Med oro följer jag rapporteringen från olika delar av den muslimska världen där demonstrationer mot en islam-fientlig film övergår i kravaller och vi har t o m sett regelrätta angrepp på västerländska ambassader. Bilderna visar människor som riktar sin vrede och hat mot vad de flesta anser helt fel måltavlor. Ambassader och beskickningar – eller andra byggnader – som anses representera stater och nationer blir symboler för något som enskilda medborgare i dessa länder genomfört och spritt via medier. Vi har sett det förr, den som inte själv lever i ett samhälle där den individuella friheten och de individuella rättigheterna är självklara grunder för samhällsbygget förväxlar statlig policy med enskilda medborgares politiska friheter.
Fortfarande har nationalstaten som begrepp ett starkt grepp om den politiska föreställningsvärlden, och fortfarande är det den enda välfungerande och erfarenhetsbaserade ramen för demokratin (om det än kan se annorlunda ut om några decennier). Men inom nationalstatens ram har det i de flesta demokratiska länder utvecklats en syn på individen som är främmande inte bara för ledarna i många auktoritära regimer utan också för människor som lever under dessa regimer.
Naturligtvis sker attackerna på ambassaderna och beskickningarna inte utan att det finns mobiliserande aktörer. Dessa individer nyttjar andras vrede, okunnighet eller lojalitet i sina egna syften. Och det är tragiskt att inte fler politiska ledare gjuter olja på vågorna genom att understödja de personer som påpekar att USA policy inte är detsamma som en amerikansk medborgares taffliga filmiska hån mot islam.
Min uppfattning är att det är de auktoritära strukturerna vi måste slåss mot, var de än dyker upp. Om de kallar sig religiösa eller sekulära, om de kallar sig vänster eller höger och om de kallar sig folkliga eller ej spelar ingen roll, auktoritära läror, ledare och strukturer är vad som hotar inte bara demokratin i västerländsk mening utan människans frigörelse och framtidshopp.
Sedan fyrtio år har befolkningarna i västvärlden rivit ned de flesta gamla auktoritära strukturer, auktoriteter som var oomtvistliga har försvunnit. Individen och individens rättigheter står sedan länge i centrum. När nya auktoritära aktörer och idéer dyker upp är det inte alltid lätt att upptäcka och motarbeta dem i ett samhälle som är öppet, tolerant och individorienterat. Utmaningen är att med auktoritet (sic) och på individuell grund motarbeta auktoritära strukturer var de än dyker upp – men också att samtidigt bygga upp strukturer som skydda det gemensamma bästa inom ramen för det vi kallar en liberal demokrati.
När auktoritära grupper och aktörer – oavsett vad de kallar sig – nyttjar de individuella friheterna och rättigheterna för att bryta ned den politiska frihet vi tror på krävs mycket mer än ett principfast försvar för individens rättigheter. Det krävs ett konstruktivt samhällsbygge där respekt, tolerans, hänsyn och dialog är vägledande och som inbegriper ett perspektiv där dygd och ömsesidighet är ledstjärnor. Det räcker helt enkelt inte med principer (även om de är nödvändiga) och det räcker inte med individuella rättigheter (även om de är nödvändiga).
Protesterna såsom de utvecklats och filmen med smädelser mot islam på Youtube är båda symptom på auktoritära strukturer och skapade utifrån idén om auktoritet före individualitet. Ingen av dessa politiska uttryck är möjliga som grund för ett samhällsbygge.
Rekommenderar läsning om republikanism (företrädd av Phlip Pettitoch Quentin Skinner).
Rekommenderar också läsning av ”Kan vi leva tillsammans?” av Alain Touraine (som fullföljer Beauvoirs existentialistiska tes om det individuella valets konsekvenser).
VÄNSTRA STRANDEN 
För att vara kommen ur en vänsterblogg är din/er beskrivning ovanligt klar och mänsklig i analysen.
Ifrågasätter inte åsikten om auktoriteternas tyranni – tvärtom håller med – men medge en sak: att det finns grupper som inte vill integreras (än mindre assimileras) och det är det problemet vi håller på att importera…..
http://avpixlat.info/2012/09/16/muslimer-saknar-forstaelse-for-demokratiska-varden/#more-34211 Argumentera gärna emot…..
Analysen är träffsäker och må anses som oomtvistad i sina slutsatser. Det är principer som kan omfattas av alla. Men jag tror inte att vi kan uträtta mer än lite. Förbättra någonstans där fokus för tillfället ligger. I maktens boning, hur den än ser ut, är makten. Vi kan tro att en stat är suvären men är i många fall inte det. Beslut fattas både inom och utom landet av grupper med olika plattfomar som anser sig äga en fråga.
Det är just det, att en grupp tycker sig veta bäst och bemyndigar sig själva. Vi har kommit till läget att definiera makten. För det behöver vi leta efter motiv. Det blir en lång lista.
Det kommer att ta tid. Där västerlandet är idag med sina fel och brister men ändå med en en rel hög grad av frihet har tagit tid. Det är mkt kvar på agendan hos oss själva så låt oss ta motgångar med ett historiskt perspektiv. Där Sverige är idag var vi inte för hundra år sedan. Vi kan sprida vår åsikt om frihet, broderskap och jämlikhet men vi måste ta orden på allvar själva. Just den kritik som tredje världen ställer oss inför. Kritiken landar i rättvisa.
Hållbar utveckling. Rättvis fördelning. Tar vi hand om vår egen bakgård kommer världen att se det. Resurserna kommer då att räcka bättre och mänsklig energi kan läggas där det behövs utan frustration. Så länge orättvisa finns, i smått och stort, går processen långsamt.
Vi har ett välstånd som i mångt och mycket med ett globalt demokratiskt perspektiv har givits oss med nära nog konfiskation. Det har några upptäckt. Om skälen är dålig självkänsla, avundsjuka eller analys av västerlandets avsaknad av global demokrati är irrelevant. Man har skäl att vara arg. Vi hann först till smörgås bordet.
Vi i västerlandet har varit driftiga. Driftigare än många andra. Men vi har en lång historia bakom oss som inte alltid är vacker.
B-O
Såsom gammal politisk aktivist måste jag sätta ett frågetecken.
Självklart har protesterna organiserats av någon. Rimligen av folk som är ilskna på väststaterna av olika skäl. Exempelvis av nationalistiska skäl – de avskyr väststaternas inblandning i deras interna angelägenheter, exvis för att stötta upp auktoritära regimer. Och diverse hånfulla tillmälen från folk som bor i västländerna erbjuder då en lättfattlig och tacksam förevändning för att samla folk till en politisk aktion.
Det är inte alltid de mest rationella skälen till handling samtidigt är de som talar bäst till magkänslan hos dem man vänder sig till. Därför måste en politisk aktivist ständigt leta efter tacksamma symbolhändelser att gripa tag i. Och såna här hånfulla tillmälen är ypperliga symbolhändelser. ”De trampar på oss”, kan man säga, ”men det räcker inte, de måste spotta på oss också”.
Som politisk analys är det förstås inget vidare. Men som mobiliserande handling för att nå ett mål kan det vara effektivt. Det har säkert en massa biverkningar, men det är inte alltid man har råd att kalkylera med vad som händer sen. För närvarande är det stora målet att frigöra islamländerna från beroendet av de nordatlantiska staterna, och då får övriga hänsyn vika.