I Frankrike uppmärksammas nu kulturministern Frédéric Mitterrand (brorson till förre presidenten) för sitt försvar av Roman Polanski, som är på väg att utlämnas till USA för ett trettio år gammalt sexualbrott (våldtäkt mot minderårig). Anledningen är att Mitterrands försvar har återuppväckt intresset för hans år 2005 publicerade självbiografiska bok ”La mauvaise vie” (Det dåliga livet) där han berättar att han köpt sexuella tjänster av unga män i Thailand. Från både höger och vänster anklagas han nu för att försvara både sexturism och pedofili, samt anmodas avgå.
I dagens Libération diskuterar ledarskribenten Laurent Joffrin skillnaden mellan ”ursäkt” (apologie) och ”bekännelse” (confession). Mitterrand anses ”ursäkta” sexturism, från Front Nationals Marine le Pen och Parti Socialistes Benôit Hamon. Men, som Joffrin skriver, att bekänna något innebär naturligen att man uppfattar att det är en felaktighet. Och det är snarare en bekännelse Mitterrand avlägger i sin bok, påpekar Joffrin. Varje enskild politiker som granskas kommer att ha något att bekänna. Människan är, som redan André Malraux (författare och mångårig kulturminister under de Gaulle) en ”misérable petit tas de secrets”, alltså en ömklig liten hög av hemligheter. Vill vi verkligen ha ett allt igenom transparent samhälle? Det blir ett samhälle med en styrande inkvisition, skriver Joffrin.
Onekligen något att fundera på i den svenska debatten. Driver vi inte framför allt det moraliska renlevnadsivern alldeles för långt? Jag tror att vi får politiker som hela tiden försöker ursäkta sig, komma med bortförklaringar och skylla ifrån sig när vi driver den linjen. För mig, liksom för Joffrin, är det förmågan att inse vad man gjort och ta ansvar för det som är avgörande. Alla människor hamnar för eller senare i tragiska dilemman. De måste lösas och det finns aldrig något moraliskt korrekt sätt att göra det. Avgörande för en människas moraliska dygd är i stället förmågan att inse att den handling man använt för att ta sig ur dilemmat har förändrat ens liv. Mitterrand har avlagt sin bekännelse. Det bör han hedras för.
VÄNSTRA STRANDEN 
Vill man kommentera fransk politik skall man
lära sig först franska. ”Apologie” betyder
försvarstal på sv; t.ex. Sokrates försvarstal
blir på franska:Apologie de Socrate. Hade artikelförfattare läst och förstått Joffrins artikel i Libération skulle det bli ännu tydligare att det inte var fråga om ”ursäkt”.
Tyvärr, få talar franska i Bernadottes land,
fransk undervisning är på usel nivå, ansvariga
politiker hör till dem sämst utbildade i EU.
Quelle honte.
AK: Jag tror nog att en litet trevligare ton skulle underlätta samtalen framöver. Poängen som Joffrin gör är att Mitterrand avkrävs en avbön för att han genom sin bok ursäktat sexturism m m, vilket är en helt annan sak än en bekännelse. Begreppet ”ursäkta” täcker mycket väl in den betydelse av försvar som du hänvisar till. Hur du sedan väljer att förstå det svenska ordet ”ursäkt” är en annan sak. Den springande punkten är hur Mitterrands bok – i ljuset av hans förmenta försvar av Polanski – skall uppfattas; en ursäkt för sexturism (och t o m för sex med minderåriga) eller en bekännelse av av något som man uppfattar som en svaghet.
Min poäng med posten är dock knappast språklig utan handlar om synen på människan.
Och, man kan visst kommentera fransk politik utan att kunna franska. Skulle vi bara lyssnar på kommenterar om Nord-Korea från koeransktalande, korrespondenter från Afghanistan som talar åtsminstone pashtun och förvänta oss att alla synpunkter på israeilisk politik kräver kunskaper i hebreiska?
Översättning är en i praktiken en omöjlig vetenskap, vi som gör tolkningar försöker föra över ett budskap till den som läser. Det är det väsentliga. /VS