Etikett: Demonstrationer

En bref: Om politik som formas på gatan

….förmågan att besätta det offentliga rummet (är) viktig för de rörelser som utmanar makten. Att finnas på gatan är inte bara en fråga om att inte få tillträde till finrummen och institutionerna utan en poäng i sig själv: gatan är det offentliga rummet och till för alla, det är där dessa rörelser vill föra politik. På samma sätt är det helt logiskt att ordningsmakten – polisen och de politiska institutionerna – önskar freda det offentliga rummet från politiken eftersom gaturummets offentliga legitimitet kan utmana den faktiska makten på allvar.

Så skriver jag i dagens Svenska Daglbladet, Under Strecket, om antologin ”Politik underifrån. Kollektiva konfrontationer under svenskt 1900-tal” (Akriv 2016) med redaktörerna Andrés Brink Pinto och Martin Ericsson.

En väldigt uppfriskande antologi som bringar till ytan en mängd av den sociala mobilisering som kantat den svenska demokratiska utvecklingen. En hel del av den kunskap som diskuteras kunde med fördel användas när vi diskuterar samtida s k ungdomskravaller/förortskravaller. Sådana rörelser kan kräva en mer ingående maktanalys än vad som varit fallet hittills.

Jag tror att vi behöver ta ett nytt tag kring den samhällsvetenskapliga maktanalysen, inte bara genom mångvetenskapliga samarbeten utan genom en ny maktutredning. Utformandet av frågorna och uppgifterna för en sådan utredning akn med fördel hämta stoff från de utom-parlamentariska rörelser som har haft större betydelse för svensk politik än vad vi nog förstår.

Svenskarna fortsätter att demonstrera – som en del i det demokratiska samtalet

Demonstrationsvilligheten har inte minskat under de senaste decennierna i Sverige, och inte är det heller demokratins dödgrävare som demonstrerar. Sociologen Magnus Wennerhag visar i sin analys av SOM-undersökningens frågor kring demonstrationsbenägenhet i Sverige att det tvärtom är personer med förtroende för demokratin, engagemang i politiken och tillit till politiska partier som demonstrerar. Demonstrationerna skall därmed ses som en del i ett pågående demokratiskt samtal. Wennerhags analys visar att det inte i Sverige finns tecken på den demonstrationernas ”normalisering” som internationell forskning talar om, men data för längre tidsperioder kan behöva prövas innan vi kan säga något slutgiltigt.

Första maj-demonstrationerna var som störst runt 1980, och i samband med USA:s attack på Irak 2003 steg demonstrerandet kraftigt i Sverige. Sedan början av 1960-talet har benägenheten att demonstrera ökat, ett samband kan anas med framväxande nya demokratiideal.

Idag kan det också vara av intresse att påpeka att Wennerhags analys visar att Pride-paradernas deltagare skiljer sig från övriga demonstranter. Pride-paradens deltagare är mer utspridda över det politiska spektrumet än andra demonstranter, är sannolikt lite yngre, boende i storstäderna och uppvuxna i Sverige än övriga demonstranter.

Läs gärna Magnus Wennerhags hela analys från SOM-boken ”I Skuggan av Framtiden” här!