Journalister och journalister

I en plötslig akt av självanalys har jag funderat på varför vissa journalistsamtal efterlämnar en lite fadd eftersmak medan jag efter andra samtal känner mig nöjd med utfört arbete. Häromdagen insåg jag en analytisk skillnad mellan de olika samtalen: de som samtalar med mig och de som använder mig som en robot.

När jag får en påringning från någon som vill veta varför Sverigedemokraterna går upp eller ned i opinionsmätningarna, om valrörelsen blir si eller så eller varför de små partierna i regeringen tappar stöd så vill jag alltid samma sak – jag vill förklara. Det är först om jag får journalisten att förstå de principiella grunderna för mitt resonemang som hon/han också kan skriva något intressant, menar jag. Om journalisten ifråga inte anser att mina argument är relevanta är en helt anann sak, det är upp till henne/honom och den publicistiska bedömningen. Men jag vill att journalisten skall fatta sitt beslut att skriva eller inte skriva på grundval att hon/han förstått vad jag säger och framför allt på vilken grund jag säger det.

I väldigt många samtal fungerar det här väldigt bra. Ett samtal mellan mig och journalisten uppstår. Jag brukar börja med ett svar eller påstående som relaterar till journalistens fråga, därefter drar jag enkelt de principiella grunderna för detta påstående och avslutar oftast med en problematisering och tänkbar kritik av hållningen. Ofta leder detta till följdfrågor där man kan fördjupa och generalisera kring det specifika ämne som journalisten vill tala om. Jag lyfter alltid frågan till en generell nivå eftersom det är endast då som dess relevans (eller brist på relevans…) blir tydlig. Vad som sedan står i tidningen eller hörs i radion är då en eller ett par kondenserade och raka pratminus som förtydligar den resonerande text som journalisten själv skrivit genom sin research.

Men, allt för ofta får jag samtal där jag mitt i resonemanget avbryts av ett ”inte så fort” eller en fråga om den exakta ordalydelsen i den mening som jag inledde samtalet med… Det är då uppenbart att den journalist som ringt upp mig inte är intresserad av det ämne hon/han skall skriva om och inte heller intresserad av att förstå vad jag säger. Istället är det behovet av att få ett pratminus – vilket som helst? – som hon/han kan lägga in i texten. Det är oftast de journalisterna som inte vet varför de ringt mig. Att de inte vet varför det blev just jag visar sig när de först efter intervjun frågar huruvida jag är ”statsvetare” och om jag forskat om ”det här” (vad det nu är för ämne).

Jag skulle helst vilja lägga på luren när de här samtalen dyker upp, men snäll och vänlig som jag är försöker jag göra det bästa av situationen. Jag är dock sällan nöjd med vad som sedan dyker upp i skrift – helt enkelt därför att journalisten uppenbart inte förstått (vilken heller inte var meningen).

Det här är inget allmänt gnäll på journalister. Tvärtom. Huvuddelen av de samtal jag får fungerar som i det förstnämnda fallet. Och dessutom vet jag att en journalist har en tajt deadline, skall skriva kort och enkelt samt inte kan problematisera å ena sidan och å andra sidan. Det är vi akademiskt verksamma som får stå för det. Och ja, det är en del av den s k tredje uppgiften för oss samhällsvetare att delta i och kommentera samhällsdebatt och politik.

Men, vad är det för redaktioner som uppmuntrar en passiv samhällsjournalistik som går ut på att tilldela någon ett ämne för att denne skall ringa upp någon (vem som helst?) och skriva av vad den personen säger? Vart tar den initierade researchen och den egna vinkeln i ett förmedlande, undersökande och demokratiserande syfte vägen då?

Och det är för övrigt väldigt roligt att få samtala med journalister som vill förstå. Jag lär mig mycket om vilka frågor som är aktuella och hur sambanden mellan olika vinklar utvecklas.