Torsdagen den 11 mars biföll den svenska riksdagen med en rösts övervikt motion 2008/09:U332 från oppostionen om en anmodan till regeringen att Sverige i sin utrikespolitik skall erkänna folkmordet 1915 samt verka för såväl ett internationellt erkännande liksom för att Turkiet skall erkänna folkmordet.
Massakrer på civilbefolkningen i samband med krig är något som framför allt gällt 1900-talens stora krig. Förintelsen under andra världskriget tillsammans med eugeniken i det tysk-nazistiska riket är det mest profilerade exemplet. Och det var också med det som ”mall” som FN instiftade begreppet ”folkmord”. I vardagsspråket kan man använda ordet folkmord om något man upplever som en massaker med inriktning på utrotning av en hel grupp människor pga deras tro, härkomst eller historia. men juridiskt är ”folkmord” något bestämt. FN stadgar sedan 2005 att det internationella samfundet har ett ansvar att ingripa om ett folkmord begås, då gäller inte suveräniteten hos den enskilda staten ocn inte heller krävs det någon form av angrepp för att övriga stater skall ingripa militärt. Att definiera något som ett folkmord är alltså detsamma som att säga att om det inträffat idag så hade FN haft ansvar att inleda en offensiv för att skydda offren.
Men jag upplever att det inte är den juridiska sidan av vad som hände under första världskriget som står i centrum för diskussionen om folkmordet på armenier och flera andra grupper. Istället är det erkännandet av att den krigsmassaker som alla är överens om inträffade var ett medvetet, genomtänkt och systematiskt genomfört dödande på en viss grupp människor av enbart det skälet att de hade en annan tro och kultur än majoritetsbefolkningen. Ett sådant erkännande skulle läka, hela och hjälpa en nutida försoningsprocess på traven genom att offren fick upprättelse och gärningsmännen fick press på sig att se sin egen delaktighet. Flera av dem som förespråkat ett erkännande har sagt att dagens Turkiet inte är ansvarigt för vad som hände 1915. Men då är det svårt att förstå varför erkännandet är så viktigt. Är det rollen som offer som skall fastställas? Varje offer är ett offer för någon eller någon som gjort något Det ligger i offerdiskursens logik att någon kan hållas ansvarig. När dessa är sedan länge döda blir det enkelt och t o m rimligt att hålla det Turkiet som uppstod ur första världskrigets aska ansvarigt. En situation som knappast förbättrar möjligheten till försoning eftersom Turkiet inte ens vill nudda vid tanken på ett folkmord 1915, än mindre arbeta med en försoningsprocess där den ena partens verklighet är detsamma som sanningen. Politiska – och kanske andra – försoningsprocesser tror jag börjar med att gärningsmännen/förövaren kan se sin delaktighet och sin skuld. Inte med att ett offer definieras.
Ett erkännande av att en systematiskt dödande av armenier, syrianer, assyrier, kaldéer och pontiska greker 1915 var detsamma som ett folkmord, vars idealtyp var den nazistiska förintelsen, är framförallt ett sätt att tillfredställa behovet av att döma historien. På samma sätt som myndigheten Levande Historia har gjort det till sin uppgift att döma levande och döda med hjälp av den rätta demokratiska läran så är kraven på erkännande av grymheter som folkmord ett sätt att en gång för alla slå fast att vår historia är detsamma som den sanna historien.
Jag tror inte på sådana politiska medel. Historien är laboratorium för nutiden. Vi finner där vad vi söker, och nya generationer finner nya ting. Historien är med oss idag, den är inte ett stycke stelnad granit vars former man en gång för alla kan slå fast. Visst vet vi att Karl den XI skapade indelningsverket och att Karl den XII dog 1718 – men vad det betydde, vem som var offer och förövare och vilka politiska konsekvenser det fick och får i nutiden – det är en fråga för debatt och forskning.
Folkmordsbegreppet var ett sätt att förstå den nazistiska förintelsen, ett sätt som för generationer har gjort förintelsen till en helig och mytisk historisk händelse om vilken inga tveksamheter får råda. Att få del av den svart-vita diskurs som omgärdar förintelsen innebär en historisk seger för varje potentiellt offer.
Jag delar inte uppfattningen att erkännande av offerstatus underlättar försoning, jag delar inte heller uppfattningen att historien är entydig och möjlig att politiskt fastlägga och jag delar inte uppfattningen principiella juridiska uppfattningar är den bästa vägen till goda diplomatiska konsekvenser. För min del vill jag se en svensk utrikespolitik som fortsätter arbetet med att integrera Turkiet i en kommande EU-krets och som fortsätter att kritisera alla former av brott mot mänskliga fri- och rättigheter som begås i dagens Turkiet – allt för att hjälpa fram en politisk process där Turkiet själv kan se sitt politiska ansvar för republikens våldsamma historia.
VÄNSTRA STRANDEN 
Tack för detta. Jag tror att de flesta håller med dig om att det här var kontraproduktivt — oavsett historisk ‘sanning’. Det här kom som en blixt från klar himmel för mig. Jag visste inte ens att frågan var på riksdagens agenda. Kanske känner du bättre till bakgrunden till den här märkliga politiska historieskrivningen? Själv blir jag faktiskt mer intresserad av det än vad frågan handlar om..
Håller fullständigt med dig här.
Med det här läker man inte sår, istället riskerar man att riva ut redan läkta sådana, något som mestadels nationalister brukar utnyttja i vissa lägen, som man gjorde i fd. Jugoslavien ex.
Är av uppfattningen att det är dagens illdåd, mot nu levande människor, som begås av nu levande människor, som man ska koncentrera sig på och protestera mot. Inte att klassificera historiska händelser. Sådant sker nästan bara i syfte att nå egna politiska poänger i nutid (somliga hänger sedan på av ren naivitet).
Varför beslutar förresten inte riksdagen att klassa USA:s behandling av urbefolkningen som Folkmord? Ska det klassas och benämnas så borde man i alla fall försöka vara konsekvent.
Det är endast delvis korrekt att begreppet ”folkmord” myntades med Förintelsen i tanke. Den jurist som myntade termen 1943, Raphael Lemkin, har själv sagt att han också hade det Armeniska folkmordet i åtanke när han definierade begreppet.
Lemkin kampanjade faktiskt redan på 1930-talet för att Nationernas förbund skulle anta en internationell lag mot dylika företeelser, vilka han då definierade som ”crimes of barbarity”.
Redan när det begav sig dömde således delar av samtiden det armeniska folkmordet som just ett sådant. Att tala om moraliserande efterhandskonstruktioner är inte helt historiskt korrekt. Folkmordsbegreppet var lika mycket ett sätt att förstå det Armeniska folkmordet som att förstå Förintelsen. I alla fall för begreppets upphovsman, som också är samma person som skrev den FN-resolution som officiellt antog begreppet.
För min del undrar jag hur man ska kunna integrera en stat som ser det som sin plikt att bestraffa de som påstår att folkmordet har ägt rum med resten av Europa. Och det genom att undvika att säga sanningen om vad som faktiskt har hänt för att inte uppröra staten och dess invånare.
Formulerar man det på det sättet tror jag inte särskilt många EU-medborgare håller med dig och Carl Bildt i att man gör bäst i att tiga om historien.
Ett minimikrav för Turkiskt EU-medlemskap borde borde vara att landet erkänner folkmordet på armenier, assyrier, syrianer och pontiska greker.
Att gå längre och kräva kompensation för offren och deras anhöriga kanske är att gå för långt. Men å andra sidan har det ju ställts liknande krav på östeuropeiska länder då dessa gick med i EU.
Jag blev varse frågan om det armeniska folkmordet únder forskningsvistelser i Frankrike på 1980-talet. I Sverige hade då ingen jag talade med hört talas om saken. Vilket ju talar sitt tydliga språk om okunnighet häruppe i Norden. Jag har ingen som helst anledning att tro att den massaker som begicks 1915 inte kan klassificeras som folkmord, men det saken rör här är hur man bäst går vidare i historien.
Vi har under de senaste två-tre decennierna sett en lavinartad ökning av ursäkter för historiska oförätter, något som följt i en internationell offerdiskurs spår. Jag tror inte att det är en konstruktiv väg att gå som princip (vilket inte hindrar att det finns fall där det fungerar). För mig är Turkiet en presumtiv EU-medlem som måste göra upp med sitt eget förflutna på många plan, det räcker inte med folkmordet på armenier. Vi har också inom EU grupper av människor som förenas av sin kulturella tradition och historia och som behandlas sämre än djur, t ex romerna. Att definiera offer och förövare leder inte framåt, en utökning av internationella domstolar och krigsförbrytare t ex som ställs inför regelrätt domstol tror jag däremot är konstruktivt.
Men, när detta är sagt, detta är inga lätta frågor och det vore mig främmande att framföra åsikter i stil med att man skall ”tiga om historien”. Vilket jag förstås heller aldrig har gjort även om Ateist försöker påstå det.
VS
Har svenska eller europeiska politiker på något vis varit förhindrade att hänvisa till forskning som beskriver massakrerna från slutet av 1800-talet till cirka 1923 som folkmord? Alltså, på ett vis som motiverat beslut i parlamenten? Har våra politiker innan riksdagsbeslutet varit förhindrade att kräva av Turkiet att sluta fängsla folk som använder termen folkmord och kräva att t ex alla arkiv öppnas, om sådana finns, och kräva en fri debatt och genomlysning av frågan i Turkiet?
Försoning kan svårligen uppnås när turkiska staten så aktivt motarbetat erkännandet av övergrepp. Men den främjas inte av att Sveriges Riksdag erkänner att folkmord begicks. Den kan bara främjas av att turkiska staten öppnar arkiven och låter forskarna och debattörerna verka fritt. Nationalisterna i turkiet skulle demonstrera mot detta och i början skulle konflikterna och misstron öka mellan grupperna. Men med tiden skulle, tror jag, debatten utmynna i någon form av bredare konsensus av att det begicks folkmord. Sedan skulle turkiska staten kunna fördöma folkmordet och uttrycka sitt beklagande inför offrens ättlingar (vars sorg och utanförskap förmodligen förvärras av att den inte erkänns), tillåta att skolböcker skriver om det, och svära att ”aldrig igen”. Detta tror jag skulle uppskattas av offrens ättlingar och bidra till att de känner sig erkända av turkiska staten.
Fotnot: När det pratas om folkmordet menas ofta 1915. Men enligt forkningsammanställningen av Armenica.org menas att mördandet och förföljelserna startade i slutet på 1800-talet och fortsatte efter 1915.
http://www.folkmordet1915.se/tidslinje_1894.html
http://www.folkmordet1915.se/forskning.html
Niclas: nej självklart finns det inga lagliga hinder för svenska politiker att säga vad de anser i frågan.
Problemet är att en mängd politiker, med vår utrikesminister is spetsen, vägrar att uttala sig i sakfrågan och ställa krav på att Turkiet gör upp med sin historia. För att ta ett konkret exempel, så svarar Carl Bildt på frågan om han tycker att det handlar om ett folkmord:
”Jag vill inte ta ställning för vare sig den ena eller andra sidan i denna debatt.”
Det är beklämmande att detta är den svenska regeringens officiella linje år 2010.
Jag tvivlar dessutom starkt på att en sådan attityd bidrar till någon sorts försoning mellan parterna.
Du kan ju tänka dig själv vad som hade hänt om Carl Bildt hade gått ut och vägrat ta ställning till om Förintelsen ägt rum eller inte med hänvisning till att han inte vill ta ställning i konflikten mellan Ahmadinejad och Israel.
VS: Jag måste ha misstolkat dig när jag läste in Carl Bildts ”pragmatiska” tystnadsbudskap i din text.
Men jag måste ändå hålla fast vid att jag har svårt att se hur man ska kunna påverka Turkiet i rätt riktning om man, av rädsla för hur landet ska reagera, inte påtalar vad som faktiskt har skett i det förflutna.
Det rimmar illa med budskapet att man anser Turkiet moget för ett medlemsskap i en union som, i alla fall på pappret (och i mångt och mycket också i realiteten), bygger på respekten för mänskliga rättigheter och demokrati.
En stat och ett folk som inte anses moget att kunna föra en rationell och moralisk diskussion om historiska händelser utan att slå bakut och återinföra diktatur och/eller bestraffa ättlingarna till offren för ett folkmord – hör det verkligen hemma i EU?
Carl Bildt tycks anse att så är fallet. Jag hoppas att de flesta svenskar inte håller med honom.
Hur ställer sig Demker till att Riksdagen tar den här typen av beslut?
Affärer går före sunt förnuft?
Det är dags att granska Carl Bildts olje- och energiintressen i den Kaukasiska regionen.
Samt att avslöja vilka ekonomiska intressen som kan ligga bakom delar av Moderaternas hemliga partistöd.
Turkiet kommer ju att bli ett viktigt transitland för stora olje- och gasledningar till Europa.
Kan detta vara anledningen till att Moderaterna intar en ologisk hållning angående folkmordet?
Niclas: Demker tycker, som hon skriver ovan, inte att det var en bra idé.
Jag funderar på om inte den svenska säkerhetstjänstkommissionen kan vara en förebild för Turkiets sätt att hantera saken. Den svenska säkerhetstjänsten levererade ett uttömmande och skarpt betänkande som nog inte så många politiker egentligen förstått vidden av. Men det finns där för den som vill läsa. Arbetet ledde till en genomlysning av hela åsiktsregistreringen. En motsvarande kommission av jurister och forskare med fullt illgång till alla arkiv, som arbetar öppet och var resultat den turkiska regeringen måste flrhålla sig till kanske vore en idé. Men diplomatiskt övertyga om sådant sker inte genom offentliga deklarationer från främmade staters parlament, tvärtom leder det till hårdare låsningar.
VS
Jag var lite otydlig. Om vi inte bryr oss om effekterna av beslutet för försoningen i Turkiet och Sveriges relationer med Turkiet, vad anser du om den kritik som kommer från en del liberaler som Malin Siwe i DN och från Expressens ledarsida om att staten inte bör ägna sig åt, vad de kallar, historieskrivning? Siwe gjorde en parallell med Forum för Levande Historia som hon menade också är problematisk. Andra som stöder beslutet, som Dilsa Demirbag-Steen och Sakine Madon, har inte velat problematisera frågan på det sätt Siwe gör och de menar att den här typen av statligt erkännande av en viss historieskrivning inte är ovanliga ens i Sverige. Demirbag-Steen nämner i Expressen Förintelsen och den svenska statens erkännande av förtrycket mot samerna som exempel. I Australien har staten bett aboriginerna om ursäkt och i USA, tror jag, att något liknande beklagande gjorts angående behandlingen av indianerna och slavhandeln. Hur bör en stat förhålla sig till historien? Jag var rakt av kritisk mot mot beslutet i början, men var drar man rågången för hur en stat ska förhålla sig till historien? Det är väldigt vanligt att statliga företrädare i tal i samband med t ex minnesdagar av olika slag erkänner en viss historieversion och uttrycker beklagande inför offren eller offrens ättlingar. Men ska beslut tas i parlament om detta? Jag känner mig mer än lovligt förvirrad.
Jag trodde jag var tydlig – jag gillar vare sig Myndigheten Levande Historia eller beslutet i Riksdagen.
Det vore också lite annorlunda om det rörde något som Sverige faktiskt var ”skyldigt” till, då bör parlament efter en utredning eller kommission kunna fatta beslut om t ex kompensation som man gjort rörande tvångssteriliserade eller barnhemsbarn.
VS
Framför allt är det bisarrt att just riksdagen ska fastställa skuld eller avgöra brottsrubriceringar. Det är väl sånt vi har domstolar för?
Jag trodde att det till och med var förbjudet för politiker att gå in och döma i enskilda fall. Är detta kanske ett fall för konstitutionsutskottet?
Sedan väcker Johan Ehrenberg (ETC) frågan om hur man ska se på det faktum att statministern struntar i vad riksdagen har beslutat. En intressant fråga minsann.