Lite av demokratisk baksmälla verkar ha spridit sig i Sverige efter valet i söndags.
Nästan all eftervalsdebatt handlar om att SD kom in i riksdagen. Om man nu kan kalla det som pågår för debatt, det mesta verkar handla om att lufta sina käpphästar under rubriken ”vad var det vi sa”. Eller använda SD:s framgångar för att få säga vad man innerst inne velat säga helta tiden. Jag tänker försöka låta bli det.
Socialdemokratin har i två val i rad gjort katastrofala val under ledning av två olika ledare. Moderaterna har transformerats till en samlande borgerlig kraft. Alla mindre borgerliga partier har tappat stöd i detta val. Vänsterpartiet ligger still och Miljöpartiet har vunnit nya väljare. Tre partier har anledning att vara nöjda: M, SD och Mp. Tre poler i svensk politik.
Socialdemokraterna har – precis som på 1970-talet – förlorat möjlighet till regeringsmakt två val i rad. Det är ingen nyhet. Faktum är at socialdemokratin sedan 1960-talet har tappat väljarstöd i vågor: från 68-76, från 82-91 och så nu i två val efter varandra. Partiet tappade alltså både under det radikala 1970-talet och det individualistiska 1980-talet. Men trenden är nedåt: sedan 1991 har partiet då och då varit nere på nivåer under 40 procent, för att i valet 2010 landa på 30 procent. Samtidigt har moderaterna börjat etablera sig på en nivå runt 20 procent för att i detta val landa på ungefär samma andel som socialdemokratin. Vårt partisystem har övergått från ett solsystem till ett bipolärt kraftfält.
Moderaterna har vridit sin politik mot mitten, vilket jag beskrivit flera gånger tidigare, samtidigt som de mindre borgerliga partierna har blivit förknippade i allt större utsträckning med enskilda frågor där de tillåts profilera sig, snarare än att gå fram med ett helt program. Genom sin mittenvridning har moderaterna lämnat ett utrymme till höger om sig vilket ömsom ockuperas av Kd och ömsom av Sd, beroende på fråga. Socialdemokraterna har inte förmått att positionera sig i det nya landskapet. Genom sin allians med miljöpartiet försökte Mona Sahlin att addera en liberal och grön profil till det traditionellt socialdemokratiska. Men misstänksamheten bland många traditionella socialdemokrater är stor mot miljöpartiets politik som uppfattas som tillväxtfientlig. Vänsterpartiet kom med i samarbetet, delvis som en eftergift åt vänsterflygeln i socialdemokratin, delvis som en slags rättvisefråga.
Den borgerliga alliansen har lyckats etablera en berättelse om Sverige, en berättelse som appellerar till både borgerliga kärnväljare och till obestämda mitten-väljare som vill ha ökad individualism och fokuserar på stark ekonomi. Socialdemokratin har slitits mellan miljöpartiets gröna modernitet och vänsterpartiets kollektiva välfärdsfokus. De rödgröna har inte lyckats etablera någon gemensam berättelse om ett Sverige som förändras och växer.
I ett samhälle som lämnar de industriella och nationella politiska skiljelinjerna och vänder blicken mot en transnationell och kunskapsorienterad framtid måste alla partier justera sina ideologiska utgångspunkter. Moderaterna har lyckats med det, möjligen också centern (vilket dock inte gav utdelning). Miljöpartiet har vuxit fram delvis som ett svar på de nya frågorna och behöver inte justera så mycket. Svårast att justera har vänstern haft – både socialdemokratin och vänsterpartiet.
Ser vi ut över Europa så ser vi att socialdemokratin och vänstern har svårigheter att vinna val i nästan alla de västeuropeiska länderna. Den svenska socialdemokratins kräftgång är ingen nationell problematik. Istället är den ett uttryck för att högern i vid bemärkelse accepterat det välfärdssamhälle som – i de europeiska länder som inte haft en stark kristdemokrati eller motsvarande – har byggts upp av socialdemokratin. Vart skall då socialdemokratin ta vägen?
Det nya politiska landskap som uppstod efter valet 2006, med blockpolitik och ett liberalt och välfärdsaccepterande moderat samlingsparti, har nu kompletterats med en national-konservativ kraft, nämligen SD. Kompletteringen försvagar det borgerliga blocket då den fyller ut konservativa positioner som det borgerliga blocket lämnat. Förklaringarna till SD:s framgångar kan ses utifrån ett generellt perspektiv för denna typ av partier i Europa, där fokus ligger på nedtonad vänster-höger-konflikt, stark medieexponering och övriga partiers trätande om dem. Det som inte gäller i Sverige är att övriga partier försökt stjäla SD:s frågor eller ”tagit debatten” om just de frågor som SD allra helst vill prata om.
Men SD:s framgångar kan också förklaras utifrån ett specifikt nationellt perspektiv. En första antydan till en sådan förklaring är att SD idag fyller en funktion för svenska väljare i mitten och till höger som inte delar den borgerliga alliansregeringens positiva syn på personlig ekonomi och öppenhet för framsteg och individualism. Som en SD-väljare förklarade sig i radio: ”Det är mycket i det här landet osm inte fanns här förut. Brottsligheten och sån’t”. De här väljarna delar SD:s ideologiska uppfattningar. En förklaring som hittills tycks ha gått de flesta förbi.
Men, summa summarum, den stora förändringen i svensk politik är de förändrade styrkeförhållandena mellan höger och vänster. En förändring som i och med valet 2010 befästs. Och som vi kommer att ägna mycket tid åt att analysera. Och jag lär återkomma med fler bloggposter.
VÄNSTRA STRANDEN 
”Moderaterna har vridit sin politik mot mitten”
Är det verkligen sant, givet Anders Borgs ekonomiska doktriner? Man talar visserligen inte om att sänka skatter, skära ned trygghetssystemen, försvaga facken och driva ned löneutvecklingen – men man gör det ändå.
Jag menar att acceptansen at en gemensamt finansierad välfärd som bas är en mittenvridning. Möjligen har det inte stått helt klart tidigare hur tydlig högerposition moderaterna haft.
Sedan har du ju rätt i att de justeringar som görs av alliansregeringen i praktiken får långsiktiga konsekvenser som beskär den gemensamma välfärden såsom socialdemokratin tolkat den. Men jag undrar om ens socialdemokratin upptäckt det.
VS
Tack för en analys av SD som inte bygger på att det skulle vara ett enfråge-parti, vilket det helt uppenbart inte är. Jag kan inte se det som annat än ett mörkblått konservativt parti som inte gillar invandrare.
Den ursvenska surhöger som förut hade en plats i borgerligheten blev hemlös i och med Reinfeldts nystöpning av Moderaterna. ”Det urbana M förstår inte att SD är kusinen från landet”, som en vän skrev häromdagen.
Det hører vist med til at eftervalgsdebat, at man skal fremføre sin kæphest, så jeg vil da også lige smide min ind (og hvis VS’s svenske læsere tror, det er sd, så tror I fejl! 😉 ):
Nu kan jeg ikke alle valgresultater i Europa udenad, men der synes at være en tendens til at tidligere folkepartier for tiden har meget svært ved at mobilisere bredt. Socialdemokraterne er ramt i mange lande, men også de kristelige demokrater i Tyskland og Holland har nu store problemer. De konservative i Storbritannien gik ganske vist frem ved valget, men nåede kun 35% af stemmerne mod de 40-42% britiske valgvindere som regel kunne regne med. Gevinsterne går i stedet til små og mellemstore partier – og i mange lande også populistiske/nationalkonservative partier. (Sverige afviger lidt her, men det har måske at gøre med, at m har kunnet indhente en del i forhold til s)
Af mange grunde har Socialdemokratiet haft en særlig stærk stilling (det politologer kalder et dominant party-system), men som VS nævner, er den struktur nu brudt, og Sverige har et bipolært system (Danmark har til sammenligning to store og to mellemstore partier). Der har sådan set længe været tegn i den retning (stemmeandel, men også formaliseret samarbejde med v og mp), men 2006 og 2010 kan ses som et gennembrud.
Er m (og de borgerlige) gået mod midten? Mnjaeh – mine kollegaer Torbjörn Bergman og Camilla Sandström regnede lidt på det med udgangspunkt i 2006-valget og mente at skabelsen af Alliansen snarere faldt sammen med en – om ikke polarisering, så dog tydeligere indholdsmæssig forskel mellem højre og venstre. (Dette indebærer ikke en påstand om, at regeringen skjuler en målsætning om at afmontere velfærdsstaten)
Vänstra stranden skriver:
Moderaterna har vridit sin politik mot mitten, vilket jag beskrivit flera gånger
Vad i hela friden talar du om? Jag har varit politiskt intresserad och följt svensk politik sedan jag var 15 år, alltså i dryga 50 år idag, och finner det närmast löjeväckande att hävda att moderaterna dragit sig mot mitten. Jag ser en helt annan utveckling under min livstid, nämligen att alla partierna dragit sig rejält åt höger under dessa 50 år, så mycket att jag inte hade kunnat tänka mig det för 25 år sedan. Att moderaterna låter som ”det nya arbetarpartiet” är en sak, diskrepansen mellan retoriken och den praktiska poltiken är ju enorm. Vad det partiet gjort under den gångna mandatperioden hade Boman inte ens vågat andas om på sjuttiotalet. Inte ens Bildt tog sig för att försämra så kraftigt i välfärdssystemen som Reinfeldt har gjort.
Och vad socialdemokraterna har åstadkommit sedan mitten av 80-talet är inget annat än vad som före 1980 låg lite till höger om högern. Visserligen drömde högern säkert om allt det S gjorde från omkring 1985, men de hade inte ens vågat tro att det var möjligt.
Ledsen men jag känner mig spyfärdig varje gång jag hör eller se någon påstå att Moderaterna har ”dragit sig mot mitten”. Det är en av de värre politiska lögner jag sett på senare tid, endast ägnad att dölja vad S faktiskt har gjort sedan mitten av 1980-talet.
Tack för kommentarer.
Till Jacob: Jag delar din bild, vi ser allt fler partisystem som bryts ned i mindre beståndsdelar. Jag menar att det hänger samman med den förändrade klasstrukturen i västeuropa. Enligt min mening är det inte oförenligt att blocken blir tydligare alternativ (alla nyanser försvinenr ju) samtidigt som moderaterna går mot mitten. Jag menar att båda sakerna inträffat och det är en följd av blockpolitiken.
Till Kerstin: Du tar då i. Du har en absolut skala mellan vänster ochhöger medan jag och många andra statsvetare talar om den ständigt omskapadade vänster-höger-dimension som finns hos väljarna. Att du tycker illa om moderaterna står ju klart men det är inte värderingarna av dem som står i fokus i det jag skriver. Moderaterna har accepterat en gemensamt finansierad välfärd och det är ett steg mot mitten i svensk politik. Alla högerpartier i Europa har f ö dragit sig åt vänster under hela efterkrigstiden fram till 1980-talet.
VS
1. ”Moderaterna har accepterat en gemensamt finansierad välfärd och det är ett steg mot mitten i svensk politik.”
Jag menar att det inte är sant. Att Anders Borg inte talar om sin politisk-ekonomiska doktrin betyder inte att den inte finns eller för den delen att den inte är klar och tydlig. Vad Moderaterna inriktat sig på är en annan retorik, men du hörde själv vad Stefan Carlén sade på den ABF-event som du själv kommenterade på: inte ens Thatcher gick fram så här fort och effektivt. Menar du att han hade fel? Att socialdemokratin inte har förstått detta är inte så förvånande. Det har antagligen samma förklaring som att de inte har någon framtidsvision – Göran Persson står mitt i klasskriget och tycker att det är dumt med polariseringen för att ”det finns ju så mycket som förenar över blockgränserna”. Jag hoppas att LO är insiktsfulla nog att se varthän det barkar, för de lär få slåss de kommande åren.
2. ”Alla högerpartier i Europa har f ö dragit sig åt vänster under hela efterkrigstiden fram till 1980-talet.”
Det är sant och inte så märkligt – de drevs vänsterut av sitt misslyckade samarbete med fascismen och av den progressiva arbetarrörelsens framgångar. Att de slutligen accepterade den parlamentariska demokratin var förstås ett steg till vänster från tidigare hållna positioner (även om det finns undantag som Marie Söderqvist-Tralau som dröjer kvar vid idéer om inskränkt rösträtt), men vad betyder det i praktiken för den faktiska politik man för?
Sedan tycker jag att man kan förhålla sig skeptisk till förändringar längs med statsvetares höger-vänster-skalor: att Vänsterpartiet kramar Keynes och inte Marx visar att en högerrörelse skett inom det svenska valsystemet och att V nu intar en traditionell S-position medan S kanske närmar sig något som var Folkpartistiskt förr betyder inte att vänster och höger förändras, utan att partier som antas representera positionerna förändrar sig. Någon form av traditionell och kritisk bestämning är nog ändå nödvändig om man inte ska riskera att representera partiretorik i sin vetenskapliga analys.
Hej!
Din blogg är mycket intressant att läsa, tycker jag, bra att den finns!
Jag har en fråga till dig. Jag och mina vänner diskuterade problematiken med SD i somras och funderade kring hur man kan bemöta dem. En vän, som är bosatt i Danmark, menade att det bästa vore att ignorera dem, eftersom om de får mediautrymme blir det lätt att se dem som en del av etablissemanget och de därmed får större legitimitet, något han menade hade skett med Dansk Folkeparti.
Några andra menade att diskussionen leder till att deras sanna åsikter kommer till ytan och inte bara deras retorik.
Jag tycker att debatten är relevant även idag efter valet, eftersom det handlar om hur de etablerade partierna, ja även hur jag som medborgare ska hantera situationen.
Ska vi gå in i diskussion eller ska vi ignorera SD?
Har du en åsikt i frågan?
”jag och många andra statsvetare talar om den ständigt omskapadade vänster-höger-dimension som finns hos väljarna.”
Det vi kan se är att alla partier accepterar ökad ojämlikhet – dvs rör sig åt höger – men betyder det enligt dig att det är väljarna som vill ha det?
Eller betyder det bara att den övre medelklassen och det parti som företräder dem, moderaterna, tacksamt tar emot, medan underklassen och socialdemokraterna inte kan stå emot pga en svagare fackföreningsrörelse? Och att denna i sin tur beror på att arbetarrörelsens styrkepunkter dvs den löpandebandsorganiserade industrin för varaktiga konsumtionsvaror, har flyttat till Kina?
En statskunskap som bara utgår från ”tyckande” blir ganska oförmögen att skildra vad som sker, tycker jag. Borde man inte analysera verkliga maktpositioner istället, och vad dom beror på?
Hjalmar: Du ställer svåra frågor 🙂 Å ena sidan man kan göra en analys av det som faktiskt händer å andra sidan kan man försöka se lite djupare och försöka förstå varför det händer. Jag gör tappra försök med det sistnämnda och det innebär att det alltid finns enstaka exempel som kan tyckas peka åt ett annat håll. Här kommer den teoretiska grunden in och det är med dess hjälp jag försöker göra rimlighetsbedömningar.
Jag menar att moderaterna har tagit ett kvalitativt steg mot mitten av den vänster-höger-skala som utgörs av väljarnas självuppskattade ideologiska positioner genom att acceptera en gemensamt finansierad välfärd som betalas av skatter. Vilka idéer Anders Borg har eller hade vet jag inte för jag känner inte honom – jag talar om moderaternas offentliga politiska ståndpunkter och propaganda. Stefan Carlén hade inte fel men han betonar ju konsekvenserna för ”den svenska modellen” inte det faktum att moderaterna accepterat den gemensamma välfärden. Om de sedan har en dold agenda är det en annan – och partipolitisk – sak.
Nej högerpartierna drogs sig inte vänsterut pga fascismen. Kristdemokratin hade t ex inte någon sådan fläck på sitt rykte. Istället var det en anpassning till en välfärd som byggdes på marken och som partierna såg sig tvungna att acceptera.
ATt både väljare och partier rör sig på en absolut skala är ingenting konstigt – och jag vidhåller att den analys jag gör bygger på klassiska partistrategiska teorier och inte är något konstigt alls. En ”kritisk bestämning” som du säger är en annan uppgift – och den kan man också ta sig för. Men det var inte det jag gjorde.
VS
Jens: Om det är så att man vill motarbeta SD politiskt så skall man göra det genom att prata om sin egen politik och inte om SD:s. SD kommer nu att bli en del av det etablerade vilket ställer dem inför en utmaning – hur bibehålla sin roll som opponenter? För varje medborgare som vill motarbeta SD:s värderingar och politik gäller det att stå upp för sina egna värden, att SD finns i riksdagen gör dem inte oberörbara för kritik, tvärtom. Men det skall vara politisk kritik.
VS
Jan: Väljarna rör sig, det är det som vi kallar opinionsförskjutningar och handlar inte alls om ”tyckande”. Varje väljare har rätt till sin egen ideologiska position utan att få veta att det är ett ”tyckande”. När de politiska motsättningarna ökar mobiliseras medborgarna, partierna bör utgöra en artikulering och aggregering av medborgarnas åsikter och ståndpunkter. När så inte är fallet får vi nya partier eller så lyckas partierna justera sin ideologi i enlighet med de nya kraven. Och då förändras partiernas program, som t ex moderaterna. Det är inget konstigt alls.
VS
De europeiska kristdemokratiska partierna är en sak, men de är inte samtliga europeiska högerpartier. Det finns förstås olika analyser av den svenska högerns utveckling, men en trovärdig jag har stött på menade att accepterandet av den parlamentariska demokratin var en konsekvens av en konfrontation med fascismen (detta dock på 30-talet). Jag erkänner att jag har bristfällig kunskap om den europeiska kristdemokratins historia, men vad jag vet om Tysklands historia under mellankrigstiden leder mig att misstänka att deras egentliga tillväxtperiod var efterkrigstiden då annan traditionalistisk höger förlorat en del prestige genom sin oförmåga att hantera fascismen samt ”hotet” från kommunismen uppfattades som genuint och allvarligt (det jag vet om den italienska kommunismens historia är min anekdotiska ledning där). Men jag har inga problem med att erkänna att det är du som är experten här (vilket föranleder en fråga om litteraturtips).
Angående Anders Borgs idéer så har jag förstås ingen aning om vad han tänker eftersom jag inte läser tankar, men jag har ögnat igenom Reinfeldts Det sovande folket och utgår från att Borg har gjort det han också. Dessvärre har stora delar av svenska folket inte gjort det. Detta tillsammans med en förbluffande ovilja att diskutera fundamenten för sin ekonomiska politik gör att jag misstänker att Borg och Reinfeldt inte är helt ärliga med vad de säger, eller kanske snarare helt öppna med sina motiv.
Enligt min gamle handledare Bo Särlvik var det redan på 1920-talet som S övertrumfade högerpartierna. Men det trätte han och Bo Rothstein om, den senare ansåg att det var på 1930-talet. Detta om Sverige.
Jag sitter inte så till att jag kan ge dig littertaurtipsen – det publicerades redan på 1980-talet. Men jag tror det byggde på Manifesto-data och var t ex Ian Budge som en av författarna. Men påminn mig så skall jag kolla.
Ang Borg: Det är inte rimligt att hävda att en person inte kan ändra sig. Jag vet vad Reinfeldt skrev då, men det är inte samma sak som moderata samlingspartiets partiideologi idag. Sedan kan man ha politiska dubier, men det är en annan sak.
VS
Vänstra Stranden:
Parentetiskt först. jag hade också Särlvik som lärare en gång :-). En mycket sympatisk man. Jag minns en muntlig tenta med honom som var en av de trevligaste jag gjorde under min studietid, där vi kom in i en väldigt intressant och givande diskussion om ämnet för tentamen.
Men bortsett från det. Relativiserar man så som du gör då döljer man istället för klargör. Det finns en naturlig referenspunkt här som man inte borde frångå om det man säger ska vara meningsfullt.
Om vi utgår från att Marx en gång stipulerade vad vänster var, så har vi den referenspunkt som är ganska rimlig. Och ser man sedan till de svenska partiernas utveckling sedan dess då har de gått väldigt långt till höger -allihop, jämsöver, även om högern så småningom accepterade demokratin, men, menar jag nog, bara för en tid. Idag talar storföretagsamhetens företrädare med förkärlek om ”det demokratiska överskottet” och det uppfattar jag som en ren beställning. Å andra sidan vet man precis idag hur man ska behärska det demokratiska fältet, nämligen genom makten över media. Alex Carey kallade det för ”Taking the risk out of Deocracy” och det är precis vad man gjort, bl.a. med hjälp av tjänstvilliga samhälls- och beteendevetare.
Att säga att högern har gått mot mitten döljer verkligheten, och då bedrar man människor, enligt min uppfattning.
Att väljarkåren kanske också dragit sig åt höger är sedan en annan sak, som man också kan fundera kring, och vad det beror på, borgerliga medias dominans kan man ju föreslå som en orsak.
Jag minns annars ex. hur socialdemokratin redan under 70-talet började oroa sig över att man höll på att förlora sin väljarbas, då alltfler blev tjänstemän, som av tradition inte var socialdemokrater. Så jag finner det rimligt att anta, men jag vet ju inte hur resonemangen gick inom partiet, att man redan då ansåg att man borde dra sig åt höger i politiken för att det var till borgarnas positioner man hade lotsat sina egna väljare och där man måste befinna sig om man skulle behålla initiativet, och egentligen är det ju detta Mona Sahlin sagt även i denna valrörelse.
Jag tror att denna inställning är förödande för S, och det ser man ju idag med SD i riksdagen. Jag spår att partiet ifråga kommer att vara uppe i mellan 10-20% vid nästa val.
VS: Om man kallar det för positionering eller tyckande bryr jag mig inte om. Däremot tycker (!) jag det blir lite platt om man inte blandar in styrkeförhållanden som beror på vad folk gör och organiserar sig.
Jag skulle t.ex. vilja beskriva förändringarna så här: http://www.folkrorelser.nu/bloggen. Det är ett helt annat sätt än att utgå från ifyllda formulär i en opinionsundersökning till exempel. Kanske inte nödvändigvis mer ”sann” men betydligt mer intressant, tycker (!) jag.
Dessutom, för att nu anmärka på petitesser, undrar jag om inte medborgarna i åtskilliga frågor står betydligt mer till ”vänster” om partierna nu än de gjorde för säg tjugo år sen. Men motbevisa mig gärna om det.
Kerstin och Jan: Eftersom ni ändå underkänner det sätt att resonera som jag försöker tillämpa så är diskussion meningslös.
Jag vänder mig särskilt emot argument av typen ”det bryr jag mig inte om” eller att ”det finns en naturlig referenspunkt”. Om man använder sig av sådana personliga axiom – som alltså innebär att man själv är den som känner sanningen och att den är en och odelbar – blir det ointressant att samtala.
Jan: Det finns självklart medborgare som står både till höger och vänster om de partier de röstat på, men valundersökningarnas huvudresultat är att medborgarna är väldigt klara över både sin egen och partiernas positionering på v-h-skalan – och ligger mycket nära sina partier.
VS
VS: Det jag inte bryr mig om är om man kallar det för tycka eller positionera sig. Jag ser ingen skillnad på innehållet i dessa uttryck. I båda fallet handlar det om hur man anpassar sina subjektiva uppfattningar med en objektiv verklighet. Jag säger inte att jag inte bryr mig om ditt resonemang. Jag bara finner det lite otillräckligt. Eller för att uttrycka det lite vänligare: jag vill komplettera det med annat.
Har ni läst Bo Rothsteins analys på Newsmill om socialdfemokratin?
http://www.newsmill.se/artikel/2010/09/22/d-rf-r-har-socialdemokratin-havererat
VS: Tja, nu när valet är över så har M deklarerat vad deras ekonomiska politik går ut på:
”Jobbskatteavdraget leder till att de fackliga lönekraven sänks vilket gör att löneökningstakten minskar och då ökar sysselsättningen. Eftersom företagen kommer att kunna lägga mindre summa pengar på samma arbetskraft och därmed anställa mer.”
http://www.alliansfrittsverige.nu/2010/09/politik-for-att-sanka-lonerna-nu-helt.html
Det visar sig alltså att inte så mycket annat än retoriken har förändrats. Löntagarna ska ha mindre, arbetsköparna mer. Vad Anders Borg tycker och tänker är oklart, men det är uppenbart att han tycker att det är inopportunt att vara öppen med sin politik, åtminstone precis innan ett val.
Niclas: Samma analys som han har gjort i ett antal år nu. Han skrev t ex redan efter valet 2006 att M blivit socialdemokrater och därför var valresultatet på sätt och vis en seger för S. Typ.
VS
Hjalmar: Fast å andra sidan har väl inte M mörkat så mycket om det – tanken är ju att man ändå får lika mycket pengar i plånboken. Det är ju inte sänka inkomsten för den enskilde som är i fokus utan kostnaden för arbetsgivaren. Tanken är då INTE att denne skall lägga dessa pengar i egen ficka utan istället anställa fler. Om det funkar så eller inte är en anann sak.
Så, jag tycker nog inte att uttalandet är ett argument för att M bara bytt retorik.
VS
Men Vänstra Stranden,
begreppet ”mitten” blir meningslöst om det används som du gör. OK om man använder hela det politiska fältet som det ser ut idag som referenspunkt så kan man kanske säga att ”M står nära mitten” i detta fält, men man kan inte säga att ”M har dragit sig mot mitten” utan att detta implicerar någon slags fast mittpunkt, eller- vänster eller högerpunkt. Man kan inte ”dra sig i någon riktning utifrån ingenting.
Eller menar du att S är referenspunkten? I så fall borde du skriva att M har dragit sig närmare S. Men det skulle jag inte hålla med om i så fall eftersom jag skulle anse det ge en förvanskad bild av de senaste 50 årens politiska utveckling. Jag skulle istället säga att S har dragit sig närmare M, blivit avsevärt mycket mer borgerligt än det var för 35 år sedan ex. medan M är likadant idag som det varit i hela mitt liv, ja lite mer åt höger idag (för ännu mindre jämlikhet och ännu mindre av social omsorg än tidigare).
Sedan undrar jag om du menar att om vi inte håller med dig, då finner du det meningslöst att diskutera med oss. Är det inte en ovetenskaplig ståndpunkt?
Kerstin: Att det är ”meningslöst” att föra samtal med dig innebär att jag inte finner samtalet givande – du vill att samtalet skall föras enbart med dina personliga axiom som utgångspunkt och syftet med samtalet från din sida är att bekräfta att du haft rätt hela tiden. Du får gärna föra de samtalen, men inte med mig.
Jag säger som Pontius Pilatus, det jag har skrivit har jag skrivit, whether you like it or not.
VS
Vänstra Stranden:
Du förvånar mig när du inte förstår skillnaden mellan att ”stå i mitten” och att ”dra sig mot mitten”.
Det handlar inte om ”mina axiom”, det handlar om logik och om vetenskaplig stringens.
Och vem har hävdat att du ska ändra det du skrivit? Inte jag.
Du kanske tycker att dagens moderater är mer vänster än gårdagens, ”har dragit sig mot mitten” alltså, och att även S har haft som syfte att krossa facken och administrera fram en rejäl låglönemarknad samt att klämma åt sjuka och arbetslösa. Det visste jag inte att man ämnade göra, men nu vet jag alltså eftersom du säkerligen har bättre kontakter in i S än jag har och dessutom deltar i och stödjer den retoriska cirkus som går ut på att lura människor att tro att M har gått åt vänster.
Nu gör du det igen. Förutsätter att det är dina tolkningar som är de givna utgångspunkterna.
Nej Kerstin, på höger-vänsterskalan i den politiska rymd där partierna konkurrerar finns ingen ”naturlig referenspunkt”. Skalan består helt enkelt av de aggregerade ståndpunkterna i ett politiskt system, inplacerade i förhållande till varandra. Enheterna på skalan förhåller sig bara till varandra. Att hela skalan förkjuts över tid (om än extremt långsamt) är en intressant forskningsuppgift i sig. Du kan ju naturligtvis upprätta en ideologisk absolut v-h-skala och sedan placera in partierna på högerflanken av den, om du vill. Inga problem. Men det är inte det jag – och mina kolleger – gör.
Moderaterna har nu dragit sig mot mitten av den aggregerade åsiktsrymd i vilken partierna konkurrerar om väljarna och placerat sig närmare övriga partier som trängs i mitten. De står fortfarande till höger om S, men mindre till höger om S än förut, och det oavsett att S flyttat sig mot mitten under de senaste decennierna.
Jag har försökt förklara att detta inte är någon absolut skala. Det är möjligt att jag skall använda ett annat språkbruk för att du och andra skall förstå vad jag menar men jag förstår i så fall inte vilket.
Dina insinuationer om att jag medverkar till det du anser vara desinformation ser jag bara som oförskämd. Din föreställning om min insyn i S är nog också gravt överdriven, jag vet inte mer om vad som händer där än vilken ordinär partiforskare som helst. Det mesta utspelar sig numera f ö inför öppen ridå.
VS