Om kristdemokraterna och ediktet i Nantes

Så var det dags igen, eller som Andreas Johansson Heinö skriver i söndagens Borås Tidning (18 mars 2018), man kan tro att svensk politik utkämpas på 1600-talets europeiska arena där religionskrigen var legio. Det senaste utspelet, nu från Kristdemokraterna, att alla partiets kommunpolitiker bör säga nej till ansökningar om böneutrop är ytterligare ett politiskt förslag som sätter religionen i politikens centrum. Dessförinnan har socialdemokraterna gett luft åt sina idéer om att förbjuda konfessionella/religiösa friskolor.

Ebba Busch Thor fick ägna nästan hela Ekots Lördagsintervju den 17 mars 2018 åt att förklara hur tanken att förbud mot böneutrop var konsistent med såväl religionsfrihet som kristendomens olika samhälleliga uttryck. Rubriken på intervjun handlade om hur KD skall klara riksdagsspärren. Knappast på det här sättet. Visserligen får partiet uppmärksamhet, men om partiet inte kan prata om det som verkligen är partiets politik är uppmärksamheten inte särskilt mycket värd. När så många partier slåss om religionskritiska väljare lär inte just KD gå vinnande ur striden, inte det KD som bildats och gått till val på den motsatta tanken, att religionen har en plats i samhälle och politik.

Visst finns det väljargrupper som står KD nära som uppskattar att kristendomen som religion sätts först och att andra religioner hålls tillbaka. Men för det första är dessa grupper ganska små, och för det andra är den bristande logiken mellan de tillåtna kyrkklockorna och de förbjudna böneutropen så himmelsskriande att även de mest islamkritiska väljarna mest lär bli generade av brännvinsadvokatyren.

Efter 1500-talets ohyggliga religionskrig i Frankrike upprättades 1598 ediktet i Nantes. Ediktet proklamerade katolicismen som Frankrikes religion men upprättade en frizon för protestanter i Frankrike, en liten men ändock en frizon. När ediktet drogs tillbaka av Ludvig XIV 1685 och utrymmet för protestantism försvann flydde protestanterna bl a till det blivande USA men också till England, Nederländerna och Sverige. (Många s k svenska familjer är ättlingar till dessa flyktingar.) Flera hundra tusen s k hugenotter flydde Frankrike och den reformerta protestantismen spreds i både den gamla och nya världen.

Det vore väl bra om vi kunde lämna religionsstriderna bakom oss, och både i ljuset av Europakonventionens religionsfrihets- och yttrandefrihetsregleringar och vår – rimligen – erfarenhetsbaserade tolerans lösa frågorna om böneutrop på ett lika pragmatiskt som svensk sätt: en positiv grundinställning och beslut i varje enskilt fall med hänsyn till eventuella ordningsstörningar.

***

Hur jag tror att KD skulle kunna värna sin integritet och sin ideologi – och kanske ta sig över fyra procent? Jag skrev för länge sedan, men det kanske är läsvärt än. Se även min artikel i Statsvetenskaplig Tidskrift efter valet 2014.

Olivier Roy: ”Jihadismen är en nihilistisk generationsrevolt”

Kort sagt, det är inte fråga om en ”muslimsk eller muslimers revolt” utan ett specifikt problem som rör både de unga med invandrarbakgrund och de med rötter bara i Frankrike. Det handlar inte alls om en radikaliserad islam, utan om en islamiserad radikalitet. (Olivier Roy, Le Monde 24 nov 2015, min övers)

Olivier Roy, professor i statsvetenskap men också en global auktoritet på politisk islam, skriver i Le Monde om jihadismen i Frankrike med anledning av attackerna i Paris den 13 november. (Artikeln var tidigare upplåst men är nu åter låst, nästan hela texten går dock att läsa här.)

Roy lyfter fram ISILs (Daech) opportunism och menar att den typen av rörelser blir magneter för unga män (och ibland kvinnor) i ett individualistiskt uppror på samma sätt som extremvänsterns terrorism under 1970-talet (t ex Baader-Meinhof, Röda Brigaderna). Han tillbakavisar både den s k postkoloniala förklaringen (protest mot västvärldens politik) och den kulturella (islam kan inte integreras). Roy frågar sig varför endast en extremt liten del av muslimska unga i Europa i så fall agerar i enlighet med de båda strukturella förklaringarna?

Roy lyfter fram bristen på teologisk kunskap hos de unga muslimer som dras till terrororganisationerna. Han menar att en nyckel till revolten är att de unga terroristernas föräldrageneration inte kunnat (eller velat) förmedla sin religiösa kulturella tradition till sina barn. I hans analys spelar därför invandringens andragenerations-muslimer samt konvertiter en särskild roll, de har inte kunskap nog att själva värdera och bedöma den islam de presenteras för av terrorgrupper, menar han.  Och det våld som de blir anhängare av är ett modernt våld, ett kallt, överlagt och nihilistiskt (ung. amoraliskt) våld. Få av dem besöker någon moské, deras s k radikalisering sker i relation till hjältedyrkan av krigsherrar och ledare, inte i relation till sharia eller en religiös utopi. Oftast sker processen inom ramen för ett kompisgäng eller en familj, de skapar en ”ny” familj till vilken de kan känna tillhörighet. De genomför, menar Roy, med hjälp av islam en individuell revolt mot det samhälle med vilket de inte vill eller kan identifiera sig. Vi borde tala om radikalitetens islamisering istället för islams radikalisering.

Men varför då just islam? frågar Roy. För att den ger dessa unga en möjlighet att göra revolt mot sin egen föräldrageneration som svikit både sina barn och sin religion i det nya landet, och för att islam just nu är det mest provocerande för den individ som väljer väg på den revolutionära radikalitetens marknad.

***

Olivier Roy har en egen analys, den förtjänar att lyftas fram och diskuteras. Hans bok ”L’echec de l’islam politique” som kom 1992 har i år kommit i ny upplaga, ett standardverk inom området (finns på engelska). I somras mötte jag Salahuddin Barakat och hans tes handlar om att de unga som dras till terrorism och extremism i islams namn har synnerligen dåliga kunskaper om sin egen religion. Här intervjuades han i Aftonbladet i januari i år. Resonemangen påminner lite grand om Roys.

 

 

Islamofobi är främlingsfientlighet

Under julhelgerna, för det flesta i vårt land kulturellt förknippade med Guds människoblivande oavsett hur högtiden firas, har åtminstone tre attacker mot moskéer och ytterligare ett attentat mot ett bönerum ägt rum. Ingen har skadats fysiskt men egendom har förstörts, människor fruktar både hatet och våldet och många individer känner stark oro för en ökad islamofobi. Religionsfrihet har stått på den politiska agendan, stöddemonstrationer hållits, ministrar har fördömt attackerna och utlovat starkare skydd från samhället sida.

Begreppet islamofobi står rent etymologiskt för en rädsla för islam, bildat på samma sätt som xenofobi eller agorafobi där suffixet -fobi betyder rädsla. Men, på svenska brukar vi tala om främlingsfientlighet (xenofobi) och torgskräck (agorafobi). Islamofobi bör rimligen benämnas islamfientlighet eller muslim-fientlighet, ungefär på samma sätt som anti-semitism innebär hat och fientlighet mot judar som grupp såväl som mot judisk kultur och religion. (Anti-islamism går inte på svenska då termen ”islamism” är upptagen och enbart betyder politisk islam med teokratiska ideal.) Islamfientlighet innefattar då, parallellt med begreppet anti-semitism, hat och fientlighet mot muslimer liksom mot islamsk kultur och religion.

Jag tror, likt docent Christer Hedin, islamolog och religionshistoriker vid Stockholms universitet, att attackerna mot moskéer och liknande lokaler, är uttryck för främlingsfientlighet snarare än islamofobi i dess mer precisa mening. Islam framstår idag som en exponent för det främmande i Sverige. Tidigare var det judar, jugoslaver, finnar eller turkar som – för personer som motsätter sig invandring – blev exponenter för främlingsfientlighet. Idag är det islam och muslimer som är en sådan exponent.

Men, synen på islam i Sverige har faktiskt inte blivit mer negativ över åren, om något så aningen mer positiv. Främlingsfientliga attityder har inte ökat, tvärtom så har de minskat. Och stödet för invandrares religionsfrihet har ökat de sista åren. Bör vi då tala om en ökad islamofobi/islamfientlighet?

Det är lätt att tro att stödet för invandrares religionsfrihet betingas av den egna religiösa uppfattningen. Så är det knappast, visserligen är trägna gudstjänstbesökare och bedjare mer positiva till andras religionsfrihet, skillnaden är kring tio procentenheter. Men den viktiga skiljelinjen är partipolitisk! Bland Sverigedemokraternas sympatisörer är stödet för invandrares religionsfrihet betydligt lägre än bland övriga partiers sympatisörer. Bland SD-sympatisörer ger 54 procent helt eller delvis stöd till invandrares religionsfrihet, bland övriga partisympatisörer ligger andelen en bit över 80 procent.

Partipolitiska preferenser tycks därmed vara en rimligare förklaring för att förstå islamfientligheten än en utvecklad och genomtänkt fientlighet mot just islam som religion. Ja, religionsfriheten är självklart hotad i samma ögonblick som människor attackeras under sin religionsutövning, men jag tror att vi gör en bättre analys av det som händer om vi ser dessa attacker som uttryck för en distinkt politiskt-ideologiskt driven främlingsfientlig grupp. Islam är en tacksam måltavla, det är en omstridd religion i vårt land, en religion som just nu är den minst omtyckta av de fem världsreligionerna och en religion vars ofta synliga tecken gör de troende till lätta måltavlor.

Till det bör kanske också fogas det faktum att skollov tenderar att bjuda på avsevärt fler attacker av denna typ – brända bilar, skolor och angrepp på polis, räddningstjänst m fl objekt som förknippas med samhället, det gemensamma, staten eller makten.

***

Mer att läsa finns i min bok ”Sverige åt svenskarna” (2014), mitt kapitel ”Aldrig bara personligt” i boken ”Tro – en politisk kraft” (2014) samt i Lennart Weibulls kapitel ”Världsreligioner i Sverige” i 2012 års SOM-bok ”I framtidens skugga”.

 

En bref: Vilka muslimer syns i medierna?

Det bör ligga i den granskande samhällsjournalistikens uppdrag och intresse att på ett nyanserat sätt spegla de stora skillnader som de facto finns mellan olika muslimska individer och grupper i landet. Detta är inte minst viktigt då internationella konflikter, som exempelvis skiljelinjer mellan sunni- och shia-muslimer i Syrien och Irak, även påverkar individer och samfund i Sverige. I stället för en förenklad och stereotyp framställning skulle därigenom olikheter och variationer kunna framträda.

Så skriver idag professorn i religionsvetenskap i Göteborg Göran Larsson på SvD Brännpunkt om en skev mediebild av islam och muslimer i svenskt samhälle. Han påpekar att vissa grupperingar får oförtjänt stort utrymme, att väldigt många som av samhället benämns muslimer inte är religionsutövare alls och att de muslimska organisationerna inte kan liknas vid t ex Svenska Kyrkans organisering eller folkrörelser. De nyanser och konflikter som återfinns inom den muslimska gruppen i befolkningen blir aldrig synliga och förståelsen för hur internationellt och nationellt hänger ihop minskar.

Programmet Medierna i P1 behandlar idag samma problematik.

Följ också Religionsvetenskapliga Kommentarer, en blogg av religionsvetare vid Göteborgs universitet.

Kenan Malik om det som inte är radikalisering

”Allt det här visar att förenklade förklaringar om ‘radikalisering’ bortser från den inhemska terrorismens komplexa rötter. (…) De verkliga problem vi måste ta itu med handlar om den upplevelse av utanförskap i samhället som finns idag, inte bara bland muslimer, civilsamhällets raserade institutioner, bristen på progressiv motbild, vänsterorganisationernas sammanbrott och de ständiga angreppen på fri- och rättigheter i säkerhetens namn.”

Idag skriver den brittiske författaren och debattören Kenan Malik i Göteborgs-Posten om islamism och radikalisering. Kanske tror man att allt redan är sagt i detta ämne, och på ett sätt är det sant. Men Malik syntetiserar och driver en tes som är en av de mest intressanta i debatten eftersom den inte särskiljer religion från politik och inte extremism från identitetspolitik. Tyvärr har Göteborgs-Posten valt att inte nätpublicera artikeln varför den sannolikt inte heller får det inflytande eller den betydelse den förtjänar.

Malik invänder mot hela begreppet radikalisering och menar att det sällan eller aldrig handlar om att unga muslimer radikaliseras genom indoktrinering, hatpredikanter eller bearbetande från närstående. Han pekar på att de flesta av de muslimer som begår eller stödjer terrorhandlingar är konvertiter eller har återupptäckt religionen i tonåren eller som unga vuxna. (Påtagligt ofta har de också en kriminell bakgrund.) Nej, menar Malik, radikalisering är ett begrepp som leder fel. Istället handlar om unga män som upplever sig ”sakna politisk talan”, känner uppgivenhet över att ingen av de etablerade organisationerna tycks förstå de behov som man har. och denna känsla är inte alls isolerad till unga män med muslimska rötter. Tvärtom är samma utanförskap en källa också till andra former av extremism, missnöje, populism och rasism.

Malik trycker hårt på att de senaste decenniernas identitetspolitik – alltså tanken att vi människor förväntas identifiera oss med andra av vår ”sort” som t ex kristna, lesbiska, invandrare, kvinnor, svenskar, européer m m – har varit destruktiv för demokratin. Malik menar att de s k radikaliserade muslimerna för en generations sedan sannolikt hade identifierat sig med progressiva politiska rörelser, inte med religiösa dito. Malik påpekar också att de flesta självutnämnda jihadkrigare har ett besynnerligt förhållningssätt till islam. De står lika mycket utanför en egentlig muslimsk (religiös) gemenskap som utanför det västerländska samhället. De flesta avskyr sina föräldrars traditioner, skriver Malik, och omvänds till en svart-vit världsbild som har mycket lite med religion att göra utan istället främst är till för att ge dem uppskattning, kollektivt erkännande och identitet i en grupp av likasinnade. Deras bokstavliga tolkningar emanerar från bristande kunskaper om traditionella religiösa institutioner och traditioner, men denna nyvunna fundamentalism ger dem trygghet och en kollektiv identitet som kompenserar deras utanförskap. Något som gäller lika mycket för högerextrema rörelser som för islamistiska.

Malik pekar därför på att det stora demokratiska problemet är bristen på politiska och samhälleliga organisationer förmögna att suga upp det politiska engagemang och utanförskap som kanske särskilt unga män* upplever i våra europeiska demokratier, men också många andra grupper. Det som under 1960-talet tog sig uttryck som politiska manifestationer och ideologiskt engagemang av olika slag (inte alltid så hälsosamt det heller) blir idag en fråga om radikalisering och religion. Allt beroende på att de europeiska demokratierna valt att driva en identitetspolitisk linje där det är viktigare vilken hudfärg, religion eller sexualitet du har än vilken klass, vilket arbete eller vilka politiska värden du omfattar.

                                                                                           *

Om detta fenomen har också många svenska samhällsvetare skrivit, t ex Andreas Johansson-Heinö i boken ”Gillar vi olika?”, men det är också ett tema i min och Ulf Bjerelds trilogi om den kommunikationella revolutionen där särskilt den sista boken ”Den nödvändiga politiken” tar upp temat om politikens misslyckande med att omsätta medborgarnas politiska engagemang i faktiskt inflytande.

* En sociolog har sagt mig att allt annat lika är det mest omstörtande för varje samhälle att stora grupper unga män går sysslolösa. Allt bör därför göras för att hålla unga män sysselsatta med konstruktiva ting. Ingenting i vår tid talar för att han hade fel.

Den sorgliga affären Omar Mustafa

”J’accuse…” (jag anklagar…) skrev Emile Zola i l’Aurore om affären Alfred Dreyfus den 13 januari år 1898 i en brinnande text om hur den franska republiken behandlat en av sina medborgare. Bakgrunden var att den franske kaptenen Dreyfus dömdes för förräderi på felaktiga grunder anklagad genom fabricerade dokument och i praktiken utsatt för antisemitism. Det finns många paralleller mellan Dreyfus-affären och den senaste veckans behandling av socialdemokraten och muslimen Omar Mustafa.

Mustafa har varit aktiv i Stockholms socialdemokratiska partidistrikt men också i den nya partiföreningen ”Hjärtat” som ryms inom socialdemokratins sidoorganisation Socialdemokrater för tro och solidaritet (STS) men vars syfte egentligen är att överbrygga såväl kulturella som religiösa motsättningar inom det vänsterpolitiska fältet. Förra söndagen valdes han in i partistyrelsen som suppleant. I går kväll tvingades han avgå efter ett exempellöst mediedrev. Jag avser inte här att säga något djupare om den valberedningskultur som tycks känneteckna socialdemokratin, nu illustrerad inte bara med Mustafa utan också med Juholt och ett i hast utvidgat VU inklusive stadgeändring som presenteras 15 min före omröstningen. Men jag tror att ett parti som vill kalla sig ”framtidspartiet” mot bakgrund av dessa debacles snarast bör rannsaka sin egen partikultur.

Omar Mustafa har tidigare bjudit in talare som i helt andra sammanhang uttalat sig anti-semitiskt. Två av dem har varit i Sverige i andra sammanhang, inbjudna av riksdagsledamöter, av Palmecentret respektive Utrikesdepartementet. En av dem har regelbundet medverkat som krönikör i The Guardian. Mustafa har offentligt bett om ursäkt för de inbjudningar han i egenskap av ordförande i Islamiska Förbundet gjort och sagt att han inte skulle göra om det idag.  Mustafa har också i samband med Israels flygbombningar över Gaza och den då rådande flygförbudszonen över Libyen skrivit på twitter att Sverige borde sända JAS-plan till Israel för att göra samma uppdrag över Gaza som i Libyen. Naivt? Javisst, men knappast förgripligt mot bakgrund av de prövningar som palestinierna i Gaza genomlider.

Omar Mustafa påstås leda ett förbund vars stadga föreskriver olika legal status för män och kvinnor. Det är helt enkelt inte sant. En ganska kort – om än intensiv – arbetsinsats i soffan i fredagskväll visade mig snabbt att den ”familjestadga” som länkats upp på Islamiska Förbundets hemsida var en av en stor mängd översatta artiklar om islams roll i världen och samhället. Ordet ”stadga” var en tafflig översättning av det engelska ordet ”charter” som visserligen betyder just ”stadga” men som i svensk kontext lätt blandas samman med ”stadgar” som är något helt annat. Islamiska förbundets föreningsstadgar ligger numera på hemsidan, och de är rätt lika vilken ideell förenings som helst. Det är ju en ren pinsamhet att Sveriges samlade journalistkår inte klarade av detta.

Islamiska förbundet är en del av en europeisk islamsk rörelse, förenad i Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE). En rörelse som enats om ett helt annat fördrag kring islams roll i de europeiska samhällena, en roll som man uppfattar som inkluderande, integrativ och konstruktiv. På konsultsvenska skulle vi nog kunna kalla det ett ”visionsdokument”…

Veckan som gått har inneburit ett konstant misstänkliggörande av Omar Mustafa trots att ingen har kunnat ge ett enda belägg för att Mustafa själv skulle omfatta värderingar som är kontradiktoriska med den politiska vision och ideologi som socialdemokratin förespråkar. Till och med Mona Sahlin, en f d partiledare, har kunnat påstå att Mustafa har gjort ”antisemitiska uttalanden” trots att detta inte ens ingick i de inledande anklagelserna från Expo.

I den anti-semitiska hetsen mot kapten Alfred Dreyfus var förräderi en enkel arketyp att använda. Juden som inte var lojal mot nationen, juden som var dömd att leva på flykt, juden som tillhörde det folk som dödat Kristus – alla dessa klichéer kunde användas för att för nu mer än ett sekel sedan misstänkliggöra den som inte ”var som vi”. Ett halvsekel senare fick den judiske premiärministern Pierre Mendès-France utstå precis samma hån när han avslutade kriget i Indokina. Det var helt plötsligt en jude som förrådde Frankrike. De brev han fick ta emot står inte dagens hätska främlingsfientlighet efter. Den lättaste arketypen av alla att använda mot ”främlingen” är den om förräderi. Han, den främmande, förråder oss och våra goda värden. Exakt den arketypen är det som fått styra diskursen i den sorgliga affären Omar Mustafa. För Mustafa, ja, han är ju ”inte som vi”. Eller?

Den totala brist på trovärdighet i frågor om mångfald och tolerans som socialdemokratin den här veckan har visat hade jag inte i min vildaste fantasi kunna föreställa mig att ett parti med regeringsambitioner skulle visa upp. Tolerans innebär att leva med det man inte tycker om, att vänja sig vid att de egna grundvärderingarna inte i alla sammanhang är den självklara referensramen. Det kräver politisk mognad.

Ingen har kunnat beslå Mustafa med något rasistiskt, anti-semitiskt eller kvinnoförnedrande uttalande eller handling av det slaget. Allt som visats upp är en jämmerlig radda misstänkliggöranden, rykten, sladder, moralpanik och gapighet. Och detta såväl från ledande socialdemokratiska företrädare som från dåligt pålästa journalister. Liksom den vanliga mobben på nätet.

För det socialdemokratiska partiet är beslutet att tvinga Omar Mustafa att avgå en total moralisk kollaps.

Jag är inte särskilt rädd att de främlingsfientliga krafterna i vårt land skall hota demokratin, de är för få, fortfarande desorganiserade, ideologiskt splittrade och alltför moderata. Men plötsligt inser jag att det är precis som Martin Luther King sa: Den verkliga tragedin består inte i onda människors handlingar, utan i goda människors likgiltighet. Om inte vi själva försvarar demokratin vem skall då göra det? 

*

PS: Ett personligt tillägg: En sak som jag har lärt mig av veckan som gått – som troende kristen med metodistisk teologi och en trägen bibelläsare är jag ingen välkommen gäst i det partipolitiska Sverige. DS

PPS Det sista vi skall kräva av religiösa rörelser med andra grundvärderingar är majoritetssamhällets är att man skall välja mellan sin religion och demokratin. Om det kan man läsa mer i Brian McGraws bok ”Faith in politics. Religion and liberal democracy”. DS

En brèf: Religionsvetenskapliga kommentarer

Det finns ett grundläggande fel i den antimuslimska propagandan som SD och andra sprider. Det är ett fel som är gemensamt för alla typer av kollektiva skuldbeläggningar, vi-och-dom-stereotyper och spridande av greuelpropaganda: nämligen föreställningen att det man kallar en religion, ett folk, en ideologi, en världsåskådning är något ”i sig”. Men faktum är att det vi kallar en religion (singularis) aldrig någonsin är ”i sig”. På samma sätt som andra imaginära gemenskaper (”folk”, ”ideologi”) handlar det alltid om konkreta människor, individer var och en med sin hjärna och sitt kognitiva universum (dvs. sätt att se på världen). Och var individ förändras under sitt liv både till kropp och själsliv.

Så skriver Jan Hjärpe om Sveriegdemokraterna och synen på islam på bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer. Vill härmed ge lite uppmärksamhet åt de religionsvetenskapliga kollegerna på Institutionen för Litteratur, Idéhistoria och Religion vid Göteborgs universitet som startat denna kollektivblogg som återfinns här”Religionsvetenskapliga kommentarer” och där resten av inlägget med fördel kan läsas.