Bortval av allt som avviker är en viktig förklaring till att personer som hamnat utanför arbetsmarknaden också förblir där. Det påverkar den svenska tillväxten, utvecklingen och dynamiken på ett utomordentligt negativt sätt. Dessutom är det en skam mot alla dem som förtvivlat försöker få ett arbete och alltid får höra att problemet är att de inte ”matchar” alternativt att det inte finns tillräckligt många jobb för just dem.
I Ekot idag lyfts en rapport från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) som kom i somras fram igen. Den visar i en experimentell studie att personer som avviker från en slags normalbild av en arbetssökande har utomordentligt svårt att bli den som blir utvald för att få jobbet. Är du överviktig, har många barn, varit mycket sjuk, har en annan religion eller är äldre än 55 år – ja, sorry men då kommer du att väljas bort av väldigt många arbetsgivare, särskilt de mindre. Oavsett din kompetens. Jag har länge anat att det finns ett systematiskt bortval till förmån för människor som är anpassningsbara, ”normala” och ser ut som arbetsgivarens/chefens egna barn eller familj. Vad man då gör är väljer att bortse från den faktiska kompetensen och istället betona social anpassning. Resultatet blir lätt en homogen och sluten arbetsplats där det är svårt att sticka ut. Om det är något som är farligt för kreativiteten och dynamiken i vårt samhälle så är det sådana slutna grupper.
Det är därför jag hör att en agronom från Somalia kör taxi eller en bioanalytiker från ett land i Mellanöstern inte får arbete på tio år trots att hon sökt frenetiskt. Det är därför en civilingenjör i Bergsjön tror att hennes föräldraledighet är inledningen till ett liv i arbetslöshet.
Jag blir förtvivlad och undrar varför vi inte pratar om arbetsgivarnas bortval istället för att prata om de arbetslösas förmåga att söka jobb, prata om att skapa nya jobb (som de inte heller får) eller om att uppfinna system som skall göra det otrevligt att vara arbetslös? Det finns bevisligen arbetsgivare som anställer folk från hela världen och med olika funktionsnedsättningar, hylla dem! Det är oroande att arbetsgivare tydligen inte vill ta några risker alls medan den som söker arbete förutsätts chansa genom att söka allt som rör sig.
Och se till att rekryteringsprocesser sker öppet, systematiskt och med fokus på kompetens och motivation, inte på förmåga att smälta in på den aktuella arbetsplatsen.
VÄNSTRA STRANDEN 
Frågan är då varför man anställer på detta sätt. Om det vore så att det är ett ekonomiskt misstag för ett företag att diskriminera borde väl marknadens ”osynliga hand” utrota denna praktik i längden? Eller är det så att vi alla är inbegripna i ett spelteoretiskt dilemma där enskilda arbetsgivare har fördelar av att diskriminera, men att samhället som helhet förlorar på det (om inte annat förlorar man den solidaritet- eller ”barmhärtighets”-aspekt som många vill se i ett samhälle)?
De lösningar man kan se är väl främst: 1) flera lagar och regler kring vilka arbetsgivare måste anställa; (2) kommuner och myndigheter föregår med gott exempel; (3) allmän opinionsbildning för att förändra kulturen. Eller finns det andra?
Fenomenet påpekades också i Norska arbetsgivarföreningens tidskrift 1994 eller 1995 när jag bodde i Norge. De påpekade också en annan sak: företagare anställer inte gärna någon som är mer kompetent än dem själva eftersom det får dem att känna sig underlägsna.
Företagare är inte vinstmaximerare. De styrs av samma faktorer som alla andra, främst strävan att må bra, till vilket hör exempelvis social konformism. Vilket förklarar varför fenomenet inte har utrotats – om alla agerar mer eller mindre likadant kan de leva kvar hur länge som helst.
Mikael: Tror dessvärre att det spelteoretiska är grundförklaringen. Alltså behövs lock och pock.
Lagar och regler kring proceduren tror jag behövs, men vi måste också komma borta ifrån det där med tilltron till en sållningsprocess som inte har några verkliga kriterier uppställda från början. De enda kriterierna då blir våra fördomar. Myndigheter kan gå före med tydliga specifikationer inför urval av sökande, som bör ske på närmast mekaniskt sätt. Därefter intervju/praktik/test m m.
Tror också att olika former av s k lönebidrag kunde underlätta för arbetsgivare att våga låta någon ”udda” komma över tröskeln, men det finns säkert de som kan detta bättre än jag.
VS
Jan: Rädsla är en dålig rådgivare, men tyvärr alldeles för ofta använd.
VS
VS: Det handlar inte bara om rädsla utan mer om feelgood och lättja, tror jag. Företagare trivs bäst med folk av deras egen ”sort” och detta får avgöra. Och är det så annorlunda med oss andra? Hur många umgås spontant med folk som är mycket olika dem själva, egentligen?
Själv är jag mycket tacksam för att jag träffade min fru utomlands och via henne har träffat diverse folk från hela världen. Det skulle jag knappast ha gjort annars. Inte på grund av rädsla utan på grund av minsta motståndets lag.