De tre ideologilösa – tankar om den nya högeroppositionen

Svensk partipolitiks ideologiska grunder tycks svikta. I en snabbanalys av de åtta riksdagspartiernas valmanifest 2018 hävdade jag att just Moderater, Kristdemokrater och Sverigedemokrater var de tre partier vars valmanifest var i tydligast avsaknad av ideologiska markörer. Att just moderaterna nu vill ta fram ett nytt idéprogram är därmed inte oväntat.

Eftersom det svenska partisystemets grundriktningar har förändrats rejält under de senaste 15 åren är det en relevant fråga om grundideologier som socialism, liberalism och konservatism – även kompletterade med nationalism – säger något av politisk betydelse om samtiden? Ja, dessa grundläggande strukturer för att utveckla samhället är impregnerade av hundratals, ja kanske tusentals, års politiska erfarenheter. Frågan borde kanske istället vara om det svenska partisystemet har lämnat fast mark och svävar fram fritt över verklighetens ängar, skogar och städer?

Partiföreträdare har de senaste veckorna slängt ideologiska begrepp kring sig på ett sätt som inte imponerar på mig: Liberalkonservatism finns för att det finns ett parti vars medlemmar lever ut liberalkonservatismen säger Kristersson i radio. Kristdemokratin finns för att  värna kristna värden men välkomnar konservativa och frihetliga liberaler och  kommer inte att ingå i något konservativt block säger Busch Thor i olika intervjuer. Hos Sverigedemokraterna hittar jag inga referenser till någon av de stora ideologierna, istället är det frågor om moskér, genusfrågor, miljöpolitik och svängningen om EU som är i centrum.

Självklart har introduktionen i svensk politik av en dimension som GAL-TAN som ett komplement gjort politiken mer svårtolkad än förr. Jag skulle säga att den ideologiska bredden ökat sedan 1970-talet, men att den populistiska politiska retoriken är ett svar på individualiseringens politiska konsekvenser och globaliseringens ekonomiska dito. Jag tror inte att svaret på populistisk, förenklad, utslätad och oftast förvanskad debatt kring samhällsutvecklingen är att själv göra sig av med det återstående ideologiska bagaget. När den populistiska utmaningen inte var reell kunde de stora partierna (M och S) bli s k catch-all-partier och just lämna de ideologiska diskussionerna; de slogs med samma ljumma vapen på den politiska arenan. Sedan kom de riktiga populisterna, de som vänder kappan efter vinden och alltid stryker reaktionen medhårs. Vem vill rösta på kopian?

Att partiernas företrädare inte förmår reflektera kring, eller förhålla sig till, grundläggande ideologiska riktningar är inte bara trist, det är också farligt. När pragmatismen blir bestämmande är det lätt att rutscha utför taket ner gödselstacken. Missförstå mig inte, jag uppskattar pragmatism (både som politiskt medel och den filosofiska inriktningen) men den bygger på att det finns starka och tydliga värderingshierarkier och mål-medel-resonemang av principiellt slag. Vi brukar kalla dem ideologier.

***

Jag hittade ett, idag lite roande, citat i Svensk Tidskrift (1971) av dåvarande redaktören Erik Anners, professor i rättshistoria i Uppsala och förtroendevald för Högerpartiet på sin tid.

Vi lär inte kunna undgå ideologierna, tvärtom är de nödvändiga redskap för det politiska tänkandet och handlandet genom att de ur samhällslivets oändligt komplicerade förhållanden kristalliserar ut identifierbara premisser och urskiljbara orsakssammanhang.

 

 

 

Sverigedemokraternas ökande opinionsstöd är ett minne blott

I strikt mening är opinionsstödet för politiska partier mellan valen ointressant ur makt- och demokratisynpunkt. Faktiskt. I parlamentet har partier den makt som motsvarar deras väljarstöd vid en specifik punkt i tiden, nämligen på valdagen, och allt annat är bara potentialer och latenta styrkeförhållanden.

Men, opinionsmätningar ger alla medborgare en möjlighet att följa – och påverka – partiers opinionsbildningsmakt genom att uttala sympati/stöd för partier med jämna mellanrum, utan att det får någon effekt på maktförhållandena i de demokratiska institutionerna. Partier som går fram vill gärna använda den maktpotential som ökat opinionsstöd är, medan partier som förlorar gärna hänvisar till valdagen och den faktiska fördelningen av makt i parlamentet.

För ett parti som Sverigedemokraterna, ett parti som övriga partier antingen inte alls vill samarbeta med eller bara vill använda som stöd för att genomföra sin egen politik, lockas särskilt mycket att använda sin potential som utpressning/påtryckning inför regeringsbildning. För några månader sedan var det via en Alliansregering SD tänkte sig få gehör för sin politik, häromveckan prisades istället statsminister Löfven. Syftet var uppenbart att sätta press på de borgerliga partierna, som inte är fullt eniga i sin syn på SD.

Men oavsett det politiska spelet, Sverigedemokraterna fick 12.9 procent av rösterna i valet 2014 och därmed 49 mandat i riksdagen. Det var en avsevärd uppgång sedan valet 2010. Sedan hösten 2015 har emellertid partiet inte ökat sitt opinionsstöd. Toppen nåddes i december 2015, alltså i samband med att den rödgröna regeringen stramat åt den reglerade invandringspolitiken med hjälp av gränskontroller, tillfälliga uppehållstillstånd och ID-kontroller. Därefter planade partiet ut på en nivå kring 17-18 procent för att under hösten 2017 sjunka och i den senaste sammanvägda mätningen (oktober) ligga på 15 procent. En nivå strax över de 13 procent partiet fick i valet 2014.

Det är således inte korrekt att Sverigedemokraternas uppgång i opinionen skedde samtidigt med Moderaternas tappade stöd i opinionen (tvärtom). Sverigedemokraterna ökade i opinionen framför allt innan den s k flyktingkrisen hösten 2015. Mellan augusti och december 2015 låg SD på 18-20 procent, en nivå de hade nått efter en uppgång som varat sedan sommaren 2014. Moderaterna har istället tappat stöd i opinionen sedan maj månad 2016, alltså under en period när SD stått stilla eller tappat stöd.

Min slutsats är dels att aktiviteten i flyktingfrågor från övriga partier gav SD konkurrens om sin viktigaste fråga, dels att Moderaternas kris snarare handlade om sympatisörer som lämnade i protest mot närmandet till SD än att de önskade mer SD-politik av Moderaterna.

Men lite är det som jag skrev i början, det är bara valdagen som opinionen kan lösas in i klingande guldmynt, dvs verklig makt och inflytande. Och om några veckor börjar uppmarschen inför valrörelsen 2018. Då ställs frågorna om makt och inflytande på allvar igen.

Gör Moderaterna om partisystemet – igen?

Moderaterna genomför just nu sin stämma i Örebro. Ulf Kristersson håller tal, och han har redan hållit några stycken. Och alla refereras de som en återgång till ”de gamla moderaterna” eller som en högersväng.

I statsvetenskapen finns något som kallas ”May’s lag”. Enkelt uttryckt innebär den att förtroendevalda och av partiet beroende aktiva är mer radikala än både partieliten och väljarna. Redan 1973 lanserade statsvetaren John D May tankegången. Och otaliga är de statsvetare (inklusive jag själv) som försökt falsifiera den, så många har lyckats att den ibland anses falsk. Och ändå dyker den ständigt upp, oavsett om den går att empiriskt belägga belyser den nämligen en viktig mekanism i ett politiskt parti: att olika delar av partier har helt olika drivkrafter för sitt ideologiska engagemang, och att det får effekter. Just nu är det, precis som Ewa Stenberg påpekar, ”full galopp åt höger” pådrivet av partiaktivisterna medan väljarna (i alla fall de som inte redan lämnat) hamnat på mellanhand.

Vad som framför allt blir intressant är om vi nu ser de första tecknen på att vår traditionella vänster-höger-skala är på väg att integrera den dimension (och delvis skiljelinje) som kallas GAL-TAN och som politiserar auktoritära värderingar gentemot frihetliga dito? Alltså ”äta upp den” för att tala med min värderade kollega Henrik Ekengren Oscarsson.

Moderaternas förflyttning med Reinfeldt var avgörande för partisystemets anpassning till GAL-TAN-dimensionen, men Socialdemokraternas ideologiska profilering under Sahlin och Sverigedemokraternas skickliga mobilisering var de nödvändiga förutsättningarna. Kommer nu Moderaternas återgång till en position klart till höger om Centern och Liberalerna liksom Socialdemokraternas uteblivna förnyelse, Miljöpartiets tvångsmässiga kompromisser med sin själ och Sverigedemokraternas oförmåga att hitta en entusiastisk partner i Alliansen att vrida tillbaka partisystemet till vad det var före 2006?

Alldeles för tidigt att säga, men något blåser i vinden, något slags svar hör jag i den svaga susningen från höger.

Om moderater och nazister – men absolut inte samtidigt

Två inrikespolitiska skeenden har väckt mitt intresse under den senaste dryga veckan – 1. moderaternas partiledarkval och 2. nazisternas demonstrationsrättigheter

1. Jag har förstått att Ulf Kristersson tänker sig att regera med Alliansen oavsett villkoren i den s k Decemberöverenskommelsen. Enligt sin facebooksida är han beredd att försöka bilda regering med Alliansen oavsett om grupperingen är mindre i mandat räknat än de röd-gröna. Jag kan nog tycka att det är ett välkommet och tydigt besked (även om alla nu tycks övertygade om att allt som moderaterna säger i ämnet är otydligt).

Om Alliansen kan hålla ihop om detta och ha ett gemensamt program för regeringsmakten kommer man att pröva lyckan i Riksdagen efter ett val och ta konsekvensen av det. Om SD väljer att stödja ett sådant regeringsprogram så är det bra för Alliansen men innebär inga förhandlingar med mellan SD och Aliansen. Om SD inte stödjer så lär väl en Allians som är mindre än de röd-gröna misslyckas med att få igenom sin egen politik. Minoritetsparlamentarismen behöver utvecklas bortom dagens dödläge – om det sker via villkor som de i Decemberöverenskommelsen eller i de termer som Kristersson anger är underordnat det faktum att svensk parlamentarisk politik måste komma ut ur SD:s strupgrepp. Jag personligen tror mer på blocköverskridande parlamentariska överenskommelser för att skapa långsiktighet (tror Kristerssons linje kan skapa ängslighet och kortsiktighet i politiken) men förstår också hur Kristersson tänker.

2. En diskussion om nazister skall förbjudas poppar upp då och då. I svensk politik har förbud mot politiska organisationer varit extremt ovanliga. Efter andra världskriget permanentades visserligen det s k uniformsförbudet vars syfte var att exkludera rörelser av militia-karaktär (infördes 1933 och riktades mot fascism och kommunism i olika tappningar, avskaffat 2002). Lena Andersson skriver idag i polemik med sina meningsmotståndare om omöjligheten för en liberal stat att förbjuda nazistiska åsikter/ideologi. Men, med all respekt för Anderssons argumentation, så uppfattar inte jag de seriösa motargumenten som en vilja att förbjuda åsikten/ideologin (även om det låter så ibland). Istället är det rörelsefriheten – och därmed mobilisering som utgör hot mot demokratiska friheter – för grupper som förespråkar våld som politiskt medel som är på agendan, vilket är precis samma sak som uniformsförbudet ville komma åt.

När jag var liten sa alltid min pappa att demokratins problem var att den tillåter rörelser som vill utplåna den. För mig fångar detta dilemma fortfarande essensen i demokratins styrka och svaghet. Det finns ingen filosofisk lösning på detta dilemma (då hade det inte varit något dilemma) utan vi måste i vardaglig praxis hantera detta dilemma i förvissning om att den liberala demokratin har ett sådan inneboende värde att en överväldigande majoritet av mänskligheten föredrar en sådan ordning framför alla andra förhandenvarande alternativ.

Demonstrationsrättigheten är central för demokratin, men mot rörelser som har förespråkat eller som idag förespråkar våld som ett politiskt medel har också demokratin all rätt att skydda sig själv och sina medborgare. Demonstrationsrättigheterna för vissa får inte bli en frisedel för den som vill hota andra medborgare med utrotning. Tid, plats och former för nazisters demonstrationer måste vägas mot de hot och det våld som dessa manifestationer uppmanar till mot andra samhällsmedborgare.

Och slutligen, viktigast, dilemmat ovan kan bara hållas hanterbart om alla vi andra fortsätter att högt och tydligt vidmakthålla den liberala demokratins grunder i mänskliga rättigheter, individens frihet och fredlig intressekamp.

 

Svensk politik: Fler partier och mer konkurrens ger sämre handlingskraft och fler låsningar

Herr talman! I en turbulent tid är det viktigare än någonsin att skapa stabilitet i Sverige. I december valde regeringen och de fyra borgerliga partierna att sluta en överenskommelse som innebär att det går att styra Sverige i minoritet. Det skapar större stabilitet, och det kommer att ligga till grund för vår tillväxt. Det skapar också en långsiktighet där Sverige behöver det som mest: för pensionerna, energiförsörjningen och försvaret av vårt land. Det gör att vi äntligen kan flytta fokus från spelet och taktiken till sakpolitiken.

Herr talman! Regeringen är redo att ta sig an de utmaningar som Sverige står inför. Det må vara demografin, klimatomställningen eller den globala ekonomin som vi tar oss an. Vi ska göra dessa utmaningar till de möjligheter som de kan vara för Sverige. Nu bygger vi ett samhälle som håller ihop. Nu börjar moderniseringen av Sverige.

Ovan ett par utdrag ur Stefan Löfvens tal i den allmänpolitiska debatten den 15 januari i år 2015. Löfven betonar den politiska turbulensen men att nu, nu är det dags att ta nya tag och börja reformera Sverige. Löfven visar stark tillförsikt mot bakgrund av den överenskommelse som kommit att få namnet Decemberöverenskommelsen (DÖ).

Jag tror att alla läsare av denna blogg vet att det politiska året i vårt land inte på något sätt har levt upp till Löfvens förhoppningar från den allmänpolitiska debatten i januari. Regeringen har i mycket liten utsträckning kunnat eller velat ägna sig åt reformer, istället har betoningen legat på pekuniära brandkårsinsatser och flyktingpolitik.

Socialdemokraterna har parkerat sig på en nivå i opinionen som förr skulle ansetts vara en nationell katastrof, moderaterna har tappat i stöd och befinner sig istället på nivåer som förr var helt OK – men det var före Fredrik Reinfeldt och ett åttaårigt regeringsinnehav. Den stora förändringen i svensk politik de senaste åren är dock att vi i svensk politik har en tripolär konkurrens, inte som tidigare en politisk kamp mellan två block eller ett dominerande parti som sätter agendan.

Året som gått har politiskt fokuserat på hur det skall gå till att regera med en helt ny partikonkurrens – två slår alltid den tredje, men när den tredje inte är regeringsfähig i de övrigas ögon utan endast har utpressningspotential krävs antingen stabila överenskommelser (läs: DÖ) eller koalition. Paradoxalt nog har den stora politiska påfrestningen som flyktingfrågan skapat dolt hur svagt regeringens mandat egentligen är – en viss allmän enigheten i hur krisen bör hanteras har skapat utrymme för regeringens restriktiva linje. Symptomatiskt röstade den 17 december endast Centern och Vänsterpartiet emot införandet av ID-kontroller för inresande till Sverige.

Sverigedemokraternas uppgång i opinionen är en komplex process men den otvetydigt viktigaste förklaringen menar jag är att svensk politik inte längre primärt handlar om resursfördelning utan istället om värderingar och livsstil. Mot bakgrund av en liten studie av bland annat regeringsförklaringar i Sveriges riksdag menar jag att det kitt som sägs hålla samman vårt samhälle idag handlar mer om gemensamma värderingar än om jämlika möjligheter och solidarisk fördelning av materiella resurser. I en sådan ny politisk diskurs finns alla möjligheter att växa för partier som bygger sin ideologi kring värden som nation, tradition och auktoritet eller jämställdhet, individualism och pluralism.

I ett partisystem med åtta partier och tre poler blir transformeringen av väljarnas preferenser närmast en fråga om cirkelns kvadratur. Möjligheten att skapa allianser som ligger i medborgarmajoritetens intresse blir allt svårare, handlingskraften minskar dramatiskt då partierna låser varandras förslag, resultaten blir urvattnade kompromisser. Något som i sin tur kan leda till minskad tilltro till politikens möjligheter. Förändring och reform blir alltmer omöjligt.

Sverige är sannolikt redan en bra bit in i en politisk förändringsprocess som kommer att stöpa om inte bara partisystemet utan också sänka de förväntningar medborgarna har på de politiska institutionerna. Risken är stor att Stefan Löfven då kommer att tala om sitt samhällsbygge för döva öron.

***

Lästips i vinter: Sebastian Haffner ”En tysk mans historia. Minnen 1914-1933”. Värd att läsa och begrunda.

 

Återvunnen borgerlig migrationsdebatt ?

Efter valförlusten för den borgerliga alliansregeringen och framgången för Sverigedemokraterna har nyanserna i migrationspolitiken inom det borgerliga blocket blivit synliga. Ledarskribenter har hävdat att frågan om antalet flyktingar som kommer till Sverige bör diskuteras men också aktiva politiker på olika nivåer har tagit upp frågan.

I två olika radioprogram har jag fått svara på frågan om det är sannolikt att vi kommer att se en förändring av den borgerliga hållningen (särskilt hos moderaterna) avseende svensk asyl- och flyktingpolitik. Jag deltog i veckan ett samtal med Henrik Torehammar, Tomas Ramberg och Fredrik Furtenbach i poddradioprogrammet ”Det politiska spelet” och därefter i ett inslag i Sveriges radios ”Godmorgon, Världen!”. I båda programmen har jag svarat nej, men markerat att det finns utrymme dels för nyanser i debatten, dels för mindre justeringar särskilt hos moderaterna.

De partier som ändrat sin invandringspolitik mest sedan 1970-talet är sannolikt moderaterna och centerpartiet. Moderaterna var länge som parti ganska ensamma om en stramare linje. Men också centerpartiet betonade att de som kom verkligen skulle behöva skydd och att hänsyn till det svenska samhällets behov behövde tas. Socialdemokraterna har också nu – genom accepterandet av en förhållandevis fri arbetskraftsinvandring i överenskommelsen mellan Miljöpartiet och den förra alliansregeringen – förändrat sin uppfattning. Socialdemokraterna hade länge en restriktiv syn på arbetskraftsinvandring. De moderata sympatisörerna är fortfarande, jämfört med alla utom Sverigedemokraternas sympatisörer, mest restriktiva trots att partiets hållning under Fredrik Reinfeldt blivit allt mindre restriktiv.

Med de ledargestalter som nämns som Reinfeldts efterträdare är det tydligt att den liberala delen av moderaterna har ett starkt övertag i den interna diskussionen. Samtidigt förlorade moderaterna onekligen ett stort antal väljare med önskan om bland annat en mer restriktiv invandringspolitik till Sverigedemokraterna, vilket partiets strateger förstås inte missat. Men dessa personer är sannolikt inte heller omedvetna om att de flesta övriga partier i Europa som försökt vinna tillbaka väljare från populistiska och främlingsfientliga partier misslyckats. Istället har partier som UKIP, Front National och Dansk Folkeparti vuxit i takt med att de dominerande partierna försökt gå dem till mötes.

Dock har alla de borgerliga partierna anledning att fråga sig om svensk politisk debatt förtjänar att de olika modeller och nyanser i synen på migrationspolitik och integrationsfrågor som faktiskt har funnits inom det borgerliga blocket försvinner i skuggan av Sverigedemokraternas, jämfört med övrigas,  extrema hållning. Jag bedömer det sannolikt att moderaterna kommer att markera behov av vissa restriktioner med tanke på mottagningssystemet, men framför allt göra ivriga försök att på agendan lyfta upp andra politiska frågor som de flyktade väljarna uppskattar.

***

För den som vill fördjupa sig i partiernas program och beslutsfattarnas hållning inom migrationsområdet som de såg ut under perioden 1960 till slutet av 1990-talet rekommenderas särskilt kapitel fyra i min och Cecilia Malmströms bok ”Ingenmansland? Svensk immigrationspolitik i utrikespolitisk belysning” (Studentlitteratur, 1999 + e-bok 2008).

Ett svenskt partisystem i radikal förändring?

En av de mer remarkabla förändringarna i opinionsläget under den innevarande mandatperioden är att de stora partierna på var sin sida mittlinjen – socialdemokraterna och moderaterna – tappar sitt grepp om väljarna. Trots stort missnöje med alliansregeringen, där ett av partierna konstant hänger på gärdsgården medan det andra hjälpligt tagit sig över på rätt sida, så är det inte den stora utmanaren på andra sidan – socialdemokraterna – som lockar. Istället växer de mindre centrala partierna i partisystemet: Feministiskt Initiativ, Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Det går lite upp och ned för de här partierna i opinionsmätningarna, men jag tror inte att någon kan förneka att en icke föraktlig del av väljarna tycks föredra ideologiskt profilerade partier som inte gör allt för minska avståndet mellan sig själva och en absolut neutral plats i den ideologiska rymden. Enligt min mening kan EU-valets resultat liksom det förändrade mönstret i partisympatier vara ett tecken på att det svenska, extremt stabila, vänster-höger-mönstret håller på att luckras upp på ett oåterkalleligt sätt.

Politiken utspelas idag på en mer individualiserad och destabiliserad arena där lojaliteten med partierna är längre än förr och där nya politiska dimensioner mobiliseras och uttrycks allt mer tydligt. Som jag tidigare noterat återfinns SD vid den auktoritära polen och Mp, FI och delvis V vid den liberala i en dimension som politiserar kulturella värderingar, identiteter och livsstilar. Det är en dimension som växer alltmer i styrka ju mindre de politiska partierna strider om resursfördelning, ekonomisk jämlikhet och statsmaktens roll i ekonomin (den traditionella vänster-höger-skiljelinjen). Och just nu vill båda de dominerande partierna i det svenska partisystemet – M och S – båda gå till val på att förvalta stabila finanser och bibehållna skattenivåer.

Nya partier kan påverka politiken dels genom att de blir intressanta i opinionen och väcker intresse, dels genom att de blir del av nya parlamentariska allianser. Om detta har den holländske statsvetaren Simon Otjes skrivit en avhandling och en handfull uppsatser och artiklar. Det är  parlamentet som nya partier verkligen påverkar genom att de tvingar övriga att förhålla sig till dem och deras politiska agenda. På väljararenan tyder inte mycket på att nya partier har någon effekt på de etablerade partiernas valmanifest eller valkampanjer. Om ett parti tycks förlora en signifikant del av sin väljarkår till ett nytt parti förändras förstås strategin. Men i sin avhandling från 2012 menar Otjes t o m att det  är  övriga partiers uppmärksamhet på väljararenan som hjälper nya partier in i parlamentet. Inte tvärtom.

Underminerar de två dominerande partierna i vårt partisystem hela logiken i den skiljelinje på vilken de konkurrerar genom att i praktiken avstå från att just konkurrera? Ja, det finns en del som tyder på det. Riksdagsvalet 2014 kan innebära det definitiva genombrottet för ett i grunden förändrat svenskt partisystem.

Simon Otjes avhandling kan läsas i sin helhet här.