Vi har den fascism vi förtjänar

Isolering minskar högerradikala partiers framgångar och sådana partiers framgångar hänger samman med kraften i partiorganisationen. Och sambandet med krigstidens fascism är inte alls så efemärt som det ibland påstås. I en kommande bok* för statsvetaren David Art fram de här uppfattningarna på basis av en intervju- och partistudie studie av tolv västeuropeiska högerradikala partier.

Jag tillhör en grupp europeiska partiforskare som menar att uppkomsten och framgången för högerradikala, populistiska, invandringskritiska och/eller främlingsfientliga partier bör sökas hos partierna själva och i interaktionen med den specifika nationella kontexten. Det teoretiska perspektivet är partier, historiska och sociala skiljelinjer samt mobilisering, i kontrast till ett mer behaviouralistiskt och väljarbeteendestyrt perspektiv. David Art tillhör också denna grupp av forskare som sätter partier och mobilisering främst i förklaringskedjan.

De flesta högerradikala partier i västeuropa byggde vidare på fascistiska traditioner, menar Art. Antingen tog man över och transformerade ett gammalt parti med fascistiska rötter eller så uppstod partiet i samverkan med en stark kontextbestämd nationalistisk sub-kultur. Art menar att varje enskilt framgångsrikt högerradikalt parti i västeuropa har använt sig av den ena eller den andra av dessa strategier.

Möjligheten till framgång bygger också, enligt Art, på samverkan mellan mainstreamaktörer och den högerradikala rörelsen. I de länder där övriga aktörer tog avstånd och tidigt upprättade en s k cordon saintaire (ung. skyddsavstånd) hade de högerradikala svårt att värva och mobilsiera tillräckligt många aktivister för att bygga ett livskraftigt parti. På samma sätt begränsar en social stigmatisering de högerradikala partiernas möjligheter att växa. Priset blir för högt och endast personer som är verkligt radikala i sina idéer eller inte har något att förlora är villiga att gå med. Om de högerradikala vare sig möter avståndstagande eller stigmatisering har de så mycket lättare att rekrytera medlemmar och mobilisera väljare från bredare lager. Mest effektiva är isoleringsstrategierna, enligt Art, om de initieras redan från början. Om man som i Flandern och Frankrike väntar ett tag blir effekten mindre, särskilt som avståndstagandet då existerade vid sidan av ett socialt accepterande.

Avslutningsvis konstaterar Art att:

Framgångsrika högerradikala partier är alltså inte de självklara följderna av socioekonomisk förändring, gynnsamma valsystem och politiska institutioner eller några andra grupper av faktorer som lätt kan särskiljas från den specifika historien och politiska kulturen i vilken dessa partier har uppstått. (Min övers.)

Enkelt uttryckt, vi har den fascism och den högerradikala politiska rörelse vi förtjänar.

*David Art ”Inside the radical right. The development of anti-immigrant parties i Western Europe” Cambridge University press, 2011

5 reaktioner till “Vi har den fascism vi förtjänar”

  1. Interessant kommentar. Jeg tilhører jo også de partiforskerne som setter partiene, og ikke velgerne, i føresetet. Partiene har tross alt en sentral oppgave i å artikulerer standpunkter og gjennom det forme opinionen.

    A. Ellinas (2010) har forøvrig en interessant teori om at før partiene bryter gjennom nasjonalt, er det avgjørende hva de andre partiene gjør, men ikke minst hvordan mediene opptrer. Hans argument er at de andre partiene – særlig de konservative – legger til rette for de høyreradikale ved å spille nasjonalistkortet for deretter å måtte trekke det tilbake på grunn av internasjonal fordømmelse eller intern splittelse i partiet (de konservative partiene mobiliserer tross alt en sammensatt gruppe). Mediene avgjør videre om nasjonal identitet og innvandring fortsetter å være på dagsorden.

    Etter gjennombruddet derimot er partiets videre skjebne i større grad opp til partiet selv. Akkurat slik vi ser med FN og Vlaams Belang, eller Frp i Oslo i perioden 1977-81. Alle disse partiene har etablert/etablerte en partiorganisasjon slik at de kan/kunne stå imot en ”cordon sanitaire” og bygge seg opp til tross for at ble nektet samarbeid/eller falt ut av parlamentet.

    Uansett, du skriver, med henvisning til Art, at ”De flesta högerradikala partier i västeuropa byggde vidare på fascistiska traditioner”. Hovedpoenget er altså at man enten har transformert et gammelt parti (SD, MSI, flere?) eller at partiet oppstod ”i samverkan med en stark kontextbestämd nationalistisk sub-kultur” (DF, Sannfinlanderna, FN, FPO, SVP, LN, BNP, flere?).

    Likevel har jeg et problem, særlig hvis ”Art menar att varje enskilt framgångsrikt högerradikalt parti i västeuropa har använt sig av den ena eller den andra av dessa strategier”. Hva med Wilders og FRP i Norge? (Dersom man mener at de er en del av den samme bølgen) Jeg har vanskelig for å se at teorien holder for disse. Lange kom riktignok fra stillingen som sekretær i Fedrelandslaget i mellomkrigstiden, men Hagen kan ikke sies ha noen forankring i en nasjonalistisk sub-kultur. Wilders, eller Fortuyn for den saks skyld, kommer på sin side fra et et annet type miljø. Faren til Wilders flyktet faktisk fra nazistisk og selv 40 år senere nektet han å dra inn i Tyskland. Det er også lite nasjonalisme i tradisjonell forstand i retorikken til Wilders og Jensen. Begge argumenterer for en slags fundamentalistisk liberalt hegemoni (Wilders sier han kjemper en liberal jihad), hvilket naturligvis får paradoksale utslag mht å skulle forby koranen, hijab på skolen o.l. Wilders og Frp har for øvrig diametralt motsatte organisasjoner: Wilders med bare ett medlem (han selv) – Frp med en av Norges mest profesjonaliserte organisasjoner, samt en formidabel medlemsvekst.

    For øyeblikket er disse to partiene blant de mest suksessfylte i Europa, hvilket gjør at en teori om disse partiene bør også holde (delvis) for disse partiene. Eller mener du den er gyldig?

  2. Anders: Jag har bara haft möjlighet att läsa introduktionskapitlet, men han har Norge och Nederländerna med så vi får väl se hur han hanterat FrP och Wilders. Jag misstänker att han syftar på nationalistiska sub-kulturer. Noterade att jag faktiskt aldrig skrev någon recension av Ellinas, men jag byggde på samma typ av forskning när jag skrev om SD:s dynamiska feed-back här https://vanstrastranden.wordpress.com/2009/11/19/sverigedemokraternas-dynamiska-feed-back/ Ellinas är ju väldigt intressant – och jag borde nog ha recenserat den här också.

    VS

  3. Jag tror det är dags att mynta ett nytt etablerat begrepp bland fördomsfulla intellektuella: SD-fientlighet!

Kommentarer är stängda.