Front Nationals stöd – en sufflé eller en sockerkaka?

För några veckor sedan visade en opinionsundersökning i Frankrike att nästan var fjärde fransk väljare tänkte sig att rösta på Front National i nästa års Europaval. Förklaringen till det starka opinionsstödet är en kombination av aktualitet (lokalval i Brignoles), euroskepticism, djupt missnöje med den socialistiske presidenten och den konservativa högerns långvariga flirt med de idéer som förs fram av Front National.

Förra gången det var Europaparlamentsval (2009) var valdeltagandet i Frankrike drygt 40 procent så frågan om prediktionsmöjligheten är omöjlig att svara på utan att väga mot röstvilja och tidigare valdeltagande. Och då fick Front National tre mandat i Europarlamentet (Frankrike har 72).

Opinionsmätningar kan aldrig tas som intäkt för partival, de är alltid en approximation och beskriver en situation vid en exakt tidpunkt där en del av kontexten är just att den avgivna preferenser inte innebär ett faktiskt partival. Det är till och med så att det är rimligt att idag se avgivna preferenser i en opinionsundersökning som en del i en opinionsbildningsprocess från medborgarnas sida. Man kan närma sig den faktiska valhandlingen mer eller mindre skickligt genom metodval och frågekonstruktioner, men skarpt läge är det bara och endast vid själva valhandlingen.

Dock, Marine le Pen har lyckats avdemonisera sitt parti och hennes framtoning är en helt annan än faderns. Emellertid har hon genom kritik av den frigivna gisslans skägg och klädsel lyckats trampa i klaveret i en ur fransk nationell synpunkt olycklig fråga. Hon tyckte sig se ett underkastande under islam i de långa skägg och de turbanliknande huvudbonader som bars av de efter flera år fängslade fransmännen i Sahara.

Oavsett Marine le Pens eget politiska arbete – som inte skall underskattas och är huvudingrediensen – så är opinionsstödet för partiet en sufflé som lagats av 1. en högerkonstellation i konvulsioner (på väg att splittras i en liberal och en konservativ del) och 2. där framförallt den konservative ledaren Jean-Francois Copé mer än gärna lägger sig nära Front Nationals retorik samt 3. djupt missnöje med president Hollandes förmåga att återupprätta ekonomin. Lägg därtill den europeiska krisen som  gett stark vind i seglen för en euroskeptisk opinion så är rätten färdig. Den intrikata frågan är om sufflén står sig när den kommer ut ur ugnen eller om den sjunker ihop (som suffléer dessvärre ofta gör…) Det kanske visar sig istället vara en sockerkaka! Om detta vet vi intet förrän i slutet av maj.

”Ekstreme Europa” – om högerflygeln i europeisk politik

Högerpopulism, högerextremism och högerradikalism har varit mycket väl företrätt i den samhällsvetenskapliga forskningen de senaste tio åren. Den norske statsvetaren Anders Ravik Jupskås har med ”Ekstreme Europa – Ideologi. Årsaker og konsekvenser” (Cappelen Damm 2013)  skrivit en lärd, kunnig, tillgänglig och syntetiserande översikt – med egna bidrag – över vad vi idag vet om det idag mycket breda forskningsfältet.

Få forskare med bakgrund i studier av nationalism, högerpartier eller populism ägnade under 1990-talet, då dessa rörelser verkligen fick fart, forskarmöda åt de till synes marginella företeelser. Självklart fanns det några lysande undantag, som Tore Björgo i Norge, Helene Lööw i Sverige och Paul Taggart i Storbritannien.

I Anders Ravik Jupskås bok finns såväl begreppsgenomgångar som på teoretisk grund skiljer t ex högerpopulism från högerradikalism som analyser av hur mordet på Pim Fortuyn skapade förutsättningar för politiska förändringar på migrationsområdet i Nederländerna. Ravik Jupskås tar också ställning för hur vi bör använda begrepp som rasism, främlingsfientlighet och populism genom tydlig och logisk argumentation.

Kunskapsmängden kan dock möjligen bli lite massiv, och man gör bäst i att läsa i portioner. Men även för mig fanns guldkorn. Insikten om att det ungerska Jobbik strategiskt valt att arbeta med antisemitiska budskap i städerna och anti-romska på landsbygden var ny. Och jag fick en mer komplex bild av de s k motståndsrörelsernas internationella samband. Vi ser nya avknoppningar med namn som  ”(nationsbeteckning) defence league” med ursprung i den brittiska. Här organiseras ett nätverk vars resurser inte är antalet medlemmar utan ideologisk kraft och global spridning.

Boken är en fin syntes av forskningsläget, men visar också hur bred och splittrad forskningen på området idag är. Mycket talar för att vi sett en historisk tillfällighet och att forskningen om främlingsfientlighet, populistiska partier och extrema rörelser kommer att utvecklas inom en mängd olika subfält framöver. Genom ett sammanhållet perspektiv visar Ravik Jupskås ändå hur extrema islamofoba rörelser med endast en handfull aktiva hänger samman med moderata främlingsfientliga partier som Fremskrittspartiet i Norge. Det är också förtjänstfullt att få fram en ny och saklig text som tar utgångspunkt i de nordeuropeiska erfarenheterna och inte låter kontinental fascism eller anglosaxisk extremism spela huvudrollen.

Ravik Jupskås lyfter också fram forskarrön (publicerade 2012) om att det – oavsett främlingsfientliga partiers inflytande – är regeringar med högerpartier som på olika sätt inskränkt migrationspolitiken. Det stärker, trots lite olika resultat, huvudteorin att det är högerpartier i Europa som sitter med avgörandet när det gäller att tillgodose krav på restriktiv migrationspolitik.

Jag hoppas att den här boken blir en del av kurslitteraturen för studenter av europeisk politik men att den också läses av opinionsbildare och politiker i olika läger. Mitt finaste beröm är väl att jag önskar att jag hade kunnat skriva den själv… 🙂

De nordiska national-konservativa partierna

Efter en vecka i ett kontinuerligt akademiskt seminarium kring de högerpopulistiska partierna i Norden (en s k workshop) inom ramen för Nordiska statsvetarförbundets konferens (NOPSA) i Vasa, Finland, är jag mer och mer övertygad om att dessa partier istället borde definieras som national-konservativa. Erfarenheter och studier från alla de nordiska länderna visar dels att det norska Fremskrittspartiet (FrP) är en något främmande fågel i en eventuellt högerpopulistisk partifamilj, dels att det som förenar parterna (inklusive FrP) är att de är nationalistiska och auktoritära. När man jämför Dansk Folkeparti, Sannfinländarna, Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet framstår den exkluderande nationalismen (på 80-talet kallad etnocentrism i fransk debatt) och de auktoritära dragen som den grundläggande likheten.

Att partierna är national-konservativa utesluter inte att de är populister, men populismen utgör inte någon grundläggande eller avgörande ideologisk grund som kan sägas utgöra det element som på ett avgörande sätt skiljer dessa partier från alla övriga partier i Norden. Inte heller utgör populismen det avgörande element som förenar just dessa partierna med varandra.

En annan insikt som jag fick under diskussionerna var att vår vardagsspråkliga användning av begreppet ”liberal” när vi talat om Mogens Glistrups parti i Danmark – som är ursprunget till Dansk Folkeparti – samt Anders Langes parti – som är ursprunget till Fremskrittspartiet –  har varit dubiös. På 70-talet, när dessa partier uppstod, kallades de i allmänhet skattemissnöjespartier, och de hade stora likheter med den sk Tea Party-rörelsen i dagens USA. Parterna förespråkade en anti-statlig hållning där skatten skulle vara låg och statens inflytande vara minsta möjliga, något många menade var en tidig form av europeisk nyliberalism. de hade dock föregångare i den franska Poujadist-rörelsen som var både ett skattemissnöjesparti och en del av den rörelse som ville behålla Algeriet franskt. Men nu är jag av den uppfattningen att dessa partier redan då drevs av en nationalistisk och auktoritär ideologi. Det var den socialdemokratiska välfärdsstaten som var i skottgluggen, inte som en stat vilken som helst utan som ett hot mot de nationella värden och patriarkala strukturer som Glistrup och Lange ville främja.

Min uppfattning är därför att – med reservation för att FrP fortfarande sticker ut lite grand – dessa fyra partier bör ideologiskt tillhöra partifamiljen national-konservativa partier. Därutöver finns dels intressanta nordiska särdrag som vi kommer att få anledning att fundera kring framöver, t ex agrarpopulismens betydelse. Att de förenas av en sakpolitik och politiska agendor om invandrings- och integrationspolitik är en följd av den ideologiska tillhörigheten, inte en orsak till den.

Jag kommer att fördjupa mig igen (för vilken gång i ordningen minns jag inte..) i den fina klassikern ”Nationalism” av Elie Kedouri.

Här kan man läsa mer om NOPSA.

Vi har den fascism vi förtjänar

Isolering minskar högerradikala partiers framgångar och sådana partiers framgångar hänger samman med kraften i partiorganisationen. Och sambandet med krigstidens fascism är inte alls så efemärt som det ibland påstås. I en kommande bok* för statsvetaren David Art fram de här uppfattningarna på basis av en intervju- och partistudie studie av tolv västeuropeiska högerradikala partier.

Jag tillhör en grupp europeiska partiforskare som menar att uppkomsten och framgången för högerradikala, populistiska, invandringskritiska och/eller främlingsfientliga partier bör sökas hos partierna själva och i interaktionen med den specifika nationella kontexten. Det teoretiska perspektivet är partier, historiska och sociala skiljelinjer samt mobilisering, i kontrast till ett mer behaviouralistiskt och väljarbeteendestyrt perspektiv. David Art tillhör också denna grupp av forskare som sätter partier och mobilisering främst i förklaringskedjan.

De flesta högerradikala partier i västeuropa byggde vidare på fascistiska traditioner, menar Art. Antingen tog man över och transformerade ett gammalt parti med fascistiska rötter eller så uppstod partiet i samverkan med en stark kontextbestämd nationalistisk sub-kultur. Art menar att varje enskilt framgångsrikt högerradikalt parti i västeuropa har använt sig av den ena eller den andra av dessa strategier.

Möjligheten till framgång bygger också, enligt Art, på samverkan mellan mainstreamaktörer och den högerradikala rörelsen. I de länder där övriga aktörer tog avstånd och tidigt upprättade en s k cordon saintaire (ung. skyddsavstånd) hade de högerradikala svårt att värva och mobilsiera tillräckligt många aktivister för att bygga ett livskraftigt parti. På samma sätt begränsar en social stigmatisering de högerradikala partiernas möjligheter att växa. Priset blir för högt och endast personer som är verkligt radikala i sina idéer eller inte har något att förlora är villiga att gå med. Om de högerradikala vare sig möter avståndstagande eller stigmatisering har de så mycket lättare att rekrytera medlemmar och mobilisera väljare från bredare lager. Mest effektiva är isoleringsstrategierna, enligt Art, om de initieras redan från början. Om man som i Flandern och Frankrike väntar ett tag blir effekten mindre, särskilt som avståndstagandet då existerade vid sidan av ett socialt accepterande.

Avslutningsvis konstaterar Art att:

Framgångsrika högerradikala partier är alltså inte de självklara följderna av socioekonomisk förändring, gynnsamma valsystem och politiska institutioner eller några andra grupper av faktorer som lätt kan särskiljas från den specifika historien och politiska kulturen i vilken dessa partier har uppstått. (Min övers.)

Enkelt uttryckt, vi har den fascism och den högerradikala politiska rörelse vi förtjänar.

*David Art ”Inside the radical right. The development of anti-immigrant parties i Western Europe” Cambridge University press, 2011

Medielogik ett sätt att bryta stigmatisering för populistisk radikalhöger

Hur skall vi gå till väga för att förstå och förklara de populistiska högerradikala partierna uppkomst och framgång? I min förra post redogjorde jag för och diskuterade Cas Muddes definitioner av populistisk högerradikalitet. Här är platsen att klargöra lite kring hur vi bör förklara den.

Cas Mudde pekar i sin bok ”Populist Radical Right Parties in Europe” att mycket blir fel redan när vi tänker oss att dessa partiet har ett enda elektorat (väljargrupp). Inget annat parti anses bygga sin överlevnad på en viss grupp väljare. Visst finns det för varje parti en grupp av kärnväljare, och dessa gäller det för partiet att behålla och integrera. Men framför allt är attraktiviteten hos den populistiska högerradikaliteten avhängig vad som kallas ”den politiska möjlighetsstrukturen” i det enskilda landet. Den populistiska högerradikaliteten är mer än andra partier en frukt som blommar på det moderna medie- och opinionssamhällets träd, och blir följaktligen också mindre enhetlig än t ex europeisk socialdemokrati eller kristdemokrati.

Många debattörer menar att främlingsfientliga attityder är avgörande för framgången för ett populistiskt radikalt högerparti. Så är det inte alls, som Mudde också påpekar, även om en sådan attityd är en nödvändig faktor för framgång. Främlingsfientliga attityder finns spridda i alla europeiska länder men den intrikata frågan är när väljarna gör den attityden till grund för sitt partival. Att göra främlingsfientlighet till grund för partival avgörs både av ideologiska motiv och strukturella förhållanden.

Mudde konstaterar att samhällen där den populistiska radikalhögern är ”kulturellt stigmatiserad” (alltså möter brett politiskt motstånd i samhällsdebatten) där har populistiska radikalhögerpartier sämre förutsättningar än i länder med ett mer gynnsamt intellektuellt klimat. Här talar vi inte om vad den kulturella eliten tycker om partiet ifråga utan istället om hur accepterat det är i vänkretsar och på debattsidor att uttrycka stöd för ett populistisk radikalt högerparti.

En  kulturell stigmatisering gör att färre ”vanliga väljare” känner sig attraherade av partiet medan fler extremister dras till det. (Vi talar här om den teoretiska bakgrunden till extremism ö h t men det är en annan diskussion.) Resultatet blir en ond cirkel som driver partiet allt längre bort från politikens mitt. Det är därför av avgörande betydelse för ett populistiskt högerparti att uppnå acceptans för sin agenda och sina grundläggande idéer via medier, debattsidor, andra partier och folkrörelser.  Först då har pariet en möjlighet att bryta sig ur den stigmatiserade rollen och bli ett tänkbart alternativ för den vanlige väljaren.

Ett populistiskt radikalt högerparti gynnas mycket av den s k medielogiken, menar Mudde, särskilt i länder där kommersiell media sätter agendan. I sådana länder uppstår en s k medial populism som bygger på personalisering, känslomässighet och en stark anti-etablissemangsattityd. Något som passar den populistiska radikalhögern som hand i handske.

Muddes huvudsakliga slutsats är dock att många forskare fokuserat alldeles för lite på partiernas egen förmåga att forma sin omgivning. En lärdom som han bygger på Stein Rokkans och Seymour Martin Lipsets arbeten men inte själv teoretiskt vidareutvecklar. De populistiska radikala högerpartiernas förmåga och möjlighet att presentera sin ideologi via medierna är särskilt viktig för att uppnå ett väljargenombrott medan partiets eget propaganda arbete är viktigare för att bibehålla framgångarna. I det avseendet är en stark partiorganisation särskilt viktig för dessa partier som i mångt och mycket verkar i en fientlig omgivning.

Förste steget till framgång är därför att bryta den kulturella stigmatisering som jag nämnde ovan – något som medierna är det viktigaste verktyget för. Kan partiet också få övriga partier att gå dem till mötes genom att ta upp deras agenda så är det så mycket bättre. Ju mer det pratas om de populistiska radikalhögerpartierna, och om deras frågor, desto bättre är det helt enkelt.

De populistiska radikala högerpartierna är partier som önskar ”rena” det egna landet i olika avseenden och som menar sig stå för de värden som andra partier förrått och/eller övergivit. Om man vill stänga ute den populistiska radikalhögern genom ovanliga koalitioner och andra spelregelförändringar biter man sig i svansen – det bevisar den konspiration som den populistiska radikalhögern bygger sin politik på, nämligen att alla andra partier har förrått folket och landet ursprungliga värden.

Muddes bok är mycket läsvärd och tankeväckande. Jag saknar dock ett teoretiskt anslag kring vilka mekanismer som bär fram extremism och högerradikalitet öht. Han använder mycket tid på att motbevisa teser som inte är särskilt underbyggda från början och mindre tid på att utveckla de resonemang kring studier på mellannivåer som han föreslår som en väg framåt.

Själv menar jag att vi bortsett från de geografiska och sociala platsernas betydelse för ideologisk och politisk mobilisering. Vi vet empiriskt alldeles för lite om varför SD uppkom i Skåne och Blekinge (även om vi vet en del om varför de fick framgångar), hur den bräckliga belgiska nationalstaten samspelat med Vlaams Belang och hur Front National var beroende av det franska kolonialväldets fall. För att ta några spännande utmaningar inom området.

Därmed är diskussionen om Cas Muddes bok avslutad. Läs den gärna själv!

Vad är ett populistiskt radikalt högerparti?

Vad är ett populistiskt radikalt högerparti? Många är de som tagit sin utgångpunkt i statsvetaren Cas Muddes skrifter, och kanske särskilt hans ”Populist Radical Right parties in Europe” som kom 2007. Mudde har delat upp sin empiriska analys i två huvuddelar, en om partierna i sig och en om förklaringar till deras framgångar. Jag väljer att i en första post uppehålla mig vid ett par av de intressanta aspekter som Mudde framhåller i den första delen. Fortsättning följer senare.

Mudde diskuterar om man bör välja en minimi-definition eller istället försöka maximera det område som definitionen skall omfatta och fastnar i huvudsak vid det förstnämnda. Han lyfter fram (på engelska) nativism, authorianism och populism. När det gäller det sistnämnda menar han att populistisk radikal höger och icke-populistisk radikal höger är en viktig distinktion som ofta förbises. Om detta är jag helt enig med honom, och vill gärna tillägga att flera radikala högerrörelser har blivit populistiska efter att ha grundats som icke-populistisk radikalhöger, däribland franska Front National. Den radikala högern är ideologiskt föränderlig och en spegel av den nationella politiska kulturen. Populism är en ideologisk komponent som också kan återfinnas i andra politiska läger. Det är som Mudde betonar kombinationen av dessa tre som utgör den ideologiska kärnan i vad vi bör kalla populistisk radikal höger. (För djupare diskussion av varje enskilt begrepp se kap 1 i Muddes bok.)

Kanske är begreppet nativism det som är svårast att greppa på svenska. Begreppet ringar in en idévärld som bygger på en naturgiven nation, yttre fiender med andra etniska/kulturella mönster och inre fiender som vill förråda den sanna nationen. Vi talar om en särskild form av nationalism, alla nationalistiska partier är absolut inte nativistiska.

Mudde diskuterar ett antal missuppfattningar om den populistiska radikalhögern varav jag upplever att flera är perifera eller bygger på Muddes egna skeva läsningar av litteraturen. Men vad han betonar, som jag tycker är ett osynligt perspektiv i svensk debatt, är motsättningen kring demokratin.

Många debattörer menar att den populistiska radikalhögern skiljer sig från alla andra partier avseende människosyn eller mänskliga rättigheter. Den typen av argument är dömda att falla på hälleberget eftersom de mänskliga rättigheterna för flera av dessa partier är centrala ideologiska element t ex i termer av yttrandefrihet eller medborgerliga rättigheter. Istället är det synen på demokrati som skiljer de här partierna från huvuddelen av övriga parlamentariska partier. Den populistiska radikalhögern omfattar inte den liberala demokratin, istället har den en demokratisyn som betonar majoritetsväldet, homogeniteten och personbundenheten. Partierna menar också att politiken har primat över alla andra frågor – med detta menas att politiken är viktigare än ekonomin, rättstaten och marknaden. Som Mudde uttrycker det:

the whole party family supports an ethnocratic regime with strong authoriatarian and plebiscitary elements. This essentially monist interpretation of democracy is att odds with some fundamental aspects of liberal democracy. (s 155)

Om det finns en klyfta mellan den populistiska radikalhögern och övriga parlamentariska partier så handlar den alltså om demokratisyn. Dessa partier hotar inte demokratin som sådan, men de utgör en utmaning mot den speciella form av demokrati – den liberala demokratin – som blivit den normgivande i Europa. Den liberala demokratin bejakar minoritetsrättigheter oavsett majoritetsuppfattningar, den bejakar pluralism och den bejakar intressekonflikter. Det är dessa element i demokratiuppfattningen som utmanas av både den populistiska och den icke-populistiska radikalhögern. Ju mer liberal demokrati desto mer systemhotande blir radikalhögern, ju mer etniskt homogen och majoritetsdriven demokrati desto mer system-stödjande blir radikalhögern.

För den som vill läsa mer rekommenderas varmt alltså Cas Mudde ”Populist radical right parties in Europe” Cambridge University Press, 2007. Uppföljande poster kommer också på denna plats. Jag är på flera punkter inte alls överens med Mudde – kanske beroende på att mitt perspektiv bygger på partiteori och empiriska studier av etablerade europeiska högerpartier sedan 1950-talet medan Mudde börjar direkt i studiet av extremism och av de demokratiska transitionsprocesserna i Östeuropa. Men till detta återkommer jag.

Politik är känsla – inte teknik eller rationalitet

I sin bok ”Om det politiska” (On the political) talar samhällsteoretikern Chantal Mouffe mycket om behovet av ”passion” eller känsla i politiken. Jag tror att det är en avsevärt viktigare aspekt än vad vi i alla fall i Sverige inser. Om politik inte väcker människors känslor, menar hon, så kan den heller inte mobilisera och artikulera de krav som olika grupper ställer. Det är när känslan saknas som misstron ökar och ointresset tilltar. Mouffe menar att förnekelsen av känslan roll i politiken istället skuffar ut passionen i kanterna, till extremism, våld och huliganism. Politik är inte bara att vilja (och absolut inte att välja) utan att känna.

Chantal Mouffe ser uppsvinget för högerextremism och populism under de senaste 25 åren i Europa som åtminstone delvis ett svar just på bristen på passion i politiken. Tillhörighet, känsla och passion är ofta vad de här partierna erbjuder. De skapar en känsla av att ge sig hän, att tro på något eller tvärtom att avsky något. EU-integrationen är väl en av minst passionerade processer som tänkas kan åtminstone i Sverige och många andra västländer. När nationalistiska partier, visionära partier eller utopiska partier då växer fram kan det vara just ett svar just på den Bryssel-tristess och de räknenissar, skattetabeller och upphandlingsprocesser som just nu verkar vara politikens essens…

Inte konstigt då att en sång-och-dans-man som Carl Schlyter har framgångar i EU-valet!

I Pierre Mendès Frances politik fanns alltid passion. Kanske är det därför han fortfarande är den franska politiker som fortfarande väcker intresse, hopp och passion. Mendès France var premiärminister i mindre än ett år (1954-55) men hans politiska arv är fortfarande starkt i fransk politik.

I sina lördagstal till den franska befolkningen berättade Pierre Mendès France om de politiska frågor som just då präglade hans agenda. Han sökte stöd, inte som ett blött finger i luften utan genom sin egen övertygelse och passion, för de beslut han fattat och skapade förståelse för de svåra problem som låg framför. Långt innan de sociala medierna nyttjade Mendès France möjligheten att nå medborgarna direkt, och att döma av alla de brev han fick fanns det också en ömsesidighet i den kontakten. En viss passion med största sannolikhet.

I boken ”Dire la Vérité” utgivet på Texto med förord av Eric Roussel kan man ta del av alla Mendès Frances lördagstal.