Juholt: Att vara känd är inte tillräckligt

Den utkorade ledaren för socialdemokratin Håkan Juholt anses av journalister vara alldeles okänd. Beviset för det är att man säger det. Eller går ut på sta’n och frågar lite folk. Att flera stycken då känner igen honom som försvarspolitiker (!), en som vill bli socialdemokratisk partiledare eller riksdagsman/politiker låtsas journalisterna inte riktigt om. Istället tar man fasta på de uttalanden som säger att Juholt är ”helt okänd”.

Tre år före det val där den borgerliga alliansen övertog regeringsmakten (2006) ansåg en tredjedel av väljarkåren (33 procent) att Fredrik Reinfeldt var ”helt okänd” för dem. Detta var samma höst som Reinfeldt valdes till partiledare för Moderaterna. Tre år före Sverigedemokraternas inträde i Riksdagen (2010) svarade nästan hälften av väljarkåren (43 procent) att Jimmie Åkesson var ”helt okänd” för dem. Vid den tidpunkten satt Sverigedemokraterna redan i nästan hälften av landets kommunfullmäktigeförsamlingar och hade bevakats intensivt inför valet 2006.*

Allmänt sett har män bättre kunskap och kännedom om enskilda politiker än kvinnor (utom <30 år) och äldre bättre kunskap än yngre. De s k partiledareffekterna (ung. att vi röstar på ett parti för att vi gillar partiledaren) är i Sverige mycket små och borde rationellt sett vara underordnade för ett parti som står inför ett partiledarval.

Ibland tror jag att svenska journalister numera är så obekanta med folkrörelser, föreningsarbete och organisationer som inte är mediehus eller PR-byråer att man inte riktigt förstår vad en partiledare är bra för. Jag kommer aldrig att glömma den opponent som ställde en disputand den impertinenta frågan ”Har kandidaten någon gång varit medlem i ett politiskt parti?” och när svaret ”Nej” kom log opponenten sardoniskt och sa ”Jag förstår det”. Avhandlingen behandlade interna partipolitiska processer och det var således uppenbart att författaren sett allting utifrån och utan att fullt ut förstå innebörden i det han iakttagit.

En partiledare skall hålla ihop partiet, utgöra en inspiration för aktivisterna, peka ut en riktning för det politiska arbetet och kunna tala så att sympatisörer, medlemmar och väljare förstår. Det är de grundläggande kvaliteter som alla partier önskar av sina ledare. Legitimitet och förtroende inåt i organisationen är fortfarande centralt även om mediala egenskaper betyder allt mer. Att gå hem i TV är inte ett tillräckligt villkor för en bra partiledare, men att INTE gå hem i TV kan vara vad som fäller en ledare som inte upplevs förmå att uppfylla partiets politiska mål – som alltid är politiskt inflytande och ytterst regeringsmakt.

Jag vet inte om Håkan Juholt blir socialdemokraternas frälsare, men en sak vet jag, förklaringen till succé eller misslyckande ligger inte i huruvida folk på torgen idag känner igen hans bild och kan berätta vad han heter.

*Oscarsson, Henrik (2007) ”Partiledarkännedom” ur Holmberg, S och L Weibull (red) Skilda Världar, SOM-rapport 44, SOM-institutet, Göteborgs universitet.

Noterar att jag och kollegan Oscarsson ironiskt nog suttit och plitat på samma tema ikväll 🙂