Demonstrationsvilligheten har inte minskat under de senaste decennierna i Sverige, och inte är det heller demokratins dödgrävare som demonstrerar. Sociologen Magnus Wennerhag visar i sin analys av SOM-undersökningens frågor kring demonstrationsbenägenhet i Sverige att det tvärtom är personer med förtroende för demokratin, engagemang i politiken och tillit till politiska partier som demonstrerar. Demonstrationerna skall därmed ses som en del i ett pågående demokratiskt samtal. Wennerhags analys visar att det inte i Sverige finns tecken på den demonstrationernas ”normalisering” som internationell forskning talar om, men data för längre tidsperioder kan behöva prövas innan vi kan säga något slutgiltigt.
Första maj-demonstrationerna var som störst runt 1980, och i samband med USA:s attack på Irak 2003 steg demonstrerandet kraftigt i Sverige. Sedan början av 1960-talet har benägenheten att demonstrera ökat, ett samband kan anas med framväxande nya demokratiideal.
Idag kan det också vara av intresse att påpeka att Wennerhags analys visar att Pride-paradernas deltagare skiljer sig från övriga demonstranter. Pride-paradens deltagare är mer utspridda över det politiska spektrumet än andra demonstranter, är sannolikt lite yngre, boende i storstäderna och uppvuxna i Sverige än övriga demonstranter.
Läs gärna Magnus Wennerhags hela analys från SOM-boken ”I Skuggan av Framtiden” här!
VÄNSTRA STRANDEN 
Hur kan någon alls hävda uppfattningen att demonstranter skulle vara ett slags demokratins dödgrävare? Vad är Sverige för ett land?
Jag bor i Paris där stan varje lördag öppnar gator och torg för demonstrationståg av alla slag. Det betyder att trafiken läggs om, att bussarna bara kör halvvägs, långa bilköer etc i allt rader av problem för invånarna. Men det faller ingen in att klaga. Demonstrationer är en del av en vital demokrati. Och en är man stolt över.
Jämfört med den franska medvetenheten är Sverige är ett land av zombies.
Den svenska särarten har tydligen varken Demker eller Wennerhag funderat över.