Långsiktighet är en bristvara idag. Och kontinuitet och fasta spelreglerär viktigt för både medborgare och företagsamhet säger alla – samtidigt som man glatt deltar i nedmonteringrn av statens långsiktiga åtaganden. Min uppmärksamhet på dessa frågor väcktes av Mikael Nybergs artikel i Aftonbladet om läkemedelsindustrin. Han visar hur kapitalets lönsamhet sattes före medborgarnas hälsa – alldeles självklart eftersom läkemedelsindustrin i första hand lever på kapitalets villkor. Problemet hade inte varit lika stort om inte de europeiska välfärdsstaterna genom sin konstruktion skapat en ekonomisk symbios mellan t ex läkemedelsindustri och offentlig sjukvård och därmed subventionerar läkemedlen med skattepengar.
Det finns mängder av andra exempel inom sjukvården men också inom t ex kollektivtrafik, stadsplanering, byggindustri, arbetsförmedling och utbildning. Inom sektorer där staten tar in skatter för att förmedla service och tjänster till medborgarna efter behov har alltfler privata aktörer dykt upp för att fullgöra dessa. I akt och mening att skapa incitament för rationalitet, konstnadseffektivitet och flexibilitet har staten/kommunen valt att ”privatisera” uförandet. Det är bara det att kapitalet alltid söker sig till de platser där vinsterna är som störst. Och vinsterna är som störst där långsiktigheten är säkrad. Och långsiktighet uppnår man när man själv sätter reglerna. Gärna i monopolform, eller åtminstone oligopol.
Vad drar man för slutsats av detta? Jo, om inte staten/kommunen står som garant för långsiktigheten i besluten kring infrastruktur, sjukvård, stadsplanering och utbildning så får vi kapitalets oligopol/monopol. Apoteken kommer snart att vara uppköpta av några få internationella storföretag inom läkemedelsbranschen. Alla nya bostäder som byggs av några få företag är bostadsrätter ( i alla fall i storstadsregionerna) eller villor till privat försäljning. Bussar och t-bana domineras av några få internationella bolag som turas om att kontrollera dem i olika upphandlingar som leder till färre och färre anställda. Vårdcentraler och skolor ägs av bolag vars huvudsyfte är att skapa avkastning till sina ägare.
Vad är då alternativet? Alternativet är en välfärdsSTAT där hela poängen är att staten skall äga och kontrollera de sektorer i samhället som lägger grunden till medborgerligheten – skola, sjukvård, omsorg, infrastruktur och boende. Har vi alla glömt hur de nordiska staterna skapade den högsta levnadsstandarden i världen, ett samhälle där jämställdhet, jämlikhet och likvärdighet var honnörsord?
Långsiktighet är nödvändigt för att ett samhälle skall utvecklas. Småttigheten i att tro att kaféer, hemstädning och låglönejobb skall vara framtiden duger inte för kapitalet. Om man tror att det är den glada lokala företagsamheten, grannsamverkan eller historiens by-apotekare som kommer att uppstå när man monterar ned statliga monopol och regleringar då är man mer än lovligt naiv. Kapitalet kräver långsiktighet, stordrift och rationalitet. Om staten släpper det så skapar kapitalet det själv.
Skillnaden är bara att det inte finns någon demokratisk kontroll. Vem kan rösta bort McDonalds eller AstraZeneca…
VÄNSTRA STRANDEN 
Bra skrivet! Tar man konsekvenserna av budskapet i ovanstående välskrivna text så är det inte utan att man undrar vad de partier (det parti?) som borde stå som garant egentligen håller på med…nuförtiden?
Den politiska kapitulationen breder ut sig.
Kära Thomas: Det räcker inte med bra analyser. Det krävs att man vågar ta konflikter också. Och det här är en gigantisk konflikt.
Välfärdsstaterna som byggdes upp från 30-talet och framåt byggdes under av en konfliktvillig arbetarrörelse. Det är ingen slump att Sverige var först – Sverige hade världens mest konfliktberedda arbetarrörelse under 20-talet. Därför kunde den också tvinga kapitalisterna till kompromisser.
Men idag behöver inte kapitalisterna några kompromisser. Åtminstone inte i Sverige. Här är vi alldeles för konflikträdda. Och konflikträddast är man inom den s.k. arbetarrörelsen.
Det finns så mycket önsketänkande i politiken. Och kortsiktigheten regerar i opinionsdemokratin…
VS
Tyvärr räcker det inte med lysande analyser för att få en bättre värld. Det behövs dessutom konfrontationer och maktkamp.
Som grund för folkhemsuppbygget fanns en gång en militant arbetarrörelse, stöttad av ett folkrörelsesamhälle med flera ingredienser. Och dom skyggade inte för konfrontationer – svenskarna var världens mest strejkvilliga på 20-talet. Det fanns alltså en maktposition att förhandla med kapitalet ifrån. Det fanns ett skäl för kapitalet att kompromissa.
Idag kan man väl knappast hitta något mer undfallande än den svenska arbetarrörelsen. Till och med i frågor där den har massivt stöd från folkmajoriteten backar den hellre än att ta en konflikt. ”Ansvar” kallar de det, men är det minst av allt. Ansvar för ett återuppbygge av ett långsiktigt samhälle kräver att man kan ta hårda konflikter med motparten.
Men framför allt kräver kapitalet egen makt över långsiktigheten och kontrollen över alla samhällsnyttigheter, för att skapa maximala profiter – för mycket lång tid framöver.