Idag skriver jag på SvT debatt om statsvetare i medier med anledning av den debatt som dragits igång bl a på facebook.
”Naturligtvis bör statsvetare medverka i medier. Frågan har kommit upp genom en facebook-diskussion mellan några statsvetarkolleger, bl a Björn Johnsson och Jenny Madestam (som också har skrivit om saken på sin blogg) efter ett seminarium kring statsvetare och medier.
Många universitetsanställda forskare bloggar, twittrar, skriver debattartiklar, recenserar böcker och deltar som kommentatorer i olika sammanhang. Medverkan tillhör en av de tre uppgifter som alla universitetsanställda bör arbeta med – de tre är forskning, utbildning och samverkan med det omgivande samhället. Det sistnämnda kallas ”tredje uppgiften” och innebar förr att hålla offentliga föredrag, delta i paneldebatter eller någon enstaka gång medverka i TV/radio.
Sedan ett decennium tillbaka är medielandskapet helt förändrat, stora delar av tiden som forskare tillbringas på nätet där man samverkar inte bara med allmänheten utan med kolleger, forskningsnätverk och hanterar forskningsmaterial.”
Läs fortsättningen här på SvT Debatts sida.
Läs också Jenny Madestams tidigare inlägg.
Läs nu även Stig-Björn Ljunggrens inlägg i samma ämne.
VÄNSTRA STRANDEN 
Vilka är argumenten mot att statsvetare skulle framträda i medier? Dvs. de argument som jag antar att Björn Johnsson för fram.
Jag tycker personligen att det är svårt att bedöma huruvida det en statsvetare säger i medierna är hans/hennes egna personliga åsikt, en reflektion utifrån erfarenhet i ämnet eller vedertagna forskningsslutsatser. Det är allt för ofta som man läser ett uttalande av en statsvetare och tänker ”var det där en statsvetaråsikt eller åsiker från en statsvetare?”. Det tycker jag är problematiskt som mediekonsument.
Bakgrunden är att PM Nilsson på sin facebooksida kritiserat Jenny Madestam för ytliga kommentarer i medier. Därefter har en diskussion uppkommit på SvT Debatt om statsvetare i medier och att de kanske inte borde vara där för de tillför inget. (Vilket jag tycker att vi gör.) Jag förstår att det kan vara svårt att skilja ”åsikt” från kommentar eller bedömning, men det gäller ju också andra s k experter. Jag menar att vi kan uppträda i flera roller och det skall vi vara medvetna om (utvecklar det i texten på SvT Debatt). I allmänhet är det ju också en ”åsikt” (om det är en åsikt) som har sin grund i gedigen kunskap om ämnet, ungefär som när en bilmekaniker ger ett omdöme om din bil som krånglar. Jag lyssnar ju hellre på bilreparatören än på någon vem som helst. Sedan är det upp till alla att vara kritiska mot mediebilder öht.
VS
Är inte detta resonemang något förenklat? För att vara meningsfull måste ju den ”tredje uppgiften” förses med något slags kvalitetsdimension. Därför borde inte diskussionen föras i termer av huruvida forskare bör eller inte bör medverka i media, utan på vilket sätt de bör medverka. Det finns en viktig, om än svårdefinierad, gräns mellan att ägna sig åt folkbildning och att utnyttja sin position till att driva hem ideologiska käpphästar eller helt enkelt tillfredsställa det egna behovet av att synas. Men du drar alla över en kam, och det är ganska orättvist mot alla seriösa, hårt arbetande och publicerande forskare som alltid vinnlägger sig om att ha ordentligt på fötterna när de talar med journalister.
På alla andra områden utsätts vi forskare för kvalitetsgranskning: publiceringar utsätts för peer review och undervisning utvärderas och kvalitetssäkras kontinuerligt. Så varför ska inte motsvarande kvalitetskrav ställas på den tredje uppgiften?
Journalisterna har visserligen också en del av ansvaret. De verkar bara värdera att någon har svada och är mediatränad, och struntar till synes helt i om vederbörande överhuvud taget kan uppvisa vetenskapliga meriter. Men nog vore det önskvärt med lite självsanering från akademikernas sida också?
Martin: Du tycks inte ha läst det jag skrivit. Det är ju precis under vilka förutsättningar vi bör medverka som texten handlar om.
VS
Jo, jag har läst artikeln och jag uppfattade den som ett försvar av Madestam. Har nu läst den igen och konstaterar att om det i själva verket var en kritik så var det en väldigt inlindad sådan.
Martin: Den var varken ett försvar för eller en kritik av Madestam. Jag argumenterar och diskuterar frågan om statsvetare i medier i generella termer. Och det var vad jag trodde du ville, givet din kommentar.
Jag tänker inte delta i något drev på enskilda personer, och jag tror inte att det intellektuella samtalet gynnas av ett sådant fokus.
VS