Sverigedemokraterna både behöver och vill slippa sin aktivister

Extrema partier både behöver dem mer och är mer sårbara genom dem. Sina aktivister. De senaste dagarna har alla former av medier surrat kring Sverigedemokraternas partikris efter det att Expressen visat upp de av Kent Ekeroth egenhändigt filmade sekvenserna från en ljus sommarnatt i Stockholm för drygt två år sedan. I kontrast till den ljusnande himlen på bilderna så har nog mörkret lägrat sig över de tre herrarna Almqvist, Ekeroth och Westling. De två förstnämnda sitter dock i skrivande stund kvar i riksdagen men har tillfälligt lämnat alla sina uppdrag för partiet, den tredje har självmant lämnat platsen som suppleant i SD:s Stockholmsstyrelse.

Många vill jämföra krisen idag med den som Ny Demokrati genomgick efter att ha kommit in i riksdagen 1991. Det är dock en ytlig och felaktig jämförelse då Sverigedemokraternas organisation är motsatsen till Ny Demokratis. Det som Bert Karlsson och Ian Wachtmeister gick i bräschen för var ett klassiskt missnöjesparti, helt utan organisation, med framför allt ekonomiska frågor på agendan. Sverigedemokraterna är ett välorganiserat, disciplinerat och toppstyrt parti där såväl intern policy som kommunikationsstrategi är till för att följas. Så mycket värre då att filmen som publicerats visar upp åtminstone två representanter för det ledande skiktet i partiet.

Den politiska kontexten är avgörande för att förstå hur och varför högerextrema/nationalkonservativa partier får framgång. I stabila och välfungerande demokratier är extrema partier som förknippas med militant och aggressiv politisk mobilisering inte attraktiva, istället är det välorganiserade mer nationalkonservativa partier som har en möjlighet att få med sig väljarkåren. Detta vet Sverigedemokraternas ledning mycket väl, därför det kopiösa arbete som lagts ned för att partiet inte skall förknippas med rasism, uniformsfetischism eller Vit Makt-rörelsen.

Sverigedemokraternas bekymmer för framtiden är dock att aktivister med extrema åsikter på den högra flanken har lättare att ta till våld än politiska aktivister till vänster. De högerextrema är också mer auktoritära, repressiva och etnocentriska i sina värderingar än de vänsterextrema. (Se t ex Klandermans & Mayer 2006 kap 13) Arbetet med att få kontroll över aktivisterna är således ett tuffare arbete för Åkesson än det är för t ex Kommunistiska Partiet.

Å andra sidan är alla små och extrema partier (extrema endast i relativ mening, ej normativ) mer beroende av sina aktivister än vad de större partierna i mittfåran är.  Förklaringen är att små partier har små resurser, därför blir fotfolket proportionellt sett viktigare än för, säg t ex socialdemokraterna. (Och ja, SD är fortfarande ett litet parti eftersom det är valet som avgör ett partis storlek, inte huruvida det har drag under galoscherna i opinionsmätningarna eller ej.) Är dessutom det lilla partiet nytt blir behovet av resurser extra skriande, så mycket viktigare att det finns människor som orkar viga sina liv åt att att föra ut ideologin genom nätforum, uppdatera hemsidor, driva nättidningar, göra trycksaker, ställa upp i debatter m m samt även ta de förtroendeuppdrag som finns. När Sverigedemokraterna nu drar upp en rågång mot rasismen och andra former av otillbörligt beteende i den svenska politiska kontexten riskerar de därför att bli av med kanske sina viktigaste propagandister – samtidigt som dessa är en belastning när de uttalar sig just så rasistiskt och nedlåtande som den nya policyn kräver att man inte gör.

Hur man än vänder sig så har man ändan därbak, brukar det sägas. I det här fallet har Åkesson inte bara tvingats förskjuta tre personer som betett sig illa, minst en av dem genom att uttrycka just den typ av rasism och misogyni som partiet förbjuder idag, han har också blivit av med ett par av de viktigaste (och antagligen bland de mest kompetenta utanför de fyras gäng) personerna för att mobilisera och opinionsbilda för partiets räkning.

Det är ingen lätt sits han har Jimmie Åkesson. Hittills har han klarat av det med glans. Hur det långsiktigt går för partiet är dock en annan fråga.* Risken är att Sverigedemokraterna anpassar sig så till den svenska anti-rasistiska normen att de blir ett helt irrelevant parti för just de medborgare vars grundideologi är en exkluderande nationalism och/eller främlingsfientlighet. För dem finns andra partier som lurar i vassen…

* Krisen är inte över, men det finns ett flertal teoretiskt tänkbara alternativ, både positiva och negativa för partiet.