I Axess-TV:s studio träffade jag idag Henrik Ehrenberg, stabschef på socialdepartementet och omtalad som hjärnan bakom Hägglunds nya retoriska stil. I diskussionen om Kd:s omorientering hävdade han att ingen ville prata om Hägglunds artikel på Aftonbladet Kultur den 30 aug i år där Hägglund ”slog ett slag för bildning”. Ordentlig som jag är gick jag hem och läste artikeln. Här nedan följer en analys av det som sägs i den. Ingenting i artikeln har fått mig att ändra min uppfattning om att Hägglund missar möjligheten både att ta en viktig debatt om kulturen och att profilera sitt parti som ett socialkonservativt alternativ. Kanske skulle Hägglund fundera på vilka rådgivare han har i dessa frågor – i alla fall om han vill vinna valet nästa år.
VÅGA TALA OM KVALITET (av Göran Hägglund med mina kommentarer insprängda. Ingen text är utelämnad.)
Sommardebatten kring mina resonemang om kultur har stundtals varit sakligt intressant, men också bjudit på obetalbar komik, symptomatisk för den ömhudade del av Kultursverige som likt tonåringen far i taket vid minsta ifrågasättande. Höjdpunkten var förstås Åsa Linderborgs utfall (Aftonbladet 11 augusti) då jag själv utsågs till kryptonazist, som borde blivit föremål för revolutionära åtgärder.
Göran Hägglund inleder med raljanta kommentarer. Om han verkligen ville föra ett samtal skulle han akta sig för det. Här framgår tydligt att han skriver för en publik. Han är estradören som befinner sig på scenen i syfte är att göra sig lustig över några andra som gjort bort sig. Notera också att det tydligen finns två delar av KulturSverige, en ömhudad och en (troligen) mer hårdhudad? Genom jämförelsen med relationen mellan ett barn och en föräldrar får han fram just den patriarkala och lite von-oben-attityd som han vet kommer att leda till mer uppmärksamhet. Men som nog också är precis den känsla han önskar frammana hos den publik för vilken texten är avsedd. Låt oss fortsätta.
Underhållningsvärdet till trots är det viktigt att den sortens reaktioner inte tillåts dominera debatten. Inte för att de är farliga. De är bara fåniga. Och de fjärmar folkflertalet från kulturdebatten, medan utmaningen är att fler skall ta kultur på allvar.
Här gör Hägglund den klassiska vändningen, de där som protesterar skall inte tas på allvar, istället skall vi nu ”ta kultur på allvar”. Hur trovärdig är det påståendet från en person som raljerar med teaterregissörer och som gör en ung kvinna som gjort ett examensarbete på en högskola till spottkopp för sin egen raljans? Hur skall vi kunna tro att Göran Hägglund vill ”ta kultur på allvar”?
Kultursynen har uppenbar betydelse för vilken kulturpolitik som bedrivs, men jag tror också den säger något viktigt om grundsynen på människa och samhälle. Att bilda sig är att färdas genom historiska händelser, andras tankar och miljöer, genom dikterna och romanerna. Att utforska nya områden. Kulturen hjälper oss att se oss själva i andra och genom andras ögon, bidrar till att vidga den egna verkligheten och fantasin. Den ger möjlighet att växa som empatisk och inkännande människa. Kulturen skapar förutsättningar för det goda samhället, som är tryggt i sig självt.
Här säger Hägglund absolut ingenting kontroversiellt eller någonting som någon enda kulturintresserad person inte skulle hålla med om. Alltså saknar texten budskap – försök tänka er motsatsen till varje påstående så ser ni hur floskelartade de är.
Frågan om kvalitet är central och hänger samman med att själva begreppet kultur har urholkats. På samma sätt som vänstern satt en ära i att döma ut alla typer av moraliska utsagor om rätt och fel som förlegade, har man också relativiserat frågan om bra eller dåligt inom konstuttrycken.
Första meningen är språkligt obegriplig. Vad menas med att ”frågan” ”hänger samman” med att begreppet kultur har ”urholkats”? För en van skribent är satsen ett misslyckande. I nästa mening kommer dock själva poängen. Först en jämförelse ( ”på samma sätt”) som innebär att man skall hålla med om A vilket avses leda till att också B stämmer. Problemet är bara att påstående A är falskt. Vänstern – vilka det nu är – har ”satt en ära i” att döma ut ”alla typer av moraliska utsagor om rätt och fel”. Men, det är ju inte sant. Vänstern har bara andra moraliska uppfattningar än Hägglund. Tvärtom har vänstern (liksom ”högern”) mycket starka moraliska utsagor om rätt och fel, oftast handlar de om rättvisefrågor. För vänstern är moralen (liksom för nästan alla politiska partier) grunden för det politiska engagemanget. När detta falska uttalande förs över till konsten blir det än mer egendomligt. Nu har ”vänstern” blivit ”man” vilket väl då inte längre är samma grupp? Men om påståendet A är falskt, och grunden i argumentet är just överföringen (”på samma sätt”) till B då faller ju slutsatsen. (Inom parentes är heller inte rätt/fel på riktigt samma moraliska nivå som bra/dåligt, men vi kan ta en kurs i moralfilosofi en annan gång, Göran!)
Vårens debatter kring kultursynen på Konstfack i Stockholm, där fejkade självmordsförsök och vandalisering av tunnelbanevagnar ingick i den konstnärliga repertoaren, bär syn för sägen.
Att ”bära syn för sägen” betyder att en observation styrker resonemanget. Här skall alltså ”debatten” bevisa att Hägglund har rätt om att bra/dåligt har relativiserats. Men det var ju just det som skulle bevisas. I filosofin kallas detta ”begging the question” dvs man har inte bevisat något annat än det man sa från början. ”Debatten” får väl också sägas ha varit livlig och intressant, och inte har den bevisat att kvalitet är relativ.
Den nu framlagda kulturutredningen har kapitulerat och valt att inte föra det forna kulturpolitiska målet om kvalitet vidare. Detta med hänvisning till det tidstypiska påståendet att det inte är meningsfullt att försöka precisera kvalitet. Är det värdigt en kulturnation att kvalitetsbegreppet inte skulle ha någon plats i ett lands kulturpolitiska mål? Nej, jag tycker inte det.
Inte mycket att säga om. Här finns ingen substans, kvalitet skall ha ”plats” bland de kulturpolitiska målen. Mm, känns inte som en kioskvältare. Frågan är ju vilken kvalitet.
Mycket av debatten kring utredningen har annars kommit att handla om förslaget att målformuleringen från 1974, att kulturpolitiken syftar till att motverka ”kommersialismens negativa verkningar”, skall utgå. Från borgerligt håll har många hälsat detta med glädje. En anledning är förstås symboliken. I 1974 års klimat var formuleringen att betrakta som en stark ideologisk markering.
Ett annat skäl är att förståelsen för att kulturen kan och bör erhålla bidrag även utanför de offentliga systemen har ökat. I själva verket är det en av de mest uppiggande tendenserna på kulturområdet de senaste åren: näringslivets sponsring, privata initiativ, över huvud taget det faktum att kulturens kontaktytor för finansiering kan spridas.
Ändå är det viktigt att hålla båda ögonen öppna och inte bli dogmatisk. Marknaden skall självklart vara fri. Men därmed är det ju inte sagt att kommersialismen faktiskt inte kan ha negativa verkningar i ett samhälle.
Marknaden är ett medel, inte ett mål i sig. Man behöver inte vara överkänslig eller för den delen vänsterorienterad för att se tendenser till en samhällsutveckling där kommersialiseringen alltmer drivit människor att identifiera sig som konsumenter snarare än medborgare.
Här säger Hägglund något, litet. Fast först slår han in alla öppna dörrar som finns, vi skall ha marknad men bara om inte marknaden leder till något dåligt. Vad detta dåliga är framstår dock som mera oklart. Det har uppenbart något med konsumtion att göra. Låt oss se vad som kommer sedan!
Det är en utveckling som uppstår just i en miljö där marknadens logik kommit att bli norm för alla mänskliga strävanden. En renodlad konsumtionsmiljö där sociala, moraliska och just kulturella värden hamnat i bakgrunden.
Men ett av kulturens viktigaste bidrag är att andra egenskaper hos personen än konsumtionslustan utvecklas. Att värna människan som kulturvarelse i kontrast till konsumtionsvarelsen.
Återigen duckar Hägglund, han säger bara samma sak en gång till, fördjupar inte. Han säger återigen att människan inte bara skall vara konsument. Men varför utvecklar han inte frågan om kvalitet i relation just till marknad och konsumtion? Man anar en socialkonservativ omsorg om människan som andlig varelse med andra behov än de materiella. Men varför skriver han det inte rakt ut?
Vad som inte kom till uttryck under vare sig debatten 1974 eller i dag är de negativa verkningarna av en annan stor samhällskraft: politiken.På sjuttiotalet sågs politiken som den stora Lösningen på alla slags problem, och för allt i världen inte som ett problem i sig. Men i dag vet vi bättre. I alla fall de flesta av oss. Ideologier av allehanda slag har alltid velat lägga samhället till rätta, djupt ned på det privata planet. Och de som inte har velat inordna sig har betraktats som oupplysta, sådana vars referensramar måste vridas om.Vanligtvis görs det antingen medelst till information förklädd propaganda eller med regler, politisk opinionsstyrning, bidragsdirektiv och ren lagstiftning. Eller både och. Man politiserar, helt enkelt. Inte heller här behöver man vara överkänslig för att se samhällstendenser i den riktningen.
Här kommer förklaringen! Det är ju politiken inte kulturen han är ute efter. Att ideologier velat lägga samhället tillrätta är ingen nyhet, det är liksom ideologiers syfte det. Nästa mening är emellertid intressant, nu får vi veta att ideologier är bara sådant som kommer uppifrån. Hägglund blandar här samman auktoritära tendenser med ideologier i sig. Liberalism är också en ideologi – den förespråkar t ex att alla människor ska ha samma möjligheter att gifta sig (de individuella rättigheterna) men där har såvitt jag vet Hägglund en helt annan ideologisk uppfattning som utgår från att han vill lägga samhället tillrätta på ett helt annat sätt. Varför inte stå upp för att all politik önskar påverka samhället? Det är själva grejen med politik.
Men just sådana referensramar som politiseringen avser att begränsa; öppningar mot andra världar, andra värden, andra verkligheter än den tunnelseende ideologens, det är just sådana referensramar vi griper efter i kulturens värld. Konsumismen och politiseringen har följts åt. Det är perspektiv som sällan ryms i den grovt uppställda och ständigt skymmande motsättningen mellan en enögt ekonomistisk höger och en verklighetsfrånvänd och dogmatisk vänster. Så desto viktigare därför att understryka att en framtida kulturpolitik bör bära dem med sig.
Här tappar Hägglund styrfarten och försöker sy ihop konsumism, ideologi och politsering på ett mycket förvirrande sätt. Syftningsfelen i texten är så många att det i princip är omöjligt att reda ut vad ”sådana” ”det” och ”dem” står för. Det Hägglund kallar ”politisering” tycks vara detsamma som att ha politiska uppfattningar. Dessa uppfattningar anser han har begränsat ”öppningar mot omvärlden” och även det diffusa ”andra värden” (nazistiska?), något som kulturen istället skulle stå för. Men, snälla Göran Hägglund, olika politiska uppfattningar begränsar naturligtvis olika värden. Du vill begränsa vissa och andra vill begränsa andra. Det kallas politik! Och är helt legitimt. Och kampen mellan dessa uppfattningen skapar vår demokrati, vårt demokratiska samtal och vår samhällsutveckling.
För din egen del anser du att Anna Odell bör brännmärkas som dålig konst. Är det någon som under senare tid försökt lansera ”öppningar mot omvärlden” så är det väl hon?
Hur sedan konsumism och politisering helt plötsligt åter kommer in i resonemanget är svårt att förstå. Och vad det är en framtida kulturpolitik skall ”bära med sig” är obegripligt. Konsumism och politisering? Enögd höger och dogmatisk vänster?
Men viktigast, förstås, föreställningen att kvalitet är något som faktiskt existerar.
VÄNSTRA STRANDEN 
Bra inlägg. En invändning angående frågan om det politiska dock: är det inte helt i linje med en (viss) konservativ hållning att hävda ”politik” som en specifik samhällelig sfär som med nödvändighet har vissa givna uppgifter, men som inte bör bli för stor och ta sig an uppgifter bortom dessa? Jag tänker inte med nödvändighet på den nyliberala eller neoklassiska idén om nattväktarstaten. Mest av allt handlar det väl, på klassiskt konservativt vis, om att minimera förändringen av de existerande samhällsvillkoren. Ett ”hit, men inte längre” för den politiska sfären, oavsett var detta ”hit” har dragits.
För övrigt så undrar jag om det är både en stor lycka och grunden för en stor olycka att det är just Göran Hägglund som dragit igång den här debatten. Han är alldeles för svag för att kunna driva den. Tänk samma resonemang i händerna på en Jan Björklund. Den stora faran är dock att den här tropen slinker ur Hägglunds händer och rakt i händerna på någon hugad högerman (eller -kvinna förstås, den här diskursen förs ju effektivt av just kvinnliga partiledare i andra delar av Norden). Det öppnar för en degeneration av den offentliga kulturdiskussionen. Parat med regeringens politik gentemot kulturtidskrifterna så verkar det som att en del av motmedlen mot detta dessutom just kommit i skottgluggen.
Hjalmar: Jo, visst är det en del av ideologin att säga att politiken inte skall gå över en viss gräns. Men det är ju i en modern välfärdsstat en anakronism. Alla handlingar får konsekvenser – och även att inte agera är en handling. Visst är det en helt legitim politisk uppfattning att riksdagen inte skall stifta lagar om vilken förälder som skall vara hemma med barnen. Och den politiska konsekvensen är att de rådande maktförhållandena i andra sfärer (t ex familjen) istället sträcker ut sin makt. Vilket är just vad Kd anser, och det är också helt legitimt och i linje med de egna väljarna – som inte alls är för ett samhälle som satsar mycket på jämställdhet.
Jag tror inte att någon annan tar upp handsken. Men osvuret är bäst.
VS
Det händer att man blir glad. Inte så ofta, men dock. Nyss blev jag glad-när jag läste igenom din analys av GH:s artikel. Det finns alltså fortfarande i detta landet seriösa försök att artikulera, att argumentera, att föra resonemang. Vill bara tacka för detta. Dessutom kristen…?! Ibland tror jag att det bara är från det hållet som det finns tillräcklig energi/kraft/vilja/uthållighet/tro för att rädda det här landet (oj, vad dramatiskt det lät!). Men i alla fall. Omdömet grumlas dock av att man tillhör samma minoritet.
(PS. (Miss-)Lyckades nyss att lägga denna kommentar på fel ställe. det var här den hörde hemma.
Pekka: Har nu raderat kommentaren som hamnat fel. Tack själv f ö.
VS
Pekka et al: Jag har försökt få in texter om kyrka, tro och konstsyn i diverse tidningar och tidskrifter under minst ett år vid det här laget, om jag inte är alldeles ensam här i världen med dessa perifera intressen så borde det betyda att det är inte kristna kulturanalyser det råder brist på utan insikt hos redaktörerna om vad som är viktigt att trycka.
Hägglund: ”Kulturen hjälper oss att se oss själva i andra och genom andras ögon, bidrar till att vidga den egna verkligheten och fantasin. Den ger möjlighet att växa som empatisk och inkännande människa. Kulturen skapar förutsättningar för det goda samhället, som är tryggt i sig självt.”
Är detta verkligen ett okontroversiellt påstående som alla skulle hålla med om? Nog finns det ”kultur” som kan bidra till att människor tappar empati och till att skapa ett dåligt samhälle. För jag antar att vi inte skall definiera ”kultur” så att bara ”god” kultur får kallas kultur. Många kulturyttringar kan väl få både dåliga och goda konsekvenser för samhället beroende i vilket sammanhang de absorberas, t.ex. våldsromantiska filmer och böcker (med ”erkänt” konstnärligt värde). Nu är det nog inte så att sådana saker på något sätt skulle vara en stor del av förklaringen till våld i samhället (censur skulle alltså vanligtvis inte ge så stor effekt), men det säger åtminstone att citatet ovan inte är en självklar sanning. Eller…?
Där har du en poäng – men dessvärre tror jag inte att Hägglund tänkte att han sa något kontroversiellt i det avseendet. Det finns inget i resten av texten som indikerar eller pekar mot en tolkning som innebär att han försökte säga något kontroversiellt här. Istället fyller detta stycke rollen som homogeniserare, skapandet av ett ”vi” som sedan kan kontrasteras mot ”dom” som politiserar. Hägglund talade inuti en homogen diskurs där ”kultur” betyder något positivt och konstruktivt.
OM han hade sagt det du är ute efter (att kultur BÖR leda till dessa saker) – vilket är en god poäng – så tror jag att han valt att prata om ”den dåliga kulturen” och de negativa effekter den har.
Men här tycker jag igen att Hägglund väjer för de svåra frågorna. Resultatet av att vi får vidgad fantasi kan ju också vara (vilket är din poäng) att vi väljer att bli kriminella.
VS
PS När jag läser stycket några gånger igen så ser jag att ordet ”möjlighet” ligger där lite försåtligt just i anslutningen till det normativa uttalandet om kulturen. Det ordet innebär att kulturen ”skulle kunna” leda till empati men inte nödvändigtvis, ett påstående som trots allt måste anses vara helt invändningsfritt. Och därmed innehållslöst. DS
Ja, du har rätt. Det blir mera innehållslöst (men samtidigt mera korrekt!).