Flyktingpolitisk debatt – upprepningar av samma argument eller nytänkande?

Är debatten kring flyktingmottagande ett ständigt upprepande av samma argument oavsett tid och antal människor som knackar på vår dörr? Eller är det tvärtom så att varje tid har sin debatt om flyktingmottagning? Den frågan har jag funderat på de senaste månaderna eftersom jag uppfattar att argument mot flyktingmottagande som avvisades för ett par år sedan nu anses helt gångbara i diskursen. Diskussionen om ”volymer” kan vara ett exempel på vad jag menar. En del debattörer menar att förändringen helt enkelt beror på att verkligheten förändrats – vi måste byta argument för att uppnå samma mål.

Jag tillåter mig att tvivla lite på denna rationella föreställning. För femton år sedan handledde jag en uppsats om argumentationen i flyktingdebatterna i riksdagen på 1930-talet och på 1990-talet.* Syftet med uppsatsen var att undersöka förekomst av s k arketypiska argument, alltså argument som inte kan hänföras till situationen eller kontexten utan återkommer oavsett denna. I uppsatsen prövas om moraliska och ekonomiska argument är arketypiska i riksdagsdebatterna kring flyktingmottagande, alltså om de förekommer oavsett situation och kanske t o m dominerar diskussionen. Som uppsatsförfattaren skriver:

Om det skulle visa sig att det går att urskilja argument som ständigt återkommer och alltid aktuella oberoende av tid och rum är en möjlig slutsats att argumenten i sig är knutna till politikområdet och att tidsandan och samhällets utseende i övrigt inte bestämmer vilken typ av argument som lyfts fram. (s 12)

I uppsatsen prövas ett antal argument av kontextkaraktär som politisk-strategiska, säkerhetspolitiska och ideologiska – mot de moraliska och ekonomiska argumenten. Det visar sig i analysen att de moraliska argumenten som typ dominerar såväl under 1930-talet som 1990-talet, även om de är än mer framträdande under 1990-talet. Ekonomiska argument är också starkt representerade, men mer under 1930-talet än under 1990-talet.  I uppsatsen dras den försiktiga slutsatsen att de moraliska argumenten är arketypiska men att detta inte med säkerhet kan sägas om de ekonomiska.

Min tolkning av uppsatsens resultat är att flyktingdebatten inte är så rationell som vi kanske vill tro. Många debattörer menar att verklighetens förändring med en fördubbling av asylsökande under 2015 kräver en omvärdering av rådande praxis eller av de ideologiska mål som finns inom politikområdet. Men skall vi tro att det ligger något i min tolkning av den lilla femton år gamla studien så dyker en viss typ av argument upp i debatten alldeles oavsett om Sverige tar emot 10, 50 eller 150 000 asylsökande. Det är krisläget, förändringen, kraven på politiskt agerande som är katalysatorn för en diskussion som i mångt och mycket är sig lik sedan 80 år.

För en jämförelse hade en motsvarande analys av riksdagsdebatterna under 2015 i flyktingfrågorna varit av stort intresse. Jag tror vi hade kommit till samma slutsats som i den gamla studien.

 

*Louise Ruppel ”Arketypisk eller kontextuell? En analys av den flyktingpolitiska debatten” C-uppsats VT 2000 Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

Att hålla Sverigedemokraterna utanför parlamentariskt inflytande

Efter det svenska riksdagsvalet där Sverigedemokraterna ökade sin väljarandel från 5,7 till 12,9 procent får jag allt oftare frågan, och hör den ställas till andra, om de andra partierna verkligen ”kan” utesluta SD från allt inflytande. Ofta kommer sedan underfrågan: Det är väl inte demokratiskt?

Övriga partier som är representerade i den svenska riksdagen efter valet 2014 menar att det finns en mycket tydlig ideologisk skillnad mellan Sverigedemokraterna å ena sidan och dem själva å den andra. Uppfattningen grundar sig inte på att de politiska förslag som förs fram i varje enskild situation behöver vara väsensskilda från övriga partiers utan på den uppsättning värderingar kring just invandring, demokrati och individuell frihet som SD:s representanter argumenterar för. Något som övriga sju partier också ofta återkommer till. Det finns således en artikulerad  ideologisk grund för alla övriga partier att inte vilja ge Sverigedemokraterna något politiskt inflytande i riksdagen. Agerandet är inte dikterat av i demokratisk mening ovidkommande motiv som privatliv, utseende, språk eller livsstil.

Parlamentarism innebär att en regering skall ha stöd av en majoritet i det folkvalda parlamentet. Representativ demokrati innebär att vi röstar på personer som representerar oss i parlamentet. I de flesta västländer organiseras den representationen genom politiska partier, vi röstar alltså på partier som ställer upp kandidater för inval i parlamenten. Inslaget av personval varierar mellan länderna och i Sverige har vi ett modest inslag av detta, vi kan ”kryssa” specifika kandidater på partiernas valsedlar och därmed ge en särskilt skjuts åt just dessa.

När folkviljan skall omsättas till regeringspolitik är parlamentarismen den centrala mekanismen (alltså efter det att valet är hållet). Efter valet i Sverige 2014 är våra politiska ledare i ett besvärligt läge då det inte finns någon självklar majoritet i riksdagen. Alliansregeringen har avgått då den är i minoritet i relation till övriga partier – minus SD. Men Sverigedemokraterna har med sina 49 mandat (prel) en s k tungan på vågen-position om vi ser riksdagen uppdelad i två block. En sådan position genererar förstås ett starkt inflytande då man i praktiken kan avgöra vilket av blocken som skall ”vinna”. En sådan position ger ett litet parti ett oproportionerligt stort inflytande, och det är därför mycket vanligt att övriga partier försöker minimera detta inflytande till förmån för bredare majoriteter. Tungan på vågen-positionen förutsätter i detta fall blockpolitik, i samma ögonblick som riksdagens partier kan hitta fungerande majoriteter över blocken kommer positionen att helt neutraliseras.

Mot bakgrund av den djupa ideologiska klyfta som alla övriga partier (nota bene) upplever och motiverar i relation till Sverigedemokraterna är det inte alls något konstigt att man inte vill ge dem inflytande. Den tidigare alliansregeringen genomförde t ex en blocköverskridande överenskommelse med Miljöpartiet i akt och mening att utesluta SD från alla möjligheter till inflytande avseende invandrings- och migrationspolitiken. Regeringen band sig s a s vid masten inom detta politikområde.

I svensk historia hölls det gamla vänsterpartiet (VPK) utanför allt inflytande i riksdagen, övriga ledamöter gick ofta t o m ut under partiledarens anförande i riksdagen, under 1960-talet var dåvarande Högern helt isolerad politiskt. I Frankrike hölls Kommunistpartiet med mer än 26 procent av väljarnas stöd utanför alla former av direkt inflytande under hela fjärde republiken (1947-1958) och i Norge hölls Fremskrittspartiet periodvis borta från politiskt inflytande. I Belgien har Vlams blok/belang alltid hållits isolerade av alla övriga partier. Det är således vare sig något nytt eller oförenligt med demokrati att av ideologiska skäl försöka hålla enskilda partier utanför ett direkt politiskt inflytande.

Makten i parlamentet formas av de partier som finns där, det finns ingen rättighet till inflytande bara för att ett parti fått representation i ett parlament. Det är just förmågan att forma majoriteter i parlamentet som är basen för politiken som sedan förs. Svenska väljare representeras av hela riksdagen, varje procent/mandat är lika viktigt. Sedan skall vi komma ihåg att representationen i sig själv är makt. Oavsett om övriga partier lyckas hålla SD utanför ett inflytande på besluten så har partiets blotta närvaro betydelse för vilka majoriteter som kan formas och vilken politik som kan föras.

Så, jodå, övriga partier ”kan” hålla SD utanför direkt inflytande på politiken och det är helt i sin demokratiska ordning.

***

PS För övrigt noterar jag att valet 1998 till viss del liknar valet 2014 genom att partier utanför mittfältet vann. En sittande socialdemokrati förlorade rejält i stöd, satt kvar, men fram gick kristdemokraterna (då fortfarande tydligt konservativa) som tredubblade sitt stöd och fram gick likaså vänsterpartiet (då fortfarande tydligt socialistiskt) som fördubblade sitt stöd. Båda hamnade på knappt tolv procent. DS

Inför ett intensivt politiskt år: Riksmötet öppnar med regeringsförklaring och budget

Kungen öppnade igår riksmötet genom att låta tidens pil fara fyrtio år bakåt och sedan lika långt framåt. ”kom ihåg, nästa gång ni möter en grupp småbarn i sina neongula västar” sa han lite skämtsamt, ”att det är bland dem som era efterträdare finns”. Jag tyckte mycket om just den där bilden av barnen från förskolan, på utflykt någonstans i landet, att där går landets framtida ledare och beslutsfattare. Vi vet ju alla att det är så, men hur ofta är det så vi tänker i vår politiska debatt? Handen på hjärtat.

Skallet mot kungen är numera normal mediediskurs. Jag instämmer inte i det. Vi har en kung som är statschef eftersom vårt land är en monarki. Personligen har jag inga problem alls med det. Själva vitsen med monarkin är just att det spelar mindre roll vilken person som har uppdraget, det är själva uppdraget som står i centrum. Det är otidsenligt genom att helt strunta i individen. I vår individualistiska tid tror jag att kungen är provocerande just därför att han inte agerar individualistisk utan bär sitt ämbete närmast som ett ok.

I statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring lyste inte direkt entusiasmen upp orden. Istället var det en uppräkning av vad som gjorts och skall göras och som faktiskt var ovanligt trist jämfört med hurdana regeringsförklaringar brukar vara. (Och jag har läst en hel del…) Men, en sak lyste fram. Reinfeldt var betonade tillit, förtroende och sammanhållning på ett ovanligt starkt sätt som för att understryka allvaret i den svenska politiken. Att den budget som presenterades idag inte riktigt följde upp den hotbilden kanske förvånar lite grand.

Utan att göra några anspråk på en analys av budgeten ter det sig från mitt håll som en passiv budget där kedjan från åtgärd till effekt bygger på teoretiska föreställningar och ibland ganska långsökta mekanismer. Vissa åtgärder skall också tjäna många syften, och det brukar inte vara något bra sätt att arbeta, vare sig vetenskapligt eller politiskt. Jobbskatteavdraget tänks t ex stimulera konsumtion, öka drivkraften till arbete och skapa lägre behov av transfereringar. Få ting i världen – utom salt och vatten – är så användbara.

Utifrån min horisont är inte den arbetslöshet, som är minst lika hög idag som 2006, vi har i Sverige nåbar för de ekonomiska incitament som Borg använder. Dessa incitament fungerar teoretiskt, men den svenska arbetslösheten idag är framförallt strukturell. Den svenska arbetsmarknaden regleras på annat sätt än i många anglosaxiska länder. Lönesänkningar, låglönesektorer och dubbelarbete är helt enkelt inte så lätt att åstadkomma i Sverige.

Samtidigt med avdraget lanseras satsningar på lärlings- och praktiksystem. I teorin tror jag på detta. Men svensk arbetsmarknad har förändrats till en projektmarknad och är idag extremt kvalificerad (även inom industrin). Industrijobb är inte så attraktivt idag men även den som är välutbildad har svårt att få fast jobb inom den sektorn. Själv känner jag till en rörläggare som bara får korta projektjobb i Sverige och istället får jobba i Norge. Han är ung, välutbildad, har yrkeserfarenhet och inga funktionshinder – men jobb får han inte. Hur skall då en person med svårigheter i skolan, utan yrkeserfarenhet och kanske dyslexi få jobb oavsett lärlingsplatser?

Ingenting diskuteras idag heller kring arbetsmarknadens extrema krav på individer. Effektivitetshöjningar i offentlig sektor förväntas varje år, något som är orimligt med tanke på att denna sektor sysslar med omsorg, utbildning och vård. Vi kan inte vårda cancerpatienter fortare, lära barnen läsa fortare eller duscha den gamla fortare hur länge som helst. Istället minskas antalet personer som arbetar inom denna sektor. Istället ersätts människor av teknik, system och överförande till självrapportering. Det går bitvis, men frågan är när vi når en smärtgräns eftersom behoven hela tiden växer. Människor som arbetar riskerar att själva gå sönder, kluvna mellan kraven på effektivitet och den egna bilden av ett gott omhändertagande. Att då som Reinfeldt tala om att jobba längre är lite okänsligt, särskilt när han som i regeringsförklaringen säger att man skall vara beredda att byta bana mitt i livet. Jag läser det som att han menar att vi skall kliva av i 50-årsåldern och ta mindre krävande jobb. Hur skulle det gå till? Vem vill anställa en 50-årig kvinnlig undersköterska som inte orkar jobba i vården? Är hon verkligen attraktiv på arbetsmarknaden?

Jag är inte ensam om att tycka att regeringens politik påminner om personen som hade endast en hammare i verktygslådan och därför använde den till allting. Hammare är ett bra verktyg, men till slut blir det litet enahanda att banka på allting.

Vi fick också en ny minister. Den bästa analysen hörde jag av Irene Wennemo i Studio Ett, hon menade att Anders Borgs skugga vilat så tungt över arbetsmarknadsdepartementet att Hillevi Engström i praktiken haft mycket litet manöverutrymme. Nu tillsatte statsministern en nationalekonom som arbetsmarknadsminister, tillika en med lic-examen i detta ämne som finansministern är så förtjust i men såvitt jag vet inte har någon examen alls i. Kanske blir det lite mer jämbördig diskussion mellan dessa.

 

Gynnar knappast försoning att erkänna folkmord

Torsdagen den 11 mars biföll den svenska riksdagen med en rösts övervikt motion 2008/09:U332 från oppostionen om en anmodan till regeringen att Sverige i sin utrikespolitik skall erkänna folkmordet 1915 samt verka för såväl ett internationellt erkännande liksom för att Turkiet skall erkänna folkmordet.

Massakrer på civilbefolkningen i samband med krig är något som framför allt gällt 1900-talens stora krig. Förintelsen under andra världskriget tillsammans med eugeniken i det tysk-nazistiska riket är det mest profilerade exemplet.  Och det var också med det som ”mall” som FN instiftade begreppet ”folkmord”. I vardagsspråket kan man använda ordet folkmord om något man upplever som en massaker med inriktning på utrotning av en hel grupp människor pga deras tro, härkomst eller historia. men juridiskt är ”folkmord” något bestämt. FN stadgar sedan 2005 att det internationella samfundet har ett ansvar att ingripa om ett folkmord begås, då gäller inte suveräniteten hos den enskilda staten ocn inte heller krävs det någon form av angrepp för att övriga stater skall ingripa militärt. Att definiera något som ett folkmord är alltså detsamma som att säga att om det inträffat idag så hade FN haft ansvar att inleda en offensiv för att skydda offren.

Men jag upplever att det inte är den juridiska sidan av vad som hände under första världskriget som står i centrum för diskussionen om folkmordet på armenier och flera andra grupper. Istället är det erkännandet av att den krigsmassaker som alla är överens om inträffade var ett medvetet, genomtänkt och systematiskt genomfört dödande på en viss grupp människor av enbart det skälet att de hade en annan tro och kultur än majoritetsbefolkningen. Ett sådant erkännande skulle läka, hela och hjälpa en nutida försoningsprocess på traven genom att offren fick upprättelse och gärningsmännen fick press på sig att se sin egen delaktighet. Flera av dem som förespråkat ett erkännande har sagt att dagens Turkiet inte är ansvarigt för vad som hände 1915. Men då är det svårt att förstå varför erkännandet är så viktigt. Är det rollen som offer som skall fastställas? Varje offer är ett offer för någon eller någon som gjort något Det ligger i offerdiskursens logik att någon kan hållas ansvarig. När dessa är sedan länge döda blir det enkelt och t o m rimligt att hålla det Turkiet som uppstod ur första världskrigets aska ansvarigt. En situation som knappast förbättrar möjligheten till försoning eftersom Turkiet inte ens vill nudda vid tanken på ett folkmord 1915, än mindre arbeta med en försoningsprocess där den ena partens verklighet är detsamma som sanningen. Politiska – och kanske andra – försoningsprocesser tror jag börjar med att gärningsmännen/förövaren kan se sin delaktighet och sin skuld. Inte med att ett offer definieras.

Ett erkännande av att en systematiskt dödande av armenier, syrianer, assyrier, kaldéer och pontiska greker 1915 var detsamma som ett folkmord, vars idealtyp var den nazistiska förintelsen, är framförallt ett sätt att tillfredställa behovet av att döma historien. På samma sätt som myndigheten Levande Historia har gjort det till sin uppgift att döma levande och döda med hjälp av den rätta demokratiska läran så är kraven på erkännande av grymheter som folkmord ett sätt att en gång för alla slå fast att vår historia är detsamma som den sanna historien.

Jag tror inte på sådana politiska medel. Historien är laboratorium för nutiden. Vi finner där vad vi söker, och nya generationer finner nya ting. Historien är med oss idag, den är inte ett stycke stelnad granit vars former man en gång för alla kan slå fast. Visst vet vi att Karl den XI skapade indelningsverket och att Karl den XII dog 1718 – men vad det betydde, vem som var offer och förövare och vilka politiska konsekvenser det fick och får i nutiden – det är en fråga för debatt och forskning.

Folkmordsbegreppet var ett sätt att förstå den nazistiska förintelsen, ett sätt som för generationer har gjort förintelsen till en helig och mytisk historisk händelse om vilken inga tveksamheter får råda. Att få del av den svart-vita diskurs som omgärdar förintelsen innebär en historisk seger för varje potentiellt offer.

Jag delar inte uppfattningen att erkännande av offerstatus underlättar försoning, jag delar inte heller uppfattningen att historien är entydig och möjlig att politiskt fastlägga och jag delar inte uppfattningen principiella juridiska uppfattningar är den bästa vägen till goda diplomatiska konsekvenser. För min del vill jag se en svensk utrikespolitik som fortsätter arbetet med att integrera Turkiet i en kommande EU-krets och som fortsätter att kritisera alla former av brott mot mänskliga fri- och rättigheter som begås i dagens Turkiet – allt för att hjälpa fram en politisk process där Turkiet själv kan se sitt politiska ansvar för republikens våldsamma historia.