Etikett: välfärdsstat

Arbetsmarknadspolitik har effekt på stödet till nationalkonservativa partier

När jag pratar om min bok ”Sverige åt svenskarna” i olika offentliga sammanhang brukar två påståenden (förklädda till frågor) dyka upp: 1. Det är arbetslöshet och dåliga ekonomiska omständigheter som förklarar ökat stöd för t ex Sverigedemokraterna (Front National, Sannfinländarna, Dansk Folkeparti m fl) samt 2. Välfärdsstaten kan inte bibehållas med fortsatt invandring.

Jag brukar svara att de samband som tillfälligtvis kan ses mellan uppsving för t ex Gyllene Gryning i Grekland och ekonomisk kris där inte kan tas till intäkt för en generell förklaring. Istället pekar tillgänglig empirisk forskning på att det inte finns någon entydigt generellt samband mellan t ex arbetslöshet och stöd till nationalkonservativa partier. Jag brukar också tillägga att välfärdsstaten i Sverige byggdes upp under den period när vårt land tog emot stora mängder invandrare från Europa och att frågan om medborgarskap och medborgarskapets villkor är en mer central fråga för välfärdsstaten än invandring. Och tillägger att välfärdsstaten i Norden och Europa har olika utformning och olika historia alldeles oberoende av om länderna varit invandringsländer eller ej.

Jag får lite understöd för mina svar i en artikel i den ansedda vetenskapliga tidskriften Journal of Common Market Studies där statsvetarna Daphne Halikiopoulou och Tim Vlandas publicerat artikeln ”Risks, costs and labour markets: Explaining cross-national patterns of far right party sussess in European Parliament elections”. Studien visar att arbetslöshetsförsäkring och arbetsmarknadslagstiftning är de avgörande ekonomiska faktorerna för stöd till partier som författarna benämner ”far right” (ung. högerradikala). Nästan alla EU-länder ingår i studien som tittar på de tre senaste Europaparlamentsvalen och partierna är de som brukar ingå i den nationalkonservativa partifamiljen i Europa (däribland Sverigedemokraterna).

Författarna sammanfattar att ”We found that unemployment, real GDP-growth, debt and deficits have no statistically significant effect om far-right party support at the national level. By contrast, our results confirm that labour market policies and institutions influence costs and risk: where unemployment benefits and dismissal regulations are high, unemployment has no effect, but where either one of them is low, unemployment leads to higher far-right support.” (s 16) De skriver också att mer generöst arbetslöshetsunderstöd har ett eget negativt samband med stöd till nationalkonservativa partier (alltså att bra A-kassa i sig självt minskar stödet till dessa partier). Endast i avsaknad av en reglerad arbetsmarknad och bra arbetslöshetsunderstöd finns samband mellan arbetslöshet och stöd till nationalkonservativa partier.

Det finns tidigare studier som varit inne på samma linje, alltså att arbetslöshet eller dålig ekonomi inte är en avgörande förklaring till ökat stöd för nationalkonservativa eller främlingsfientliga partier. Men i denna studie kopplar författarna i en jämförande studie explicit samman välfärdsstatens ekonomiska grundelement inom arbetsmarknadsområdet med stödet för partier som mobiliserar motståndet mot invandring. Studien lyckas visa att välfärdsstaten påverkar människors riskbedömningar på ett sådant sätt att väljarstödet för partier som vill stoppa eller kraftigt minska invandringen påverkas – reglering av arbetsmarknaden och generös A-kassa minskar alltså det stöd som annars skulle kunna ha ökat.

Stödet till partier vars ideologiska kärna är invandringsmotstånd påverkas förstås av många faktorer, men vad som ofta glöms bort är att det är politik som tolkar och formar det stödet. Ibland framstår opinionssvängningar som följande någon form av naturlagar eller algoritmer. Så är det inte. Det är politiska åtgärder som både förstärker och försvagar vårt stöd till politiska partier och till olika politiska lösningar. Vi har framtiden i våra egna händer i större utsträckning än vad vi ofta tycks tro.

*

(Artikeln finns ännu endast elektroniskt publicerad: DOI: 10.1111/jcms.12310)

Är tiden för politiska reformer för alltid förbi?

Socialdemokratins sviktande väljarstöd och permanenta nedgång till en nivå omkring 30 procent har ackompanjerats av en – i stort sett – avsaknad av breda reformförslag. Min statsvetarkollega Jonas Hinnfors har vid flera tillfällen pekat på sambandet mellan försvagat socialdemokratiskt väljarstöd och den allt kortare och allt mer detaljorienterade politiska agendan.

När Alliansregeringen tillträdde 2006 använde den sin första tid till flera politiska förändringar men det är svårt att kalla dem ”reformer”. Möjligen kan RUT-avdraget kvalificera sig som reform. En reform är en omfattande förändring som berör breda samhällslager, som föregåtts av utredningar och analyser och syftar till att förbättra välståndet för medborgarna i allmänhet. Typiska exempel på reformer är åttatimmarsdag, ATP-systemet, barnbidrag, föräldraledighet och kanske även maxtaxan. Under sin andra period vid makten gjorde det parlamentariska läget med minoritetsposition det närmast omöjligt för den borgerliga regeringen att genomföra reformer, något som också är fallet för den nuvarande regeringen. Många skulle säga att tiden för politiska reformer är förbi, det var något som hörde uppbyggnaden av välfärdssamhället till. Idag är det ”livspussel” och vardagsfrågor vid köksbordet som står i politikens centrum, skulle de tillägga. Så resonerade den borgerliga regeringen 2006-2014 och kan därmed säga att de inte ville genomföra det jag kallar reformer. Andra skulle hävda att det är de budgetreglerna som tillkom efter 90-talskrisen som är orsaken och att socialdemokraterna har bundit sig själva vid masten i sin iver att skapa ekonomisk trovärdighet. Därför inga reformförslag.

Jag tror att bristen på reformer och bristen på diskussion om framtida reformer är en del av den ideologiska bakgrunden till Sverigedemokraternas framväxt i vårt land. I det tomrum som skapas mellan livspusslen och globaliseringen växer framtidsoro, otillfredsställelse och besvikelse, sentiment som bara väntar på att mobiliseras.

Men jag ser ett helt annat hinder för reformtänkandet än budgettänkande och livspussel, ett hinder som särskilt socialdemokratin tycks halka på, nämligen individualiseringen. Livspussel tenderar trots allt att likna varandra (nästan alla barnfamiljer ställs inför liknande logistiska och ekonomiska problem liksom nästan alla studenter eller pensionärer) och budgetregler kan ändras om man verkligen vill.

Nej, jag tror att den accelererande individualiseringen och upptagenheten vid olikheter medborgarna emellan är ett närmast oöverstigligt hinder för breda reformer. Hur skall någon politisk aktör förmå att lansera en bred reform som berör majoriteten av medborgarna och som ökar välfärden i vårt land när individualiseringen av både politik och privatliv är en så dominerande process? De sista riktigt stora välfärdsreformerna handlade om just valfrihet, en valfrihet som nästan ingen medborgare är beredd att ompröva, än mindre ge upp. Vad kan vara nästa breda, stora reformsteg i världens mest individualiserade och valfrihetsälskande land?

Det är den fråga de politiska partierna borde ställa sig om de vill mer än bara pendla upp och ned i opinionsmätningarna och konkurrera med nya partibeteckningar som mättar längtan efter framtidsvisioner. Varför ligger frågor som medborgarlön, total valfrihet i vad man som pensionär vill ha hjälp med för offentliga medel (inte av vem) eller sex timmars arbetsdag så bortom vad vi diskuterar att bara nämnandet av dem här i texten gör mig generad? Nämn gärna andra. Är tiden för reformer över? Vad är det då för tid vi lever i?

 

 

Kapitalet kräver långsiktighet

Långsiktighet är en bristvara idag. Och kontinuitet och fasta spelreglerär viktigt för både medborgare och företagsamhet säger alla – samtidigt som man glatt deltar i nedmonteringrn av statens långsiktiga åtaganden. Min uppmärksamhet på dessa frågor väcktes av Mikael Nybergs artikel i Aftonbladet om läkemedelsindustrin. Han visar hur kapitalets lönsamhet sattes före medborgarnas hälsa – alldeles självklart eftersom läkemedelsindustrin i första hand lever på kapitalets villkor. Problemet hade inte varit lika stort om inte de europeiska välfärdsstaterna genom sin konstruktion skapat en ekonomisk symbios mellan t ex läkemedelsindustri och offentlig sjukvård och därmed subventionerar läkemedlen med skattepengar.

Det finns mängder av andra exempel inom sjukvården men också inom t ex kollektivtrafik, stadsplanering, byggindustri, arbetsförmedling och utbildning. Inom sektorer där staten tar in skatter för att förmedla service och tjänster till medborgarna efter behov har alltfler privata aktörer dykt upp för att fullgöra dessa. I akt och mening att skapa incitament för rationalitet, konstnadseffektivitet och flexibilitet har staten/kommunen valt att ”privatisera” uförandet. Det är bara det att kapitalet alltid söker sig till de platser där vinsterna är som störst. Och vinsterna är som störst där långsiktigheten är säkrad. Och långsiktighet uppnår man när man själv sätter reglerna. Gärna i monopolform, eller åtminstone oligopol.

Vad drar man för slutsats av detta? Jo, om inte staten/kommunen står som garant för långsiktigheten i besluten kring infrastruktur, sjukvård, stadsplanering och utbildning så får vi kapitalets oligopol/monopol. Apoteken kommer snart att vara uppköpta av några få internationella storföretag inom läkemedelsbranschen. Alla nya bostäder som byggs av några få företag är bostadsrätter ( i alla fall i storstadsregionerna) eller villor till privat försäljning.  Bussar och t-bana domineras av några få internationella bolag som turas om att kontrollera dem i olika upphandlingar som leder till färre och färre anställda. Vårdcentraler och skolor ägs av bolag vars huvudsyfte är att skapa avkastning till sina ägare.

Vad är då alternativet? Alternativet är en välfärdsSTAT där hela poängen är att staten skall äga och kontrollera de sektorer i samhället som lägger grunden till medborgerligheten – skola, sjukvård, omsorg, infrastruktur och boende. Har vi alla glömt hur de nordiska staterna skapade den högsta levnadsstandarden i världen, ett samhälle där jämställdhet, jämlikhet och likvärdighet var honnörsord?

Långsiktighet är nödvändigt för att ett samhälle skall utvecklas. Småttigheten i att tro att kaféer, hemstädning och låglönejobb skall vara framtiden duger inte för kapitalet. Om man tror att det är den glada lokala företagsamheten, grannsamverkan eller historiens by-apotekare som kommer att uppstå när man monterar ned statliga monopol och regleringar då är man mer än lovligt naiv. Kapitalet kräver långsiktighet, stordrift och rationalitet. Om staten släpper det så skapar kapitalet det själv.

Skillnaden är bara att det inte finns någon demokratisk kontroll. Vem kan rösta bort McDonalds eller AstraZeneca…

Sjukförsäkringsdilemmat måste mötas på individnivå

Häromdagen hörde jag återigen kommentarerna att svenskar är världens mest sjukskrivna folk och samtidigt bland de friskaste i världen. Visst verkar det vara en paradox. Men det är inte riktigt så märkligt som det kan se ut.

Sjukförsäkringen har en lång historia i Sverige men det var på 1950-talet som den moderna sjukförsäkringen initierades. Att vara sjuk och borta från jobbet skulle inte vara en ekonomisk katastrof ens om det blev långvarigt. Bilden av hälsa och sjukdom var vid denna tid förhållandevis entydig och de psykiska diagnoser som idag ökar mest av alla var i stort sett obefintliga inom ramen för sjukförsäkringen.

När regeringen inför vägskäl efter tre resp sex månader i sjukskrivningen bygger detta på forskning som pekar på att arbetsbyten skulle medföra bättre hälsa för en mycket stor del av långstidssjukskrivna. I artikeln ”Sjuk av arbete? Om arbetsoförmåga och sjukdom” (ur ”Arbets(o)förmåga – ur ett mångdisciplinärt perspektiv” red L Wahlne-Westerhäll, Santérus förlag, 2008) skriver tre statsvetarkolleger just om sambandet mellan en alltför fastlåst arbetsmarknad och ökad sjukfrånvaro, särskilt med psykiska diagnoser.

Men felaktigheten i att ta generella principer till intäkt för partikulära beslut kan inte vara mera hisnande än i detta fall. För varje enskild individ som redan varit sjukskriven under en längre tid är inte det recept som skulle förhindrat dem att hamna där detsamma som det som hjälper dem ur sin nuvarande situation. Det är inte heller så att principen gäller alla långtidssjukskrivna, om man vore principfast från regeringshåll skulle vägskälen bara finnas för de psykiska diagnoserna (men då får man andra oönskade effekter).

Det är inte alls konstigt att ett samhälle som Sverige med en ovanligt hög andel av befolkningen i arbete också har höga sjukskrivningstal. Inte heller är det konstigt att höga sjukskrivningstal hänger samman med en generell sjukförsäkring. Att länder utan generell välfärd skulle vara friskare för att de har färre sjukskrivna är ju förstås nonsens. Sjukskrivningstalen har helt enkelt mycket litet att göra med något absolut tillstånd av sjukdom och hälsa, mer med arbetsmarknad, synen på ett bra liv och med välfärdssystemen.

Vad som är problemet för en obligatorisk och generös sjukförsäkring är de personer som blir sjukskrivna under lång tid på grundval av psykiska besvär eller psykosociala besvär som är relaterade till det arbete de har eller har haft. Alla åtgärder borde sättas in direkt vid sjukskrivningens början för att få personen i annat arbete, i utbildning eller i rehabilitering.

Att ställa cancerpatienter under behandling, folk som gillar sitt jobb men bara orkar jobba deltid pga smärtor eller människor med kroniska sjukdomar inför det faktum att de skall gå jobbsökarkurser eller lyssna på arbetsförmedlingens småbarnsjoller om hur duktiga de är när de fyllt i en blankett – det är inte bara ovärdigt utan också extrem ineffektivt, helt enkelt slöseri med mänskliga resurser. Satsa istället nischat, individuellt och satsa rejält.