I ett försöksprojekt betalar tre franska gymnasier med stora skolkproblem ut upp till 10 000 euro till klassen om skolket, läxläsningen och skolresultaten förbättras. Dessa pengar skall användas till något kollektiv, skriver Libération, som t ex en skolresa eller inköp av särskild utrustning. I Storbritannien har motsvarande system använts en tid, men med den avgörande skillnaden att det då handlar om individuella pengar som eleven får.
Man kan ha olika åsikter om huruvida systemet gynnar eller inte gynnar elevernas inlärning. Resultaten från Storbritannien är oklara, det finns förbättringar men forskningen kan inte visa att de är att hänföra till de särskilda kontrakt som upprättats med de elever som får pengar om de sköter sig. Vad som är än mer intressant är dock de två avgörande argument mot det franska experimentet som Libération redovisar. Det första är att om skolan görs till en marknadsplats så motarbetar de den republikanska värdetraditionen i fransk politik. Det andra är att de ekonomiska incitamenten döljer det faktum att skolket egentligen beror på att eleverna inte kommer in på den utbildning de önskat.
Att göra skolan till en marknad, där pengar influerar relationen mellan lärare och elev och där kunskaper i praktiken blir mätbara i pengar, strider mot den franska republikens idéer om allas rätt till lika utbildning oavsett förutsättningar. Det strider också mot den syn på kunskap som det franska upplysningsarvet har impregnerat den franska skolan med, nämligen att kunskap är något individuellt välgörande och karaktärsdanande. Att dessa dygder i praktiken går att köpa för pengar gör stora delar av den republikanska vänstern och liberalerna upprörda över försöket med pengar till klasser som får bort skolk.
Att gymnasierna egentligen inte förmår bereda plats och utbildning t ex för de pojkar som vill utbilda sig till motoryrken leder till att de istället kommer in på tekniska utbildningar de är mindre motiverade för. Så mycket som en tredjedel av årskullen kom inte in på de program de önskade. Genom att peka ut skolket, och alltså individen, som problemet istället för de bristande resurserna till utbildningssektorn döljs de egentliga problemen. Istället för krav större resurser till gymnasiets yrkesprogram – som kostar mycket – så kan utbildningspolitiken fördela små potter (i statens budget) till de klasser där det är som värst och sedan peka på remarkabla förbättringar.
Jag måste tillstå att jag tycker att skoldebatten i Frankrike har lite mer stuns än i Sverige. Här har vi alla accepterat att skolan är en privat företagsamhet som vem som helst kan bli rik på, men där kommunen alltid skall ställa upp som en räddande ängel. Dock utan några skatteintäkter. Senaste bottennappet var när en friskola i en Smålandskommun ansåg att kommunen skulle stå för skolskjuts till deras skola – helt gratis! Kommunen erbjöd skola inklusive skjuts på en annan plats i kommunen.
Nej, jag säger som Paul Quinio, ledarskribent på Libération, ”Non, trois fois non, l’éducation n’est pas une marchandise.” (Nej, och tre gånger nej, utbildning är ingen handelsvara.)
VÄNSTRA STRANDEN 