”Hon (Maud, min anm) har gjort ett starkt arbete men frågan är hur mycket krut hon har kvar.” Så får jag säga i dagens Metro angående kraven på Maud Olofsson avgång som partiledare för Centerpartiet.
Maud Olofsson har i en mening varit mycket framgångsrik som partiledare men hon har inte lyckats vinna val för sitt parti. Utan Maud Olofsson tror jag inte att Alliansen vare sig skapats eller fått den kraft och långsiktighet som regeringssamarbetet inneburit. Bakgrunden till det är att Olofsson starka behov av att leda Centern bort från möjligheten av koalitioner åt båda håll, till ett parti som är genuint förankrat i den borgerliga miljön. I det arbetet, men inte som en följd av det, har också Centerpartiets betoning av en sin liberala och företagsvänliga ideologi kommit att framhävas med Maud Olofsson. Även andra liberala frågor som avregleringar och skydd för personlig integritet har fått en starkare plattform inne i Centerpartiet.
I en mening skulle jag säga att med Maud Olofsson har Centerpartiets förvandling från ett intresseparti, folkrörelseuppbyggt, pragmatiskt och inriktat på primärnäringarnas behov till ett catch-all parti nischat mot företagande och näringsliv på mellannivå och med tydlig ideologisk prägel fullbordats. Arbetet kommer att beseglas vid Centerns partistämma 2012 med ett nytt partiprogram.
Centern är numera inte längre en tänkbar förhandlingspartner för t ex socialdemokraterna utan har bundit sig i en annan allians. På samma sätt band sig socialdemokraterna i en röd-grön allians och undandrog sig därmed alla förhandlingsmöjligheter i mitten. Mitten i svensk politik kan ur förhandlingssynpunkt beskrivas som ett svalg. Och det är inte Mona Sahlins utan Maud Olofssons förtjänst – Mona ville inte sin allians, Maud ville inget hellre än sin.
Frågan är om inte Maud Olofsson därmed borde slå sig till ro med att hon lyckats i sin föresats, i motsats till flera andra centerledare, och ta sin Mats ur skolan när partifolket fortfarande säger att de ”älskar Maud”. Att valresultaten inte kommit är prekärt för Olofsson. Men ur strategisk synpunkt är det närmast oförenligt att vara lojal allianspartner i en fyrpartikoalitionsregering och tro sig om att vinna horder av väljare. Här måste man välja mellan målen och Maud har uppenbart valt, även om hon i valrörelsen låtit som om hon inte insett konflikten.
Jag tror precis som Margit Silberstein att Maud Olofsson leder inte Centern i valet 2014. Frågan är bara när det är rätt läge att lämna. Tajming är allt i vårt mediesamhälle.
VÄNSTRA STRANDEN 
”Operationen lyckades men patienten dog” är väl vad man kan säga om Mauds hängivna arbete för alliansen. Centern har totalt misslyckas med att profilera sig. Är den gamla tanken att ”hela Sverige ska leva” nu helt borta? Vem företräder då landsbygden kan man undra?
Som det har blivit nu så tappar väl Centern både bland de nya urbana väljare de riktar sig till och bland landsbygdsväljarna. de förra röstar hellre på M eftersom de inte förstår vitsen med Centern och de senare är väl besvikna på den helomvändning C har gjort i många frågor på senare år och i många fall har man nog istället röstat på SD.
Centern ska nog ta och renodla sin profil för att behålla sina väljare. Man kan inte vara två olika saker samtidigt. Man kan inte vara både mot och för kärnkraft samtidigt, man kan inte vara ett parti både för stad och land samtidigt, där måste man välja sida. Vill man jobba för en levande landsbygd, ja då måste man aktivt verka för utflyttning av statliga arbeten till exempel.
”Två motsatta saker” skulle det ha stått ovan.
Jag tror att C nog har en del att vinna på att byta partiledare. Många är trötta på Mauds ständigt höga tonläge, och förresten även hennes naivitet. ”Alla ska jobba som flitiga bävrar” är väl ett uttalande från henne. En annan pärla är ”Vi ska ha kärnkraft om säkerheten kan garanteras” – hur naivt är inte det? Alla som bygger ett kärnkraftverk garanterar väl säkerheten, men om det händer något trots dessa garantier så hjälper det ju inte mycket. Eller kan man säga att det nog inte hände eftersom sannolikheten att det skulle hända var så fruktansvärt liten? Centern får nog jobba ordentligt på sin trovärdighet i miljö- och energifrågorna nu i dessa katastroftider. Fukushima är långt ifrån över, troligen håller problematiken där på att vara högst aktuell även över nästa val. Det kommer att ta flera år innan de fått kontroll över läget där och katastrofen kommer att växa och växa till en black om foten för alla kärnkraftskramare.
Det är faktiskt konstigt att det enda landsbyggdspartiet inte utvecklar just denna profil istället för att ge upp och tänka: hmm, det inte finns några bönder kvar, de som finns kvar är företagare, vi kör på att gynna företagarna då. De borde tänka bredare på hur dagens landsbyggd ser ut. Men ingen kanske vill vara landsbyggdskonservativ längre. Det kanske känns omodernt att vara konservativ, men det är ju skälva poängen. Bristen på konservativa val spelar SD i händerna.
Centern har förändrats kraftigt och visst har partiet profilerat sig, dock inte riktigt i linje med den gamla linjen. man bör förstå en del till synes märkliga turer inom Centern just ur synvinkeln att partiet har behov av att markera sin lojalitet med de borgerliga/allliansregeringen.
Under senare år verkar alla partier tycka att storstadsväljarna är de som avgör varje val. Det är ju lite lustigt med tanke på att nästan hälften av väljarna trots allt bor i mindre städer och på landsbygden. Och det finns en viss sannolikhet att skiljelnjen stad-land kan revitaliseras på ett sätt som partierna inte riktigt är förberedda på.
VS
Ett renodlat provinsparti som företräder det som inte är storstäder gentemot storstäderna borde väl ha chans på så där 10-15 % i alla fall. Ett hyggligt resultat jämfört med centerns nuvarande. Men, det är klart, det skulle inte kunna delta i någon regering utan att åka på svekdebatter.