Etikett: kapitalism

Kapitalet kräver långsiktighet

Långsiktighet är en bristvara idag. Och kontinuitet och fasta spelreglerär viktigt för både medborgare och företagsamhet säger alla – samtidigt som man glatt deltar i nedmonteringrn av statens långsiktiga åtaganden. Min uppmärksamhet på dessa frågor väcktes av Mikael Nybergs artikel i Aftonbladet om läkemedelsindustrin. Han visar hur kapitalets lönsamhet sattes före medborgarnas hälsa – alldeles självklart eftersom läkemedelsindustrin i första hand lever på kapitalets villkor. Problemet hade inte varit lika stort om inte de europeiska välfärdsstaterna genom sin konstruktion skapat en ekonomisk symbios mellan t ex läkemedelsindustri och offentlig sjukvård och därmed subventionerar läkemedlen med skattepengar.

Det finns mängder av andra exempel inom sjukvården men också inom t ex kollektivtrafik, stadsplanering, byggindustri, arbetsförmedling och utbildning. Inom sektorer där staten tar in skatter för att förmedla service och tjänster till medborgarna efter behov har alltfler privata aktörer dykt upp för att fullgöra dessa. I akt och mening att skapa incitament för rationalitet, konstnadseffektivitet och flexibilitet har staten/kommunen valt att ”privatisera” uförandet. Det är bara det att kapitalet alltid söker sig till de platser där vinsterna är som störst. Och vinsterna är som störst där långsiktigheten är säkrad. Och långsiktighet uppnår man när man själv sätter reglerna. Gärna i monopolform, eller åtminstone oligopol.

Vad drar man för slutsats av detta? Jo, om inte staten/kommunen står som garant för långsiktigheten i besluten kring infrastruktur, sjukvård, stadsplanering och utbildning så får vi kapitalets oligopol/monopol. Apoteken kommer snart att vara uppköpta av några få internationella storföretag inom läkemedelsbranschen. Alla nya bostäder som byggs av några få företag är bostadsrätter ( i alla fall i storstadsregionerna) eller villor till privat försäljning.  Bussar och t-bana domineras av några få internationella bolag som turas om att kontrollera dem i olika upphandlingar som leder till färre och färre anställda. Vårdcentraler och skolor ägs av bolag vars huvudsyfte är att skapa avkastning till sina ägare.

Vad är då alternativet? Alternativet är en välfärdsSTAT där hela poängen är att staten skall äga och kontrollera de sektorer i samhället som lägger grunden till medborgerligheten – skola, sjukvård, omsorg, infrastruktur och boende. Har vi alla glömt hur de nordiska staterna skapade den högsta levnadsstandarden i världen, ett samhälle där jämställdhet, jämlikhet och likvärdighet var honnörsord?

Långsiktighet är nödvändigt för att ett samhälle skall utvecklas. Småttigheten i att tro att kaféer, hemstädning och låglönejobb skall vara framtiden duger inte för kapitalet. Om man tror att det är den glada lokala företagsamheten, grannsamverkan eller historiens by-apotekare som kommer att uppstå när man monterar ned statliga monopol och regleringar då är man mer än lovligt naiv. Kapitalet kräver långsiktighet, stordrift och rationalitet. Om staten släpper det så skapar kapitalet det själv.

Skillnaden är bara att det inte finns någon demokratisk kontroll. Vem kan rösta bort McDonalds eller AstraZeneca…

Småföretagen skapar inte långsiktigt välstånd

Jag tror på framsteget. Jag vet att det upplevs provocerande att säga det – eller rättare sagt, jag har med viss förvåning konstaterat att det är provocerande att vara framstegsoptimist. Kanske beror min obotliga optimism på mina förfäder (min morfar var i det närmaste dumdristig i sin optimism…) men skall jag vara ärlig så tror jag det beror på min människosyn – jag tror på människan och hennes förmåga att övervinna motstånd och problem. Kapitalismens dynamik och utveckling visar snarare på mänsklig kraft och mångfald än är prov på den enfaldiga privatiserings- och marknadsideologi som just nu genomsyrar den ekonomiska offentliga debatten.

Från denna grundsyn kan det tyckas märkligt att kritisera regeringens småföretagarpolitik. Men, kombinationen av tilltron till individen och optimismen om vårt samhälle leder mig till slutsatsen att betoningen av småföretagen som en ekonomisk väg framåt är fel. Sverige har under lång tid motsagt de flesta ekonomiska teorier eftersom vi haft höga skatter, utbyggd generell välfärd och samtidigt stark innovationskraft, teknikutveckling och hög produktivitet. Bakgrunden till den utvecklingen är enligt min uppfattning att vårt näringsliv varit centrerat kring stora, högproduktiva företag som haft resurser att klara lågkonjunkturer och som kunnat strukturera om produktionen när det har krävts. Dessa stora företag har genererat vinster till ägarna, men framför allt genererat varierad sysselsättning, underleverantörer, serviceproduktion och skapat underlag för offentlig sektor (vård, skola, omsorg) även på mindre orter.

Jag är medveten om att jag nu kommer att bli anklagad för att vara nostalgisk och se tillbaka på SKF, Volvo, Eriksberg och Alfa-Laval som alla goda gåvors givare. Men det är fel. Stora företag idag ser annorlunda ut än då – men jag tror att en ekonomisk politik som bortser från storlekens betydelse leder oss in i ett samhälle där nepotism och klientilism får svängrum, vilket leder till låg produktivitet, dålig effektivitet och usel uthållighet. Det ena caféet ersätter det andra, vilket är resursförstöring. Om ett café utvecklas till något större, något annat eller något mer så har resurserna använts rätt.  Stora företag med starka ägare krävs för att skapa stabilitet i skattebaser och offentliga välfärdssystem. Att staten skulle kunna vara en av dessa ägare är inget konstigt alls. När nu det gamla statliga Vin & Sprit styckas upp och säljs ut i småbitar skapas inga incitament för vare sig högre produktivitet eller nya innovationer.

Vår regering satsar dock istället på att individer skall bli egna företagare och då närmast uteslutande småföretagare. Några av dessa kommer säkert att bli lyckosamma, men vem tror att samhället utvecklas och genererar ett ekonomiskt och kunskapsmässigt överskott till godo för kollektivet genom att vi säljer parfymerade tvålar till varann, köper en entreprenadmaskin som hyrs in på olika byggen eller startar ytterligare ett café? Dessa ensamföretagare med ev en timanställd är mer sårbara för för konjunkturen än några andra. Vilket leder till lågt risktagande, låg uthållighet och låg produktivitet – vilket leder till låga skatteintäkter och sämre offentliga service – vilket leder till o s v. En riktigt negativ spiral alltså.

Samhällets utveckling och stabilitet kräver att vi jobbar tillsammans med något som är större än vi själva, i en kollektiv organisation som är mer ekonomiskt uthållig än den individ som är beroende av dagsinkomsten för mat på bordet. Massans intelligens är idag ett begrepp, ett begrepp som borde intressera regeringen.  Småföretagaren är inte framtiden, Maud Olofsson. Skall vi undvika den sociala fällan – där individerna agerar på det sätt som rationellt för var och en men irrationellt för kollektivet – så måste det till en statsmakt som underlättar och främjar storskalig produktion, teknisk innovation och uthållig organisation. Vad skall vi annars med staten till? Regeringen tycks ha svaret – staten skall bara vara en fördelningsteknisk apparat och de politiska besluten tas vid fyra miljoner köksbord. Då har vi gått rätt i den sociala fällan.

Jacob Palmstierna och Per Nuder – it’s a man’s world

Efter att ha läst ut Per Nuders ”Stolt men inte nöjd” och Jacob Palmstiernas ”Jacobs stege” kan jag inte undgå att se parallellerna. Palmstierna är Wallenbergssläktingen och påläggskalven i det som blir SEB och Nuder är SSU:aren och the rising star i socialdemokratin. Palmstierna kröner sin karriär som styrelseordförande i Nordea och får banken på fötter, Nuder kröner sin i Finansdepartmentet som rikshushållare.

Ingen av dem är författare, men Palmstierna delar med sig av sina vedermödor och tveksamheter inför projektet att skriva en bok. Och han tar hjälp av den tidningsman (Torekull) som faktiskt höll i yxan när Palmstierna fick lämna Wallenbergssfären p g a ett åtal om skattebedräger (han friades sedan helt). Nuder tar inte hjälp av någon. Palmstierna tillhör den svenska överklassen, men fostrades i den del av denna klass som såg sin börd lika mycket som ett kall som ett privilegium. Nuder har kämpat sig fram, som son till en estnisk flykting bär han på släktens sår.

Fascinerande nog beskriver båda dessa herrar en mycket likartad värld, där kontakter, släkt, vänner och familj är avgörande för framgång. Och genomgående är alla viktiga personer (utom hustrur) män. Bara män. It’s raining men, men kanske inte riktigt lika färdiga att avnjutas som i The Weather Girls variant från 1982.

Palmstierna fattar beslut och diskuterar affärer på ripjakt i fjällen och Nuder glömmer papper på Operabaren. Palmstierna bedöms efter släktnamnet på mödernet och Nuder söker omdömen genom SSU-nätverket. Och alltid är det män. I Palmstiernas bok dyker de upp en efter en, alla det svenska näringslivets tungviktare. Somliga visar sig vara sjyssta typer, medan andra är dryga. Hos Nuder är det manliga kotterier som sitter på tjänsterummen och pokulerar och fortsätter diskussionerna på innekrogarna i Stockholm. I båda böckerna är fadersfigurerna legio. Men Palmstierna tycks ha gjort upp med sina. Så icke Nuder.

Jag är medveten om att Palmstierna kunde vara far till Nuder. Vi rör oss i två generationer beslutsfattare. Men jag är inte säker på att Nuder ändå skulle ha uppnått  den försoning med sig själv och sitt liv som Palmstierna gjort. Nuder känner ett starkt behov av att berätta hur det ”egentligen” var när han blev förbisprungen, medan Palmstierna lakoniskt konstaterar att han utsattes för ett drev och jagades likt räven i den engelska rävjakten. Men han tycks inte ta det personligt. Den distansen har absolut inte Nuder.

Och framförallt, man kan inte annat än röras av den tacksamhet till livet och den känsla av plikttrohet som Palmstierna hela tiden framhåller.  När han beskriver den egna satsningen på vindkraft så formulerar han det som ett nödvändigt förvaltarskap av just den resurs (Maltesholm) som han kommit i besittning av. En imponerande självbehärskning.

Båda böckerna är ytterst läsvärda för den som är intresserad av svensk samtidshistoria. Lämpliga julklappar! Men om jag fick välja en av herrarna att äta middag med och diskutera samtid, politik och filosofi då vore det tveklöst med Jacob Palmstierna på Maltesholm.

Kapitalismens destruktiva logik

I boken ”Slakthuset och skyskrapan” skriver författaren Marco d’Eramo att kapitalismen saknar en masterplan, den har bara en inneboende logik. Och denna logik är i en mening ologisk och ändå järnhård (s 22). Bokens syfte är att beskriva hur denna logik gestaltar vår framtid.

D’Eramo pekar på något ofta förbisett i den svenska politiska debatten, nämligen att kapitalismens logik både leder till kollektiva felsteg (den är alltså i vardaglig mening ”ologisk” eller ”irrationell”) men att den är benhård när den väl har släppts in på olika områden. Kapitalismen är således ingen ideologi, någon moral eller samhällsteori. Den är bara en logik där ekonomiskt värde och individuell vinstmaximering är de grundläggande parametrarna. När någon investerat och byggt järnvägar, flygplatser eller stadsdelar kommer dessa att utvecklas i enlighet med kapitalismens logik, inte i enlighet med enstaka gruppers eller politikers önskningar. De fasta kostnadernas tyranni, kallar d’Eramo det. Att den kollektiva rationaliteten (eller logiken) inte är densamma som den kapitalistiska logiken (eller följer av individuell rationalitet) vet vi sedan tidigare. Bo Rothstein har i ett flertal böcker skrivit om de sociala fällorna och behovet av en fördelande välfärdsstat.

Efter att ha köpt en gul bomullströja i ekologisk bomull för 24.50 så inser jag precis vad det är d’Eramo talar om. När produktionskedjan redan finns där så kan den enskilda varans värde reduceras egentligen hur mycket som helst, varan har helt enkelt inget eget inneboende värde. För den facila summan av 24.50 kan jag inte ens köpa ett paket tvättmedel för att tvätta den tröja jag köpt, i alla fall inte om jag väljer ett miljömärkt.

Konsumism är det västerländska samhällets ideologi. Det är kapitalismens ideologi. Kapitalismen är inte intresserad av höger eller vänster, bara av en stabil ordnng som möjliggör att de fasta kostnaderna kan betalas. Därför är Kina idag den yppersta formen av den stat som kapitalismen skapar. Kapitalismen förtingligar och reducerar människan, skalar av hennes relation och hennes sociala liv. Kapitalismen är människofientlig.

I debatten bör vi koppla loss ideologin ”höger” från produktionssättet ”kapitalism”. Det finns en socialliberal höger som vänder sig emot de konsekvenser som den otyglade kapitalismen får. Och det finns en betongvänster som bejakar kapitalismens konsekvenser i termer av billiga varor och bekvämlighet. Låt oss försöka gestalta en anti-kapitalistisk ideologi som främjar jämlikhet, frihet och solidaritet.

Läs också min tidigare post.

Credo om motståndet mot kapitalismen

Den globala rättviserörelsen, just den ja, brukar beskrivas som en del i det stora motståndet mot den globaliserade kapitalismen. Samhällsfilosoferna Hardt och Negri talar om ”mängden” som ett uttryck för det samlade motstånd mot den numera helt integrerade och utsideslösa kapitalismen. Märkligt nog exemplifieras motståndet alltid med det som för de flesta människor tolkas som ett vänstermotstånd: t ex  demonstrationerna i Seattle 1999, Reclaim the Streets, Chiapas och de palestinska intifadorna.

I en värld där kapitalismen behärskar allt som vi rör vid, likt hos fabeln om kung Midas blir allt vi människor rör vid genast en del av kapitalismen, så finns förstås motståndet på många platser. Den globala kapitalismen är en del av oss själva, den inkarneras i alla de val vi tvingas göra mellan pensionsfonder och skomärken. Ingen undgår kapitalismen, för att travestera de kanadensiska systrarna McGarrigle. Fördelen är att den kan bekämpas överallt!.När du vägrar köpa Coca-cola, deltar i ett upprop på nätet mot FRA-lagen eller nekar telefonförsäljarna tillträde till ditt hem kan du vara en del av motståndet. En viktig del av kampen mot den globala kapitalismen är försvaret för den personliga integriteten, försvaret för en individuell sfär som inte kontrolleras av Storebror och Kapitalet i skön förening. Hardt och Negri vill länka allt detta motstånd samman i en nätverksstruktur, flytande och flexibelt. Men vad Hardt och Negri aldrig tycks göra är att ta tolkningen av motståndet till den politiska nivån.

Sverigedemokraterna är i Sverige en del av motståndet mot den globala kapitalismen. Just det, du läste rätt. SD är en del i den ”mängd” som Hardt och Negri talar om. De motsätter sig en värld där kapitalets globala cirkulation bestämmer villkoren för varje politisk handling på den lokala nivån. Om din soptunna i Tranemo skall tömmas nu eller sedan, och av vem, ja det hänger helt och hållet samman med det globala finanskapitalets avkastningsintressen. Och det tycker inte SD om. SD:s komparativa fördel är att högern inte är förknippad med den socialdemokratiska välfärdsstat som många medborgare ser som upphovet till dagens a-politiserade politik. Det är nu inte så, det är kapitalismen som gjort politiken till post-politik. Vänstern har varit lika paralyserad av kapitalismen som de flesta andra, men för SD:s sympatisörer representerar SD något som faktiskt ingen annan står för. En ren motståndsrörelse mot den globala kapitalismen.

Varför har då inte vänstern kunnat mobilisera detta motstånd? Vänstern har varit förknippad med den välfärdsstat som representerade historiens slut 1989, med kommunismen i Sovjetunionen eller åsiktsförtrycket på Kuba. I sin iver att kasta av sig detta ok rusade vänstern in mot mitten, förnekade vänster-högerskalan och sa sig stå för en medelväg. Så gick det som gick under 1990-talet. Vänsterns stora utmaning nu är att skapa en vision för framtiden och skapa ett hopp om en värld där kapitalismen inte sätter upp spelreglerna. Och den utmaningen måste ske genom organisering. Jag är kritisk till Hardt och Negris ovilja att ta motståndet från individen till organiseringen. SD har organiserat en del av motståndet.

Om min analys är korrekt och SD är en del av motståndet mot det globala kapitalet då är vägen att bekämpa dem tyvärr inte naiva förhoppningar om att ”ta debatten” eller om att ”bemöta deras argument”. Om det är bekämpa Sverigedemokraterna vi vill så måste vi bekämpa det globala kapitalet och dess förmåga att profanera allt heligt och förflyktiga allt beständigt.

Läs gärna vidare i Hardt och Negri, Deleuze och Gramsci.