Finns det någon annan väg för statlig integrationspolitik än multikulturalism eller krav på assimilering? Ja, den frågan hängde över panelen ”Race, racism and policy” vid International Studies Associations årliga konferens, denna gång i Montréal, Kanada. Panelens ordförande och discussant (ung. kommentator) Brett S Heindl valde att ställa den impertinenta frågan varför stater alls skall ha en integrationspolitik – ”Är integration överhuvudtaget statens ansvar?”
En av paneldeltagarna tog sin utgångspunkt i just Kanadas speciella modell för invandrarpolitik, den multikulturella modellen. I hennes arbete framstod den multikulturella modellen som delvis byggs på rastänkande – som skiljer sig från rasism genom att det inte ger sken av att ha en vetenskaplig grund. I en europeisk kontext skulle jag säga att rastänkande är detsamma som diskussionen om ”kultur”. Hon menade att rastänkandet kom fram genom en bristande logik i multikulturalismen eftersom skillnader upprätthålls – i namn av att man vill motverka homogenisering – vilket leder till att man måste acceptera många nationalismer på samma territorium.
En annan av paneldeltagarna föreslog att begreppet ”xeno-racism” borde användas för alla de former av politik som bygger på att utlänningar/främlingar (foreigners) betraktas som ett hot. Han hävdade att situationen efter 11 september 2001 kännetecknades av xeno-rasismen pånyttfött rastänkandet. Det finns inga belägg för att t ex muslimska grupper är mindre lojala till den stat där de är medborgare, menade han, och stödde sig på undersökningar från Kanadas SCB (Statistics Canada) som visar att kanadensiska muslimer är lika nöjda med sina liv som protestantiska, och att dessa båda grupper är de mest nöjda.
Enligt en av paneldeltagarna har invandrare från s k stateless states (områden som inte erkänns som stater) lättare att assimileras som medborgare i ett nytt land än invandrare från suveräna stater. Om detta är generellt gällande borde staters stöd till nyinvandrade differentieras på ett helt annat sätt än vad som är vanligt idag. Och frågan kan också ställas – vilket också gjordes – vem och vilka som skall stå för det stödet. Är det verkligen statens uppgift att ”integrera” nyanlända presumtiva medborgare? Och hur bör vi se på den offentliga policyn gentemot nyanlända givet att vissa är flyktingar som stater som ger skydd från förföljelse och andra är invandrare som söker ett nytt liv och en framtid?
I diskussionen framstod det mer och mer som om multikulturalismens roll har varit att agera motkraft mot den rasism och det rastänkande som hela västvärlden sedan 1945 distanserat sig ifrån. Frågan är om den motkraften har samma effekt idag som på 1970-talet? Och, bör stater överhuvudtaget ha en policy som berör hur medborgarna skall leva med varandra? Det tentativa svaret i panelen var att det var nog bättre med en dos multikulturalism än inget alls. Varför? Om staten skall ha ansvaret så finns det knappast någon annan väg att gå i ett liberalt och demokratiskt samhälle. Alla andra statliga alternativ blir auktoritära eller diskriminerande. Återstår i så fall den amerikanska modellen, att staten inte lägger sig i alls. Från Kanadas horisont tycktes det inte vara någon bra idé.
VÄNSTRA STRANDEN 
Diskuteras vilket stöd, om något, som staten ska ge ursprungsbefolkningar för att ge dem möjlighet att i någon mån leva traditionellt, de som så önskar? T ex stöd samernas renskötsel, för att ta ett nordiskt exempel.
Ju mindre staten blandar sig i privata angelägenheter desto bättre är det kanske. Men i vissa avseenden torde det vara ofrånkomligt att man offentligt slår fast normer, om inte annat för att inte normer ska kollidera. Lite av typen vänster- eller högertrafik, eller eluttag.
Hur förhåller man sig till exempel till fenomenet ”invandrartäta miljonprogramsförorter”? Uppenbart har dessa segregation inbyggda i sig från början rent fysiskt, och eftersom de på intet sätt motsvarar vad marknaden vill ha hamnar de där som har minst resurser. Dvs nyanlända invandrare utan pengar och kontakter. Väl där riskerar de att få väldigt svårt att komma in i samhället även om de så önskar, exempelvis väldigt svårt att få ett jobb.
Bör staten motverka sånt? Hur? Personligen ser jag den sortens enklaver som en typisk fattigdomsfälla.
Den stora skiljelinjen går mellan stater med en vi-var-där-från-början-kultur (som Sverige) och de som likt Kanada är sammansatta av många likvärdiga kulturer MEN här finns en parallell diskussion om inuiter som kan jämföras med samernas rättigheter. Dock var detta ämne inte uppe i denna panel – dock vet jag att den var uppe i andra i termer av ursprungsfolks rättigheter.
Ja, ststaen har ett ansvar för social och ekonomisk utveckling, men min fråga är just om detta måste ha ”integrationsförtecken”. Jag är mer och mer övertygad om att så inte bör vara fallet. Integration är en process som påverkas av olika aktörer (och bör påverkas av många) och som dessutom innehåller ett stort mått av individuellt val. Att ge människor goda möjligheter till arbete, goda bostäder, god utbildning, god fritidssysselsättning och god hälsovård UTAN s k etniska förtecken är däremot statens uppgift. Tycker jag.
VS
Helt rätt, tycker jag också. Det handlar om fattigdom/rikedom och klass. Inte om kultur.