Jag är väldigt orolig för den svenska ekonomin. Ingen annan tycks vara det. De flesta av mina medmänniskor tycks ta Anders Borgs käcka hästsvans som en indikator på att allt är väl. Eller har de bevekats av Fredrik Reinfeldts varma cocker spaniel-ögon?
Svenska folket som kollektiv har fått enorma skattesänkningar under de senaste fem åren och trots en mycket djup konjunkturkris så är nu industrins och tjänsteföretagens hjul på väg att snurra minst lika fort som förut. Svenskarna lånar astronomiska summor, betalar rekordlåga räntor, köper hysteriskt dyra hem och renoverar dem med ROT-avdrag (särskilt vindsvåningar…). Samtidigt har vi en större ungdomsarbetslöshet än på ett decennium och skolans segregerande effekter blir allt mer uppenbara. Kronofogden får allt mer att göra och de utförsäkrades ekonomiska nivå får vi inget veta om längre. Att den är låg vet vi nog dock redan. Inflationen ökar och därmed går räntan långsamt uppåt, trots oenighet i Riksbanken. Konsumtionen ökade även förra året, om än något avmattande.
Det ekonomiska utrymmet för de som har pengar ökar hela tiden, och det späs på av att samma personer lånar för att få ännu mer pengar till konsumtion. Sandro Scocco kallade nyligen vårt samhället för ett ”prylsamhälle” i motsats till det vanliga epitete ”tjänstesamhälle”. För den som inga pengar har ligger det i tangentens riktning att försöka låna för att ha lika fin bil, lägenhet och klädstil som övriga. En situation som oftast leder till kronofogden. För andra som inga pengar har är det sparsamhet och gnet som gäller. Samtidigt som övriga har spenderbyxorna på. Mitt i detta avslöjas att en tongivande socialdemokrat har fått betalt av Svenskt Näringsliv för att påverka socialdemokraternas ekonomiska politik.
Finns det ingen som hör hur isen bryts upp? Finns det ingen som anar stormstyrkan i vindbyarna? Att låta bollen rulla fritt mot högre räntor, högre skuldsättning, högre ”tomma” värden i fastighetsbranschen kommer att leda fram till en likartad katastrof som i början av 1990-talet. När jag besökte Chicago 2007 talades det i USA om en begynnande fastighetskris. Tidningar och kommentatorer andades oro. Väl hemma fanns mycket litet intresse för vad som hände i USA, istället kunde man läsa i tidningarna om den ytterst goda ekonomi som Sverige nu befann sig i. Vi vet precis vad som hände sedan.
Jag är ingen ekonom – men jag begriper att om inte regeringen tar ett fastare tag om den ekonomiska utvecklingen så är risken stor för en inhemskt producerad kris som drabbar medborgarna, och som kommer att få mycket stora politiska följder. Att Sveriges finanser är i ordning innebär inte logiskt att Sveriges medborgare har en trygg ekonomi.
Var är den seriösa ekonomisk-politiska debatten!?
VÄNSTRA STRANDEN 
Men jo, jag resonerar exakt som du. Om du läser Cornucopia (konservativ) och Flute (grön/opolitisk) som är två inflytelserika bloggare inom ekonomi så ser du att det finns en massa människor som tänker exakt såhär. Jag skulle vilja tillägga, till bekymren, de fortsatt låga nivåerna på investering både från samhälle och näringsliv.
Vi intecknar framtida konsumtion i räntebetalnigar och de enda som gynnas är en övergödd finanssektor som inte skapar något välstånd.
Apropå konsumtion så kan jag varmt rekommendera denna analysen av varför konsumtion är destruktiv för i princip alla i dagens samhälle http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/21164087
Mycket berättigad och välformulerad oro Marie! Jag kliar mig också i huvudet över bristen på genomlysning av ekonomin. Även jag själv ser ekonomin an med oro men då mer ur kontexten framtida samhälle och dess utveckling.
Det kortsiktiga perspektivet att, som nu skett, definiera ”ekonomisk politik” som skattesänkningar baserade på välfärdssystemiska urholkningar (och coolhetsfaktorn hos finansministern) borde ju åtminstone vänner av intellektuell hederlighet – oavsett politisk färg – protestera mot och ifrågasätta på ekonomisidorna. Men icke! Den fundamentalistiska rörelsen som dyrkar ”arbetslinjen” ( översatt: jobba eller dö…och finns det inga jobb så tough luck!) tar desto större plats.
Långsiktigt har vi de gigantiska problemen med en världsekonomi som strikt baseras på det till historieböckerna snart förpassade tillväxtbegreppet. Evig tillväxt är en utopi. Inte minst bör dessa tankegångars intensitet gynnas av framtida råvarubrister (”peak oil”, ”peak phosphorus” etc).
Som lök på laxen har vi högst troliga tekniska landvinningar som alltmer kommer att ersätta behovet av människor alltmer. Visst kommer nya marknader att uppstå men dessa kommer inte att motsvara arbetsförlusterna från de tidigare.
Vi har även det faktum att äganderätten i många avseenden går på tvärsen med informationserans grundförutsättningar. Fri informationsspridning gynnar verkligen inte ”the powers that be” och man behöver knappast ha Das Kapital som nattlektyr och en Che Guevara-affish på väggen för att inse att mycket av dagens makt är kopplad till lagstiftad eller praktiskt hemlighållande. Upphovsrätt- och patent är ett exempel på detta där hela affärsverksamheten är baserad på inlåsning.
Fri informationsspridning innebär även att människor får möjligheter att samverka vilket leder till allvarliga konkurrenseffekter mot företag vars idé bygger på inlåsning, ex. Microsoft som har proprietär mjukvara.
Kapitalismen är i sin nuvarande form på sätt och vis uppbyggd kring inlåsning och hemlighållande. Ett tankeexempel för att förtydliga detta: Ponera att allting från lönesättning, kostnader, ledningsagerande etc vore allmänt tillgängligt. Finns det måhända risk för att många av världens nuvarande systems legitimitet oavsett område, stat/privat etc allvarligt hotas av den informationseratiska utvecklingen?
… och dessutom baseras den svenska högkonjunkturen på att det fortfarande finns länder som är villiga att ta ett exportunderskott. Det kan ta slut när som helst.
Bristen på kollektivt ifrågasättande är oroande, som Thomas framhåller. Enstaka bloggare här och där, även när de är så lysande som Marie, fungerar bara som ropande röster i öknen. Var finns de kollektiva sammanhangen? Var finns de organiserade rösterna?
Tack för tips! Borde absolut nämnt både bristen på storskaliga investeringar från statens/det offentligas sida samt den fria informationsspridningen. De hör absolut till saken.
Något litet tror jag att dessa saker också berörs i en nyutkommen avhandling från Lund, dock från ett litet annat håll: http://www.lu.se/o.o.i.s?id=708&news_item=6093 (Har ej läst själva boken, bara lyssnat på förf)
VS