Marika Lindgren Åsbrink (alias Storstad) gör två påpekanden avseende socialdemokraternas interna debatt i Ekots lördagsintervju idag: 1. Varje diskussion om t ex vinster i välfärden borde inte tolkas som ett ifrågasättande av privata alternativ, alltså tolkas som en upprepning av 90-talets för-emot-debatt. 2. Socialdemokraterna måste tro på sin egen betydelse i svensk politik om partiet skall ha en framtid i regeringsställning.
Socialdemokraterna vann plats i både svenska folkets hjärta och Rosenbad tack vare att man mejslade ut en egen position i svensk politik, en pragmatisk vänster-position med möjlighet till samarbete åt flera håll och där arbetarklassens intressen stod i fokus. I början av 1960-talet ingick så partiet en slags klass-koalition genom att inkludera tjänstemännen (lägre medelklass) i sin politik. Alla skulle betala till välfärden och alla skulle få tillbaka. På sikt var detta en gynnsam idé i ett samhälle som växte och utvecklades. Möjligheten till kvalificerad utbildning, rejäla skyddsnät vid sjukdom och stöd för goda bostäder och infrastruktur var oundgängliga byggstenar i detta samhälle. Inget annat parti intog just denna position, vare sig ideologiskt eller i praktisk politik.
Men idag kallar sig Moderata Samlingspartiet för ”arbetarparti” och socialdemokraterna kämpar för att hålla ställningarna som LO-medlemmarnas förstahandsval. Precis som Lindgren Åsbrink och flera andra påpekar så har socialdemokraterna haft svårt att hitta ideologisk rätt i ett samhälle där produktionsindustrin och arbetarklassen inte längre är ekonomins självklara centrum. Kunskapsekonomi, kulturekonomi, tjänstesamhälle och informationssamhälle är begrepp som använts för att beskriva förändringarna – oavsett vilket så har vänstern och socialdemokratin haft svårt att följa i dansen.
Att moderaterna kan kalla sig arbetarparti idag beror på att begreppet ”arbetare” övergått från den marxistiska betydelsen av en person vars enda tillgång är det egna arbete till en person som har en inkomst från eget arbete. med den definitionen är direktören och montören båda arbetare. Det marxistiska begreppet ”arbetare” byggde på dikotomin mellan den som säljer sitt arbete och den som har kapital nog att tillägna sig mervärde genom att köpa andras arbete. Moderaternas begrepp ”arbetare” bygger på dikotomin mellan den som arbetar och den som latar sig, alltså vad som (felaktigt) ofta benämns en ”luthersk arbetsmoral”. Tag t ex uttrycket ”den som inte arbetar skall heller inte äta” som var vanligt förekommande för några decennier sedan (orden kommer från Paulus 2 Tess 3:10). Överheten har alltid föredragit den senare tolkningen av begreppet ”arbetare”.
Det är därför socialdemokraternas sneglande på moderaterna och den borgerliga regeringens position i frågor om ekonomi, arbetsmarknad och utbildning är så fruktlösa och bara kommer att leda till att partiet blir näst-bäst. Socialdemokratin har helt enkelt ingen teoretisk eller ideologisk grund som är kompatibel med moderaternas arbetarbegrepp.
Lindgren Åsbrinks påpekanden (se ovan) handlar båda om socialdemokratins självbild. Om inte partiet kommer tillrätta med sin egen interna debatt och sin egen ideologiska position så är jag nog rädd att partiet inte på mycket lång tid kommer att spela någon framträdande roll i svensk politik. Vägen dit går inte genom att slå varann i huvudet med 90-tals-argument eller genom att försöka kopiera den framgångsrika kvartetten Borg-Littorin-Reinfeldt-Schlingmann.
Se det bara som ett gott råd från en partiforskare.
VÄNSTRA STRANDEN 
Vad är 90-talsargument?
Marika Lindgren Åsbrink påpekade att för-emot privata alternativ i offentlig sektor var en 90-talsdebatt som S borde vara färdig med nu. Det betyder inte att allt är gott och väl, men debatten behöver utvecklas mot bakgrund av att Sverige nu HAR privata alternativ, inte utgå från att det är för-emot dessa som är centralpunkten.
VS
Så slutsatsen blir att inte ens nu förstår socialdemokraterna att de måste vara socialdemokrater?
Då får vi nog säga tack och hej till socialdemokratin snart.
Christer: Det finns nog lite olika uppfattningar om socialdemokratins essens i partiet.
VS
Det är nog rätt att arbetarbegreppet har förändrats, men betyder detta också att man måste överge det marxistiska begreppet? Begrepp ”övergår” inte sådär utan vidare, det är nog centralt för socialdemokraterna att formulera och utveckla vidare arbetarbegreppet.
Bernd: Delar helt din uppfattning. Det finns en medveten handling bakom förändringen, MEN, det handlar också om samhällsförändring. Vill man bibehålla begreppens teoretiska innebörd behövs en ny samhällsanalys som sätter in det teoretiska begreppet i dagens produktionsapparat.
VS
Redan när jag såg Niklas Nordström i Agenda den 14 nov. där han nästan maniskt upprepade att ”S måste bli ett parti för alla som arbetar” så funderade jag var det var för filur som lobbade så ohämmat med en högerretorik. Jag kände att här är det något som vill skynda sig att muta in ett territorium inför debatten om vägen för S i framtiden. Kan nu bara konstatera att min magkänsla inte svek mig.
Vid 12:19 börjar han rabbla upp budskapet som han sålde sig till Svenskt Näringsliv för att framföra. Som jag ser det borde han vara både rökt och stekt inom politiken för all framtid, men själv verkar han vara som en gås, så impregnerad i marknadstänkande att han bara kacklar på och låtsas som det regnar. En sådan här historia skulle väl för 20 år sedan ha valsat runt i pressen i veckor, men nu blåste det över mycket snabbt. Ett tecken på att Moderaterna lyckats förvända synen även på socialdemokraterna? Eller bara en bekräftelse på att A-pressen inte längre existerar? Jag sörjer den inte, men nog är det tragiskt att kapitalet kunnat köpa upp motståndet så till denna grad?
http://svtplay.se/v/2234114/agenda/del_12_av_18
Magnus Linton har skrivit ett mycket klargörande artikel om detta. Rekommenderas:
http://www.magnuslinton.com/2010/12/moderat-metamorfos?blogtexttype=0
Nu måste jag väl säga att jag uppfattar Lintons beskrivning som tämligen ytlig. För att den ska förklara något alls krävs att det bara finns en enda aktör – Schlingman – som står på scenen och gör en trollkonst. Och vad som behöver förklaras är då hur det kunde bli på det viset. Dvs varför socialdemokraterna springer omkring som vilsna får som ingen längre tar på allvar.
Det har banne mig inte med formuleringskonst att göra utan med politiska realiteter. Med att svenskarna inte ens har den minimala politiska organisering som norrmännen har. För att inte tala om fransmän och greker. Hade vi det skulle vi minsann inte låta lura oss av Schlingmans advokatyr.
Så här förklarar Håvard Nilsen det i en recension av en bok vars innehåll inte betyder något i det här sammanhanget:
”Orwells dystre verden er i overveiende grad befolket av mennesker som ikke vil utfordre autoriteter, og ikke løpe noen personlig risiko for å gjøre samfunnet bedre. Makten har lett spillerom, fordi det ikke finnes noen fellesskap som er sterke nok til å utfordre makten, det finnes ingen motmakt.” ”Dette er den dystreste realiteten ved Orwells totalitære samfunn: De er alle isolerte, og derfor våger de ikke annet enn å følge alle tegn som makten anviser. Det er av denne grunn folkelige demokratiske bevegelser er avgjørende for å sikre et fritt samfunn: for sikre en motmakt til makten.”
Det finns väl en stor politisk aningslöshet hos folk som går på moderaternas retorik. Frågar man folk vad de tycker i olika frågor så sammanfaller ofta åsikterna med partierna i vänsterblocket, men eftersom det finns en skräck för socialism och kommunism så är det otänkbart för många att rösta på den kanten och går automatiskt bort. Om då inte sossarna presenterar något aptitligt alternativ så går man hellre till höger än till vänster.
Shabbadang: Jo, ibland tror jag att en läsning av partiprorgam och motsvarande skulle vara en ögonöppnare för många väljare. Samtidigt skall vi komma ihåg att partibytarna ökade dramatiskt, vi är alltså ganska lättpåverkade numera när partierna byter ”image”.
VS
VS: Precis, och när S offentligt går ut och funderar högt över vilken politik man ska kunna tänkas driva i framtiden, då blir ju inte tilltron till partierna större precis. S ska naturligtvis driva en socialdemokratisk politik och tycker man inte att den är bra längre, ja då får man väl gå ur partiet och starta ett nytt med en annan politik som stämmer bättre med ens övertygelse. Och chansen är ju ganska stor att det i sa fall redan finns ett parti med den politiken som man helt enkelt bara kan gå in i, så slipper man bygga upp något från scratch.
Men det här gör man ju inte, för man inser att det är bättre att kapa ett befintligt parti som man redan har en position i än att försöka få trovärdighet som till exempel moderat som ex-sosse. Därför får vi en maktkamp inom S som förmodligen kommer att bli partiets olycka. Det där drabbar väl alla stora partier eftersom åsiktsspridningen naturligtvis blir stor och ju större partiet är desto bittrare maktkamp också eftersom det finns mer att kämpa om.