Det verkar råda någon form av ideologisk vilsenhet i svensk politik just nu, efter valet 2010. På Svenska Dagbladets ledarsida debatteras vad som är borgerlighetens credo och inom det rödgröna fältet försöker aktörerna orientera sig i spillrorna av det rödgröna samarbetet. Samtidigt ägnar sig många mer eller mindre alternativa politiska rörelser på vänstersidan åt hängivet debatterande om framtiden. I kristdemokraterna utmanas Göran Hägglund ledarskap samtidigt som han omprövar partiets hjärtefråga vårdnadsbidraget. Maud Olofsson har ingen sett till sedan valet medan Jan Björklund far land och rike runt och besöker universitet, hans nya fögderi. De enda som tittar rakt fram och kör på är statsminister Fredrik Reinfeldt som räknar in procenten och Miljöpartiet vars båda språkrör nu väntar in avgången efter ett triumfatoriskt val.
Var skall då vänstern i bred mening göra av sin frustration? Visst är det viktigt med en analys av valet och av de förslag som lanserades utan att få önskad effekt. Och visst är det viktigt med vad som händer inom socialdemokratin och vem som blir partiledare. Och visst måste relationen till Miljöpartiet diskuteras. Och visst är det viktigt att fundera på vad Moderaterna gjort som gett dem en sådan dominerande ställning i opinionen. Men, viktigast är nog ändå att fundera på den egna politiken framåt. Risken är att Socialdemokrater och Vänsterpartister nu fastnar i en valanalys och tror sig finna den heliga Graalen genom att avslöja hur väljarströmmarna gick de sista dagarna före valet eller genom att undersöka i vilka stadsdelar partierna gick mest tillbaka.
Jag tror att enda vägen framåt för vänstern i svensk politik – och där får Miljöpartiet räkna in sig om man vill eller låta bli – är reformer. Det talas mycket om berättelser i svensk politik och jag tillhör dem som själv påtalat socialdemokraternas brist på sådan. Men för att en berättelse skall vara funktionell måste den också innehålla förändringar eller uppmaningar till handling. Svensk vänsterpolitik idag saknar reformer (och det är nog också en brist som gäller de mindre borgerliga partierna) som omfattar många människor. De rödgröna partierna gick till val på en budget som konkurrerade med alliansregeringens och som i praktiken accepterade de skattesänkningar som genomförts liksom förändringarna av socialförsäkringarna. Bakgrunden var att de rödgröna var livrädda för att bli anklagade för skattehöjningar eller populism. Trots detta ansåg väljarna hela tiden att de båda blocken skiljde sig i ideologiskt hänseende, men inget av dessa block önskade föra fram dessa skillnader eftersom båda trodde sig förlora väljare på det. Resultatet blev en vingklippt reformism till vänster och mitten-anpassad och välkammad borgerlighet.
I dagens läge är den rödgröna sidan, primärt socialdemokraterna och vänsterpartiet, nere för räkning. En hälsosam kur för dem bägge vore nog partiledarbyte (vilket vi vet kommer att äga rum inom SAP och Mp) och en helt ny reformagenda. Några av de politiska utmaningar som potentiellt rödgröna väljare ser är kanske dessa:
Med dagens 7/24-arbetsliv där alla vuxna arbetar behöver de flesta yrkesarbetande mer ledig tid. Att driva förkortad arbetstid, längre semester och utökad och kvoterad föräldraledighet skulle vara modigt.
Med urbaniseringen, de fria skolvalen och utarmningen av glesbygden får allt fler allt längre resor. Välkommet borde vara en kraftfull infrastruktursatsning både på spårbunden trafik – såväl i storstäderna som nationellt – och på bredband/telefoni/nät i olika former i hela landet.
En fortsatt utbyggnad av högre utbildning, bland annat med hjälp av informations- och kommunikationsteknologi, och stora satsningar på forskning inom de områden som hjälper oss att förbättra människors livsvillkor globalt skapar mer kapabla medborgare.
Utökat utvecklingssamarbete kring infrastruktur, bostäder och utbildning framför allt i Afrikas fattigaste länder.
En rejäl upprustning av de förortsområden som misskötts och en utbyggd kommunal/statlig service kring olika förortscentrum kräver att staten skaffar sig en bostadspolitik igen. En bostadspolitik som innebär subventioner till hyresrätter och stadsplanering som medvetet blandar varje område mellan hyres- och bostadsrätter.
En allvarligt menad satsning på grundskolor och gymnasieskolor där antalet lärare ökas påtagligt, klasserna minskas och idén om individualiserad undervisning blir något annat än ”klara-dig-själv-med-wikipedia” kostar mycket men förebygger sociala problem och arbetslöshet senare i livet. Mängden annan personal (skolsköterskor, språkhandledare, specialpedagoger och kuratorer) behöver fördubblas.
Behöver jag säga att krav på vinstförbud för privata utförare i offentlig sektor och en förändrad sjukförsäkring där de gamla anpassningsgrupperna mellan fack, arbetsgivare och försäkringskassa återkommer, företagshälsovården byggs ut genom statliga subventioner och anslagen till arbetsmiljöverket fördubblas så att de kan utöka antalet inspektioner skulle uppfattas som oerhört radikalt?
Naturligtvis skulle dessa reformer kosta enormt mycket pengar. Ingen har sagt att det skall ske imorgon. Men utan en stor reformagenda är politiken bara en tävling om vem som är bäst förvaltare. Den borgerliga regeringen hade en reformagenda och de genomförde den – några saker återstår men genomförandeförmågan är imponerande. I ett centraliserat land som Sverige är förutsättningarna för förändring dock goda, jämfört t ex med USA eller Tyskland vars institutionella struktur är mycket trögare. Vad som tidigare borgat för en viss tröghet i Sverige var en önskan att genomföra reformer långsiktigt med blocköverskridande överenskommelser (skattesystemet 1981, pensionsöverenskommelsen 1994 t ex). Den tiden är förbi. Borgerligheten har skaffat sig en egen reformagenda.
Den ideologiska vilsenheten kan leda till insikter på båda sidor: borgerligheten står inför frågan ”vilka är våra värden?” när de statliga företagen är utsålda, skatterna sänkta och sjukförsäkringen fått en s k bortre parantes. Vänstersidan står inför frågan ”vad vill vi egentligen?” när samarbetet fallit isär och det inte räcker att titta på vad regeringen gör och kontra på deras förslag.
Läs också Klara Tovhult om en ny vänster.
(Jag återkommer längre fram kring de mindre borgerliga partiernas framtid.)
VÄNSTRA STRANDEN 
Problemet för vänstern är att de också accepterat myten om kapitalismens slutgiltiga seger. Självklart är inte historien slut, eftersom vi fortfarande har enorma problem att tampas med som kräver lösningar. Om man begränsar tänkandet till lösningar som passar in under kapitalismens flagg, ja då tänker man inte fritt längre. Massor av människor inser att kapitalism inte är lösningen men vänsterpartierna svarar inte upp emot detta, speciellt inte sossarna, men även vänsterpartiet.
Vad man måste göra är att formulera nya mål bygggda utifrån en klarsyn på problemen och deras orsaker och inte utifrån några skygglappar. Om sossarna ska kunna attrahera människor så måste de kunan ge människor hopp. Och utan en grundläggande förändring av samhället inget hopp. Vänstern måste alltså hitta lösningar som de själva tror på och som kan ge människor hopp om ett i grunden förändrat samhälle. Ett samhälle där vi jobbar för det gemensamma bästa och inte var och en ser till sitt. Allmänheten är trötta på att se skrupellösa figurer tjäna pengar men inte ge något tillbaka till samhället. Man har förlorat tron på någon slags god kapitalism, den kommer aldrig att uppstå eftersom det är själva girigheten som är drivkraften i detta system. Visserligen passar detta många bra fortfarande, men en allt större del av väljarna genomskådar det hela och vill mycket hellre ha ett system där vi jobbar tillsammans för det gemensamma. Självklar kommer det att bli en kamp däremellan men den kampen mellan höger och vänster är egentligen samma kamp som hela mäsnkligheten just nu utkämpar: kampen mellan det själviska och det osjälviska, mellan det privata och det allmänna, mellan egoism och altruism, mellan det djuriska och det mänskliga i människan. Den kampen är inte över på en kafferast, men kommer att fortsätta att prägla samhällsutvecklingen under överskådlig tid framåt. Varför ska vissa ha och andra inte ha? Varför ska man tillåta vissa att fara fram och roffa år sig hur som helst och utnyttja sina medmänniskor? Är det värdigt ett civiliserat samhälle? Ska inte samhället värna det allmänna och inte sälja ut detsamma? Är inte detta skriande barbariskt och orättvist när man säljer ut gemensamma tillgångar till privata intressen så att dessa sedan har en enkel och säker inkomst bara för att de råkade ha kapital till hands när utförsäljningen skedde?
Nej, jag tror att det är långt kvar och att betydligt mer grundläggande frågor om hur vi ska ha vårt samhälle kommer att resas än under den ängsliga självcensuren som råder idag bland vänsterpolitiker. Frågan om vad som karaktäriserar ett civiliserat samhället till exempel. Är det ett samhälle där den starkare styr och ställer efter eget bevåg eller är det ett samhälle där den offentliga förvaltningens främsta uppgift är att se till att skydda värnlösa medborgare och se till att tillgångarna fördelas rättvist? Jag tror naturligtvis på en utveckling i den senare riktningen. Om hundra år eller så kommer vi att se på vår tid som en barbarisk tid där självtäktens principer rådde.
Naturligtvis sker utvecklingen genom tes och antites. Just nu befinner vi oss i en reaktion efter 60-70-talens vänsterpolitik som undertryckte kapitalismen. Nu vill den ta tillbaka förlorad mark och tid och det gör den effektivt. Men det kommer också att bli startskottet för en motrörelse, som redan är kraftfullt på gång. Framtiden blir spännande!
Vad sägs om att sluta stirra på väljarsiffror, sluta fundera över ”hur ska vi attrahera väljare” och i stället satsa på att bli det man ger sig ut för?
Socialdemokratins uppgift är inte i första hand att attrahera väljare. Makt för maktens egen skull är inte vad demokratin är till för.
Socialdemokraterna borde istället försöka föra/verka för en socialdemokratisk politik.
Något som socialdemokraterna (särskilt partiledningen) inte visat något påtagligt intresse för på årtionden.
Liknande resonemang kan tyvärr tillämpas på nästan samtliga riksdagspartier.
Jag tror, eller rättare sagt, är övertygad om att en vänster värd namnet borde sätta sig ner och betrakta samhället med nya ögon och försöka se hur människor försöker lösa de problem de möter.
Så byggdes arbetarrörelsen upp i sin barndom. Människor mötte problem med sjukdom, arbesolyckor och arbetslöshet med att bygga upp egna försäkringar. De byggde upp möteslokaler, bibliotek, kolloniträdgårdar, OK, Konsum. Ur detta växte en poltisk rörelse upp och den blev helt naturligt reformistisk. Och framförallt den var aldrig utopistisk.
Idag försöker vänstern (som jag inte tillhör)att leta politiska åsikter som man kan vinna val på, vilket är ett bakvänt sätt att se på politisk utveckling. Den politiska vänstern är i det stora hela helt oförmögen att bygga sociala rörelser.
Allt blir ideologi i den dåliga bemärkelsen som Marx talar. Ideologi är falskt medvetande.
Vänstern bör möta människor där människor gemensamt försöker lösa gemensamma problem och inte i de egna idérummen.
De flesta som är kritiska till sakernas tillstånd idag brukar anföra någon form av återgång till olika saker som man tycker var bra. Det är mänskligt. Men jag tror mer på att lyfta blicken och öht ta tag i de ideologiska frågorna innan man landar i vilken ideologi. Uppskatatde mycket volymen ”Vårt sätt att leva tillsamamns kommer att ändras. 27 arbetspunkter för rödgrön förändring” Leopard förlag 2010. Där fanns mycket matnyttigt som inget av de tre rödgröna partierna tycks ha förmått ta till sig.
VS
Självklart måste det handla om ideologi, vad ska det annars handla om? Procentsatser och kronor och ören hit och dit? Nja, sådant fångar inte väljare annat än de allra mest inskränkta. Nej, det är visioner som förmår mobilisera folk, och då måste man ju ha några sådana när man ställer upp i ett val. Inte bara putsa lite på motståndarens politik och sedan tro att allt är bra. Det vinner man inga val på – uppenbarligen.
Ideologi har saknas allt för länge i politiken; den har reducerats till att bli en fråga om vem som ska adminstrera ett för länge sedan fastlagt system som det råder konsensus kring. Men gör det det egentligen? Tvivlar. Men de oliktänkande har varit för få och splittrade och ingen har riktigt brytt sig om att fånga upp dem.
Som Leo skriver: sossarna försöker hitta ett sätt att profilera sig som de kan vinna tillbaka makten på och det är naturligtvis helt fel ingång. Man måste självklart fråga sig vad man vill göra. Vilket samhälle vill vi ha och hur når vi dit? Det är kärnfrågan som all politik måste emanera från. Man kan inte ta motståndarens politik och förändra den något; då blir politiken futtig och stagnerar och allmänheten tappar intresset och det är just vad som har hänt. Politiken är ju inne i en kris, partierna förlorar medlemmar i strida strömmar, men naturligtvis beror det på att deras politik inte engagerar. Många människor har det naturligtvis också för bra: de är nöjda med sakernas tillstånd, och det som har det dåligt är så utsatta att de inte orkar engagera sig. Men med den elitpolitik som bedrivs idag så kommer förstås allt större grupper att bli marginaliserade eftersom det är ditåt den förda politiken syftar. Och det lägger ju i sin tur grunden för ett politiskt uppvaknande på bred front. Skulle tippa att den styvmoderligt behandlade ungdomen av idag blir de som blir engagerade i samhällsfrågor när de märker att samhället och de besuttna inte bryr sig ett smack om hur de har det. Ett samhälel som inte tar hand om sin uppväxande generation är ett rått och ociviliserat samhälle och ser man det på det viset så finns det massor att göra på det politiska planet.