Det påstås att svensk integrationspolitik är misslyckad. Jag har ännu inte sett en enda person som systematiskt jämfört liknande länder med Sverige och därefter dragit denna slutsats. Första gången jag åtminstone ser relationen och bedömningen problematiserad är i dagens DN. Tack för det Maria Crofts (ej på nätet). Svensk integrationspolitik är inte särskilt mycket sämre än andra jämförbara länder – och, den viktigaste frågan, vad är måttstocken för en ”lyckad” integration?
Ibland får jag intrycket att en ”lyckad” integration är detsamma som assimilation. Och att varje person med utländsk bakgrund – om så för tre generationer sedan – som inte har jobb är ett tecken på misslyckad integration. Men oavsett tävlingen om vem är bäst och sämst så torde det väl finnas möjlighet att se till att människor som kommer till Sverige lättare får jobb?
Jan Ekberg, professor i nationalekonomi vid Linnéuniversiteten, är nog den som vet mest om utlandsföddas möjligheter på arbetsmarknaden. I DN redovisas idag hans beräkningar som visar utlandsföddas sysselsättningsgrad. Utomeuropeiskt födda tappade en del på arbetsmarknaden efter 2008 års finanskris men i övrigt är bilden statisk och någon positiv effekt av ”arbetslinjen” kan inte urskiljas. Idag inträder det nya system som innebär att arbetsförmedlingen tar över ansvaret för nyanlända och fler s k coacher skall till. Vi får väl se vart det leder.
I medierna läser jag samtidigt om mannen som var idrottslärare i Irak och nu är frukostvärd på ett hotell, kvinnan som var receptarie i Somalia men genomgår socionomutbildning i Sverige och nu söker arbete (hopplöst) i Stockholm eller om kvinnan från Eritrea som vill utbilda sig till undersköterska men får nej av arbetsförmedlingen med motivet att ”det finns inga pengar”. (Men pengar till a-kassa/försörjningsstöd finns tydligen, för då betalar någon annan…)
Det är utomordentligt trist att ta de av dessa människoöden och för mig är det komplett obegripligt att sakernas tillstånd inte förändrats. Det påminner mig om den berättelse min far förtalde mig för snart 20 år sedan: En man har fått praktik i verkstadens plåtslageri, han var flykting från Balkan (om jag minns rätt) och skulle omskolas till svetsare enligt arbetsförmedlingen. Samtidigt sökte verkstadens mekaniska del folk, fr a svarvare vilket verkade omöjligt att få tag på. Av en slump berättar flyktingen för sin arbetskamrat att han jobbade som svarvare innan kriget kom. Han hade också berättat det för arbetsförmedlingen. När min far fick nys om att en utbildad och yrkeserfaren svarvare jobbade på avdelningen intill dröjde det inte många dagar innan personen ifråga istället hamnade på mekaniska sidan, framför en svarv. Ett jobb han var ytterst skicklig på enligt omdömena på arbetsplatsen. Solskenshistoria? Javisst, så vitt jag vet är han kvar där än. Men tragiken är ju att ingen efterfrågat hans kompetens från början. Istället var det påbudet om svetsare som skulle genomföras.
Jag kan också berätta om engelskläraren från Iran som lärde mig persisk poesi medan jag lärde honom hur man skriver C-uppsats. Hans insatser hade varit så välbehövliga t ex på en skola i Angered, men se, han hade inte svensk utbildning och hade inte undervisat svenska elever. Därför läste han på egen bekostnad in ännu en utbildning…
När jag nu påminns om att situationen fortfarande är likadan blir jag stum. Finns det inte en fruktansvärt enkelt lösning (jag vet, ni tycker jag är populist) på problemet med utlandsföddas sysselsättning: Att varje enskild person som får uppehållstillstånd får en personlig arbetsförmedlare (inte en coach utan en arbetsFÖRMEDLARE) som tar till vara och efterfrågar just den här personens kompetens och slussar ut vederbörande i en kompletterande utbildning, en validering av hans/hennes utbildning och medverkar med statliga subventioner för att vederbörande skall få ett jobb. Kan vi inte börja med att fråga efter vad invandraren själv kan/vill/har erfarenhet av istället för att fråga efter vad omgivningen tycker? Idrottsläraren skall förstås jobba på en skola med barn från olika delar av världen, receptarien skall få en kompletterande utbildning för att sedan slussas ut på apoteken, kvinnan som ville skall få en undersköterskeutbildning och slussas ut på ett arbete på lämpligt äldreboende. Visst kostar det pengar – men hur oändligt mycket pengar kostar det inte att försörja människor när de inte får arbeta? Eller att de blir utslitna i arbeten de inte har utbildning för? Och vilken personlig katastrof är det inte för dem som inte får arbeta? Och hur extremt destruktivt är det inte för familjen (arbetslöhet går i arv, enligt Ekberg) att föräldern inte har jobb? För att inte tala om vilken inhumant samhälle vi skapar?
Just nu går dock samhällsutvecklingen åt helt andra hållet – det är ditt eget ansvar om du inte får ett jobb och skyddsnätens maskor blir allt större.
VÄNSTRA STRANDEN 
Hmmm…och det finns något som heter Arbetsförmedlingen, som jag trodde tog hand om sånt, men den kanske inte existerar längre? (ursäkta okunskapen men det var mycket länge sen jag var där sist)
Numera är arbetsförmedlingen i stor utsträckning en lokal där man sitter själv och letar jobb med hjälp av nätet. Och där man får kontakt med privata s k coachar. Tyvärr, förmedling av arbete var det länge sedan de sysslade med. Och alltihop är verkställandet av en politik som ser mer till systemet än till den enskilde individen.
VS
Skrev också ett inlägg om samma sak. http://enannandelavsmedby.blogspot.com/2010/11/att-arbeta-eller-inte-arbeta-det-ar.html
Så länge vi har en europeisk politik som går ut på att det viktigaste är att ”spara”, varvid man menar hålla en låg ekonomisk takt, kommer det att finnas i storleksordningen 10% arbetslösa. Syftet med det är förstås att hålla de arbetandes anspråk på en så låg nivå som möjligt.
Och så länge arbetslösheten ska vara runt 10% är det förstås förskräckligt svårt att få jobb för dom som inte har förbindelser. Och det har man definitionsmässigt inte om man inte har släkt och vänner som är inne i systemet.
Sen kan man förstås förbättra på marginalen. T.ex. validera utländska examina. Men det förblir nog på marginalen, i alla fall om man ska tro Charles Tilly: Beständig ojämlikhet, Arkiv 2000.
En faktor som jag aldrig sett nämnas;
Det ligger i sakens natur att flyktingar ofta är skadade och traumatiserade. En del är gamla, andra vuxna saknar grundläggande utbildning. Eftersom grunden för flyktingmottagning är humanitet (inte lönsamhet) måste man inse att det tar mycket lång tid för dessa att komma ut i arbete om de någonsin gör det.
Jämför t ex med de svenskar som berördes av och överlevde tsunamikatastrofen! Hur mycket vård de behövde och hur vi fortfarande har förståelse för deras psykiska problem med flashbacks och mardrömmar.
Att barn i vissa förorter gör uppror beror inte enbart på ”utanförskap” (utanför vaddå?). Det beror också på att många av dem har svåra psykiska krigsskador efter att t ex bevittnat våldtäkter och kanske mord på nära anhöriga, egen livsfara etc.
Ytterligare en fråga är bostadsmarknaden. Många utlandsfödda vill inte bo i s k invandrartäta områden, men de har inget val.
Man k a n inte mäta integration i siffror från arbetsmarknaden.
Viktig poäng!! Oh delar helt din uppfattning att man inte skall stirra sig blind på arbetsmarknadsstatistik.
VS