Etikett: Maud Olofsson

Hej då sa Maud Olofsson, med en tår i ögonvrån

Maud Olofsson sa hej då, både till Almedalen och i Almedalen. Och hon gjorde det med stark rörelse och passion. Talet var både personligt och ideologiskt, och publiken stöttade henne med många och långa applåder. Maud Olofsson höll också ett väl smitt tal där ämnena gled över i varandra på ett elegant sätt och där hon slutade där hon började. Trots att hon sa att det svåraste var att sluta, inte att börja.

Olofsson ägnade oväntat stort utrymme i sitt tal åt invandringsfrågorna. Hon talade uppenbart om en hjärtefråga och talade sig varm för all den kreativitet och styrka som finns hos den grupp människor som kommer till Sverige från andra länder. Misslyckandet i invandringspolitiken sa hon – fast hon menade säkert integrationspolitiken – borde vi erkänna. Men jag saknade insikt om att många människor som kommer till Sverige skadade och tilltufsade av livet, kanske utan skolutbildning, inte nödvändigtvis finner småföretagandet i det nya landet som det självklara valet. Eller hamnar i småföretagande eftersom ingen arbetsgivare vill anställa dem. Ingenstans i sin hyllning till entreprenörer och företagare nämnde hon det faktum att det finns en ovilja hos arbetsgivare att anställa människor med konstiga namn, konstiga språk och konstiga kläder. Det finns två sidor på alla mynt.

Maud Olofsson var en helt avgörande faktor för att Allians för Sverige skulle bildas och därmed också för ett maktskifte i Sverige som blev mer än ett tillfälligt och/eller turbulent avbrott i socialdemokratins regeringsinnehav. Och Maud är ingen blyg viol, hon vet sitt värde för alliansen och skyltar gärna med det. Hon gick igenom de framgångar Centern haft och hon lämnar över en stafettpinne med fokus på entreprenörskap, klimat och integration. Hennes väljare tycker kanske att hon varit för mycket av allianskramare och för lite centerkramare. Men bidraget till svensk historia kan ingen ta ifrån Maud Olofsson. Och det var nog inte bara Maud som fick en tår i ögonvrån när hon fick ta emot blommor och en fårskinnskudde från Gotland!

Maud Olofsson har bränt sitt krut

”Hon  (Maud, min anm) har gjort ett starkt arbete men frågan är hur mycket krut hon har kvar.” Så får jag säga i dagens Metro angående kraven på Maud Olofsson avgång som partiledare för Centerpartiet.

Maud Olofsson har i en mening varit mycket framgångsrik som partiledare men hon har inte lyckats vinna val för sitt parti. Utan Maud Olofsson tror jag inte att Alliansen vare sig skapats eller fått den kraft och långsiktighet som regeringssamarbetet inneburit. Bakgrunden till det är att Olofsson starka behov av att leda Centern bort från möjligheten av koalitioner åt båda håll, till ett parti som är genuint förankrat i den borgerliga miljön. I det arbetet, men inte som en följd av det, har också Centerpartiets betoning av en sin liberala och företagsvänliga ideologi kommit att framhävas med Maud Olofsson. Även andra liberala frågor som avregleringar och skydd för personlig integritet har fått en starkare plattform inne i Centerpartiet.

I en mening skulle jag säga att med Maud Olofsson har Centerpartiets förvandling från ett intresseparti, folkrörelseuppbyggt, pragmatiskt och inriktat på primärnäringarnas behov till ett catch-all parti nischat mot företagande och näringsliv på mellannivå och med tydlig ideologisk prägel fullbordats. Arbetet kommer att beseglas vid Centerns partistämma 2012 med ett nytt partiprogram.

Centern är numera inte längre en tänkbar förhandlingspartner för t ex socialdemokraterna utan har bundit sig i en annan allians. På samma sätt band sig socialdemokraterna i en röd-grön allians och undandrog sig därmed alla förhandlingsmöjligheter i mitten. Mitten i svensk politik kan ur förhandlingssynpunkt beskrivas som ett svalg. Och det är inte Mona Sahlins utan Maud Olofssons förtjänst – Mona ville inte sin allians, Maud ville inget hellre än sin.

Frågan är om inte Maud Olofsson därmed borde slå sig till ro med att hon lyckats i sin föresats, i motsats till flera andra centerledare, och ta sin Mats ur skolan när partifolket fortfarande säger att de ”älskar Maud”. Att valresultaten inte kommit är prekärt för Olofsson. Men ur strategisk synpunkt är det närmast oförenligt att vara lojal allianspartner i en fyrpartikoalitionsregering och tro sig om att vinna horder av väljare. Här måste man välja mellan målen och Maud har uppenbart valt, även om hon i valrörelsen låtit som om hon inte insett konflikten.

Jag tror precis som Margit Silberstein att Maud Olofsson leder inte Centern i valet 2014. Frågan är bara när det är rätt läge att lämna. Tajming är allt i vårt mediesamhälle.

SAAB hade inte en chans, nu krävs statliga pengar

Visst kom dagens besked från GM som en överraskning med tanke på tidpunkten, men knappast innehållet. När Maud Olofsson säger att beslutet är tråkigt och verkar uppriktigt förvånad så måste hon väl mörka att hon anat vart det skulle bära hän? Att de anställda på SAAB har förträngt sanningen kan jag förstå, men att regeringen verkligen trott att SAAB skulle kunna leva vidare inom ramen för den holländska sportbilstillverkaren Spyker vägrar jag tro.

Maud Olofsson sa i Aktuellt idag att även om SAAB läggs ned så finns kompetensen kvar i Trollhättan. Men det är väl en sanning med modifikation? Om regeringen inte går in och understödjer den kompetensen så kommer den dels att skingras, dels att föråldras mycket snabbt – och därmed bli obrukbar.

Utan att vara bilindustrikännare så tror jag att SAABS öde beseglades när GM tog över år 2000. För GM var SAAB aldrig något märke att satsa på, SAAB skulle istället hjälpa GM i USA. Tyvärr. För jag tror att SAAB kunde haft större innovationskraft och originalitet än vad Volvo har haft. Låt oss hoppas att regeringen nu tar vara på den innovationskraften genom ett utbildnings- och utvecklingspaket till Trollhättan, med Högskolan i centrum. Se på Norrköping  och ta efter.

Jag tror det när jag ser det.

Småföretagen skapar inte långsiktigt välstånd

Jag tror på framsteget. Jag vet att det upplevs provocerande att säga det – eller rättare sagt, jag har med viss förvåning konstaterat att det är provocerande att vara framstegsoptimist. Kanske beror min obotliga optimism på mina förfäder (min morfar var i det närmaste dumdristig i sin optimism…) men skall jag vara ärlig så tror jag det beror på min människosyn – jag tror på människan och hennes förmåga att övervinna motstånd och problem. Kapitalismens dynamik och utveckling visar snarare på mänsklig kraft och mångfald än är prov på den enfaldiga privatiserings- och marknadsideologi som just nu genomsyrar den ekonomiska offentliga debatten.

Från denna grundsyn kan det tyckas märkligt att kritisera regeringens småföretagarpolitik. Men, kombinationen av tilltron till individen och optimismen om vårt samhälle leder mig till slutsatsen att betoningen av småföretagen som en ekonomisk väg framåt är fel. Sverige har under lång tid motsagt de flesta ekonomiska teorier eftersom vi haft höga skatter, utbyggd generell välfärd och samtidigt stark innovationskraft, teknikutveckling och hög produktivitet. Bakgrunden till den utvecklingen är enligt min uppfattning att vårt näringsliv varit centrerat kring stora, högproduktiva företag som haft resurser att klara lågkonjunkturer och som kunnat strukturera om produktionen när det har krävts. Dessa stora företag har genererat vinster till ägarna, men framför allt genererat varierad sysselsättning, underleverantörer, serviceproduktion och skapat underlag för offentlig sektor (vård, skola, omsorg) även på mindre orter.

Jag är medveten om att jag nu kommer att bli anklagad för att vara nostalgisk och se tillbaka på SKF, Volvo, Eriksberg och Alfa-Laval som alla goda gåvors givare. Men det är fel. Stora företag idag ser annorlunda ut än då – men jag tror att en ekonomisk politik som bortser från storlekens betydelse leder oss in i ett samhälle där nepotism och klientilism får svängrum, vilket leder till låg produktivitet, dålig effektivitet och usel uthållighet. Det ena caféet ersätter det andra, vilket är resursförstöring. Om ett café utvecklas till något större, något annat eller något mer så har resurserna använts rätt.  Stora företag med starka ägare krävs för att skapa stabilitet i skattebaser och offentliga välfärdssystem. Att staten skulle kunna vara en av dessa ägare är inget konstigt alls. När nu det gamla statliga Vin & Sprit styckas upp och säljs ut i småbitar skapas inga incitament för vare sig högre produktivitet eller nya innovationer.

Vår regering satsar dock istället på att individer skall bli egna företagare och då närmast uteslutande småföretagare. Några av dessa kommer säkert att bli lyckosamma, men vem tror att samhället utvecklas och genererar ett ekonomiskt och kunskapsmässigt överskott till godo för kollektivet genom att vi säljer parfymerade tvålar till varann, köper en entreprenadmaskin som hyrs in på olika byggen eller startar ytterligare ett café? Dessa ensamföretagare med ev en timanställd är mer sårbara för för konjunkturen än några andra. Vilket leder till lågt risktagande, låg uthållighet och låg produktivitet – vilket leder till låga skatteintäkter och sämre offentliga service – vilket leder till o s v. En riktigt negativ spiral alltså.

Samhällets utveckling och stabilitet kräver att vi jobbar tillsammans med något som är större än vi själva, i en kollektiv organisation som är mer ekonomiskt uthållig än den individ som är beroende av dagsinkomsten för mat på bordet. Massans intelligens är idag ett begrepp, ett begrepp som borde intressera regeringen.  Småföretagaren är inte framtiden, Maud Olofsson. Skall vi undvika den sociala fällan – där individerna agerar på det sätt som rationellt för var och en men irrationellt för kollektivet – så måste det till en statsmakt som underlättar och främjar storskalig produktion, teknisk innovation och uthållig organisation. Vad skall vi annars med staten till? Regeringen tycks ha svaret – staten skall bara vara en fördelningsteknisk apparat och de politiska besluten tas vid fyra miljoner köksbord. Då har vi gått rätt i den sociala fällan.