Två vägar att bemöta radikalisering – om terrorism, radikalism och extremism.

Hur skall de europeiska samhällena bemöta hoten från ”radikaliseringen”?

Termen eller ordet ”radikal” refererar till ett begrepp som betyder ”att gå till rötterna”. Att vara radikal innebär alltså att man önskar hitta grundprinciper, utgångspunkter eller fundament av något slag. En radikal person kan bli fundamentalist om dessa rötter blir personens övertygelse på ett sätt som utesluter diskussion eller kritik. Radikalisering* får i detta sammanhang alltså innebära att en individ söker en grundläggande princip på vilken hen kan bygga upp en livshållning och att denna princip blir en fundamentalistisk övertygelse för individen.

I dagens debatt om jihadism och terrorism med islamistiska förtecken i Europa utgör i de flesta fall radikalisering en process som för personen själv upplevs återknyta till en grundläggande eller ursprunglig religiös föreställning. Vi bör då hålla i minnet att i europeisk historia är det politiska förtecken som dominerat motiven för terrorism och radikalitet – vänster såväl som höger. Det är endast under perioden efter attentaten 2001 mot USA som fokus har hamnat på religiöst, och specifikt islamskt, motiverad terrorism.

Två övergripande sätt att bemöta s k radikalisering är dels vad professor Peter R. Neumann kallar den anglosaxiska och den europeiska. Den anglosaxiska betonar kamp mot lagöverträdelser men bryr sig inte om ideologier, sociala förhållanden eller företeelser som näthat eller förakt och diskriminering mot specifika grupper. Fokus ligger därför på polisiära och legala insatser. Den europeiska betonar ideologiska komponenter och betonar att terrorism är en politisk handling med politiska motiv.  Fokus ligger istället på sociala och pedagogiska insatser. Neumann menar att fördelen med den anglosaxiska är att den är effektiv i att förhindra själva handlingen, nackdelen är att den negligerar det politiska klimatet och därmed inte skyddar demokratin som idésystem. Nackdelen med den europeiska är istället att den är långsam och ineffektiv i skyddet mot enstaka händelser samt kan slå över i en repressiv ”tankepolis”, medan fördelen är att den skapar skydd för en långsiktig demokratisk utveckling och därmed ger förutsättningar för att socialt integrera medborgarna i samhället.

Så när Stefan Löfven pratar om att vi i Sverige varit ”naiva” så är det istället så att han underkänner ett idealtypiskt europeiskt sätt att gripa sig an kampen mot terrorism och fundamentalism.

Professor Olivier Roy, som jag tidigare refererat till i dessa frågor, kan inte oväntat anses tillhöra den europeiska skolan i Neumanns terminologi. Roy betonar att radikalisering inte har med individens psykosociala bakgrund att göra. Däremot är frustration och missnöje med den egna situationen i samhället vanligt förekommande, den religiösa ramen ger dessa individer en möjlig ram för att återvinna självkänsla och identitet. Hämndkänslor är en vanligare drivkraft menar Roy än någon form av frälsningsverk eller utopisk vision.

Roy menar att radikalisering sker i en kompisgrupper, släktnätverk eller i närmast underjordiska celler. Ofta är dessa grupper i direkt opposition till sina familjer, föräldrar och släkt är oftast direkt fientliga till de ungas val av livsväg. De unga gifter sig utan familjernas samtycke och lever utanför såväl religiösa sammanhang som släktgemenskap. Roy menar att processen ofta är snabb och inte alls frukten av en längre mognadsprocess där den religiösa identiteten djupnat.

När unga människor ansluter sig till en salafistisk version av islam får de ett svart-vit schema som ger en trygg och strukturerande ordning i livet. Här finns en mängd påbud och en mängd förbud. Salafism är dock, menar Roy, motsatsen till den kulturella islam som den äldre generationen i Europa företräder. Istället för att förse dem med rötter glorifierar salafismen deras egen bristande kulturella integration och får dem att närmast se det som tecken på att de är bättre muslimer än sina familjer. (s 11) Roy, liksom många andra, påpekar att kunskapen om den egna religionen bland dessa europeiska jihadister är mycket dålig.

Hur bör de europeiska samhällena då bemöta hotet från jihadister? Roy trycker på vikten av att inte se islam som en säkerhetsfråga. Ju mer västvärlden betonar ”islam” som ett hot desto mer attraktivt blir ”islam” för individer som letar efter ett motiv för att använda våld i en form av revansch på det samhälle de vuxit upp i. Radicals hate normal people som Roy träffande skriver. För den som inte orkar leva med motsättningar, spänningar och pragmatism tycks radikalism och/eller våld vara en utväg. Neumann menar att extremism i många former kommer att vara ständigt närvarande i de globaliserade västerländska samhällena. Hans analys tycks utmynna i att terrorism är ett i grunden politiskt fenomen och måste mötas som ett sådant. Självklart krävs en god underrättelsetjänst och en välutbildad och effektiv polismakt för att hantera terrorism som lagöverträdelser. Fokus på en sådan strategi riskerar dock att överge demokratins behov av att utveckla medborgerliga och intellektuella uttrycksformer åt populism och extremism.

Både Roy och Neumann landar i den i och för sig mer långsamma men sannolikt mer effektiva europeiska vägen – att möta hoten från radikalismen med politiska och sociala medel.

 

* Jag är personligen skeptisk till termen ”radikalisering” då den kommit att innefatta både allt och inget, men väljer att använda den här eftersom det är den engelska ter (radicalization) som används i den diskussion jag refererar.

Olivier Roy: ”Jihadismen är en nihilistisk generationsrevolt”

Kort sagt, det är inte fråga om en ”muslimsk eller muslimers revolt” utan ett specifikt problem som rör både de unga med invandrarbakgrund och de med rötter bara i Frankrike. Det handlar inte alls om en radikaliserad islam, utan om en islamiserad radikalitet. (Olivier Roy, Le Monde 24 nov 2015, min övers)

Olivier Roy, professor i statsvetenskap men också en global auktoritet på politisk islam, skriver i Le Monde om jihadismen i Frankrike med anledning av attackerna i Paris den 13 november. (Artikeln var tidigare upplåst men är nu åter låst, nästan hela texten går dock att läsa här.)

Roy lyfter fram ISILs (Daech) opportunism och menar att den typen av rörelser blir magneter för unga män (och ibland kvinnor) i ett individualistiskt uppror på samma sätt som extremvänsterns terrorism under 1970-talet (t ex Baader-Meinhof, Röda Brigaderna). Han tillbakavisar både den s k postkoloniala förklaringen (protest mot västvärldens politik) och den kulturella (islam kan inte integreras). Roy frågar sig varför endast en extremt liten del av muslimska unga i Europa i så fall agerar i enlighet med de båda strukturella förklaringarna?

Roy lyfter fram bristen på teologisk kunskap hos de unga muslimer som dras till terrororganisationerna. Han menar att en nyckel till revolten är att de unga terroristernas föräldrageneration inte kunnat (eller velat) förmedla sin religiösa kulturella tradition till sina barn. I hans analys spelar därför invandringens andragenerations-muslimer samt konvertiter en särskild roll, de har inte kunskap nog att själva värdera och bedöma den islam de presenteras för av terrorgrupper, menar han.  Och det våld som de blir anhängare av är ett modernt våld, ett kallt, överlagt och nihilistiskt (ung. amoraliskt) våld. Få av dem besöker någon moské, deras s k radikalisering sker i relation till hjältedyrkan av krigsherrar och ledare, inte i relation till sharia eller en religiös utopi. Oftast sker processen inom ramen för ett kompisgäng eller en familj, de skapar en ”ny” familj till vilken de kan känna tillhörighet. De genomför, menar Roy, med hjälp av islam en individuell revolt mot det samhälle med vilket de inte vill eller kan identifiera sig. Vi borde tala om radikalitetens islamisering istället för islams radikalisering.

Men varför då just islam? frågar Roy. För att den ger dessa unga en möjlighet att göra revolt mot sin egen föräldrageneration som svikit både sina barn och sin religion i det nya landet, och för att islam just nu är det mest provocerande för den individ som väljer väg på den revolutionära radikalitetens marknad.

***

Olivier Roy har en egen analys, den förtjänar att lyftas fram och diskuteras. Hans bok ”L’echec de l’islam politique” som kom 1992 har i år kommit i ny upplaga, ett standardverk inom området (finns på engelska). I somras mötte jag Salahuddin Barakat och hans tes handlar om att de unga som dras till terrorism och extremism i islams namn har synnerligen dåliga kunskaper om sin egen religion. Här intervjuades han i Aftonbladet i januari i år. Resonemangen påminner lite grand om Roys.

 

 

Kenan Malik om det som inte är radikalisering

”Allt det här visar att förenklade förklaringar om ‘radikalisering’ bortser från den inhemska terrorismens komplexa rötter. (…) De verkliga problem vi måste ta itu med handlar om den upplevelse av utanförskap i samhället som finns idag, inte bara bland muslimer, civilsamhällets raserade institutioner, bristen på progressiv motbild, vänsterorganisationernas sammanbrott och de ständiga angreppen på fri- och rättigheter i säkerhetens namn.”

Idag skriver den brittiske författaren och debattören Kenan Malik i Göteborgs-Posten om islamism och radikalisering. Kanske tror man att allt redan är sagt i detta ämne, och på ett sätt är det sant. Men Malik syntetiserar och driver en tes som är en av de mest intressanta i debatten eftersom den inte särskiljer religion från politik och inte extremism från identitetspolitik. Tyvärr har Göteborgs-Posten valt att inte nätpublicera artikeln varför den sannolikt inte heller får det inflytande eller den betydelse den förtjänar.

Malik invänder mot hela begreppet radikalisering och menar att det sällan eller aldrig handlar om att unga muslimer radikaliseras genom indoktrinering, hatpredikanter eller bearbetande från närstående. Han pekar på att de flesta av de muslimer som begår eller stödjer terrorhandlingar är konvertiter eller har återupptäckt religionen i tonåren eller som unga vuxna. (Påtagligt ofta har de också en kriminell bakgrund.) Nej, menar Malik, radikalisering är ett begrepp som leder fel. Istället handlar om unga män som upplever sig ”sakna politisk talan”, känner uppgivenhet över att ingen av de etablerade organisationerna tycks förstå de behov som man har. och denna känsla är inte alls isolerad till unga män med muslimska rötter. Tvärtom är samma utanförskap en källa också till andra former av extremism, missnöje, populism och rasism.

Malik trycker hårt på att de senaste decenniernas identitetspolitik – alltså tanken att vi människor förväntas identifiera oss med andra av vår ”sort” som t ex kristna, lesbiska, invandrare, kvinnor, svenskar, européer m m – har varit destruktiv för demokratin. Malik menar att de s k radikaliserade muslimerna för en generations sedan sannolikt hade identifierat sig med progressiva politiska rörelser, inte med religiösa dito. Malik påpekar också att de flesta självutnämnda jihadkrigare har ett besynnerligt förhållningssätt till islam. De står lika mycket utanför en egentlig muslimsk (religiös) gemenskap som utanför det västerländska samhället. De flesta avskyr sina föräldrars traditioner, skriver Malik, och omvänds till en svart-vit världsbild som har mycket lite med religion att göra utan istället främst är till för att ge dem uppskattning, kollektivt erkännande och identitet i en grupp av likasinnade. Deras bokstavliga tolkningar emanerar från bristande kunskaper om traditionella religiösa institutioner och traditioner, men denna nyvunna fundamentalism ger dem trygghet och en kollektiv identitet som kompenserar deras utanförskap. Något som gäller lika mycket för högerextrema rörelser som för islamistiska.

Malik pekar därför på att det stora demokratiska problemet är bristen på politiska och samhälleliga organisationer förmögna att suga upp det politiska engagemang och utanförskap som kanske särskilt unga män* upplever i våra europeiska demokratier, men också många andra grupper. Det som under 1960-talet tog sig uttryck som politiska manifestationer och ideologiskt engagemang av olika slag (inte alltid så hälsosamt det heller) blir idag en fråga om radikalisering och religion. Allt beroende på att de europeiska demokratierna valt att driva en identitetspolitisk linje där det är viktigare vilken hudfärg, religion eller sexualitet du har än vilken klass, vilket arbete eller vilka politiska värden du omfattar.

                                                                                           *

Om detta fenomen har också många svenska samhällsvetare skrivit, t ex Andreas Johansson-Heinö i boken ”Gillar vi olika?”, men det är också ett tema i min och Ulf Bjerelds trilogi om den kommunikationella revolutionen där särskilt den sista boken ”Den nödvändiga politiken” tar upp temat om politikens misslyckande med att omsätta medborgarnas politiska engagemang i faktiskt inflytande.

* En sociolog har sagt mig att allt annat lika är det mest omstörtande för varje samhälle att stora grupper unga män går sysslolösa. Allt bör därför göras för att hålla unga män sysselsatta med konstruktiva ting. Ingenting i vår tid talar för att han hade fel.

Sverigedemokraterna både behöver och vill slippa sin aktivister

Extrema partier både behöver dem mer och är mer sårbara genom dem. Sina aktivister. De senaste dagarna har alla former av medier surrat kring Sverigedemokraternas partikris efter det att Expressen visat upp de av Kent Ekeroth egenhändigt filmade sekvenserna från en ljus sommarnatt i Stockholm för drygt två år sedan. I kontrast till den ljusnande himlen på bilderna så har nog mörkret lägrat sig över de tre herrarna Almqvist, Ekeroth och Westling. De två förstnämnda sitter dock i skrivande stund kvar i riksdagen men har tillfälligt lämnat alla sina uppdrag för partiet, den tredje har självmant lämnat platsen som suppleant i SD:s Stockholmsstyrelse.

Många vill jämföra krisen idag med den som Ny Demokrati genomgick efter att ha kommit in i riksdagen 1991. Det är dock en ytlig och felaktig jämförelse då Sverigedemokraternas organisation är motsatsen till Ny Demokratis. Det som Bert Karlsson och Ian Wachtmeister gick i bräschen för var ett klassiskt missnöjesparti, helt utan organisation, med framför allt ekonomiska frågor på agendan. Sverigedemokraterna är ett välorganiserat, disciplinerat och toppstyrt parti där såväl intern policy som kommunikationsstrategi är till för att följas. Så mycket värre då att filmen som publicerats visar upp åtminstone två representanter för det ledande skiktet i partiet.

Den politiska kontexten är avgörande för att förstå hur och varför högerextrema/nationalkonservativa partier får framgång. I stabila och välfungerande demokratier är extrema partier som förknippas med militant och aggressiv politisk mobilisering inte attraktiva, istället är det välorganiserade mer nationalkonservativa partier som har en möjlighet att få med sig väljarkåren. Detta vet Sverigedemokraternas ledning mycket väl, därför det kopiösa arbete som lagts ned för att partiet inte skall förknippas med rasism, uniformsfetischism eller Vit Makt-rörelsen.

Sverigedemokraternas bekymmer för framtiden är dock att aktivister med extrema åsikter på den högra flanken har lättare att ta till våld än politiska aktivister till vänster. De högerextrema är också mer auktoritära, repressiva och etnocentriska i sina värderingar än de vänsterextrema. (Se t ex Klandermans & Mayer 2006 kap 13) Arbetet med att få kontroll över aktivisterna är således ett tuffare arbete för Åkesson än det är för t ex Kommunistiska Partiet.

Å andra sidan är alla små och extrema partier (extrema endast i relativ mening, ej normativ) mer beroende av sina aktivister än vad de större partierna i mittfåran är.  Förklaringen är att små partier har små resurser, därför blir fotfolket proportionellt sett viktigare än för, säg t ex socialdemokraterna. (Och ja, SD är fortfarande ett litet parti eftersom det är valet som avgör ett partis storlek, inte huruvida det har drag under galoscherna i opinionsmätningarna eller ej.) Är dessutom det lilla partiet nytt blir behovet av resurser extra skriande, så mycket viktigare att det finns människor som orkar viga sina liv åt att att föra ut ideologin genom nätforum, uppdatera hemsidor, driva nättidningar, göra trycksaker, ställa upp i debatter m m samt även ta de förtroendeuppdrag som finns. När Sverigedemokraterna nu drar upp en rågång mot rasismen och andra former av otillbörligt beteende i den svenska politiska kontexten riskerar de därför att bli av med kanske sina viktigaste propagandister – samtidigt som dessa är en belastning när de uttalar sig just så rasistiskt och nedlåtande som den nya policyn kräver att man inte gör.

Hur man än vänder sig så har man ändan därbak, brukar det sägas. I det här fallet har Åkesson inte bara tvingats förskjuta tre personer som betett sig illa, minst en av dem genom att uttrycka just den typ av rasism och misogyni som partiet förbjuder idag, han har också blivit av med ett par av de viktigaste (och antagligen bland de mest kompetenta utanför de fyras gäng) personerna för att mobilisera och opinionsbilda för partiets räkning.

Det är ingen lätt sits han har Jimmie Åkesson. Hittills har han klarat av det med glans. Hur det långsiktigt går för partiet är dock en annan fråga.* Risken är att Sverigedemokraterna anpassar sig så till den svenska anti-rasistiska normen att de blir ett helt irrelevant parti för just de medborgare vars grundideologi är en exkluderande nationalism och/eller främlingsfientlighet. För dem finns andra partier som lurar i vassen…

* Krisen är inte över, men det finns ett flertal teoretiskt tänkbara alternativ, både positiva och negativa för partiet.

Om skuld och ansvar för massakern och terrorn i Norge

Anders Behring Breivik genomförde den 22 juli 2011 en terrorattack mot en demokratisk statsledning och mot ett politiskt parti som gjort det till sin ideologi att försvara det pluralistiska samhället. Det vore naivt att inte erkänna att attentatet mot regeringskvarteren i Oslo och massmordet på socialdemokratiska ungdomar hade en ideologisk drivkraft. Gärningsmannen anger själv i en omfattande text som han publicerade på nätet strax före attentatet att Oslo tack vare den ”norska kulturmarxistiska/multikulturella regimen” har blivit ett ”multikulturalist shit hole” och han beskriver hur Islam hotar den västerländska civilisationen. Det råder således knappast någon tvekan om att Breivik drevs av sina ideologiska utopier. Men därifrån till en kollektiv skuldbeläggning är steget dels långt, dels förhindrar det en förståelse för vad som hänt.

Inom högerextrema och patriotiska kretsar tar många nu avstånd från Breiviks attentat och kallar honom provokatör. Andra inom samma miljö förklarar hans agerande med just den ”multikulturalism” som råder i Europa. Vi skulle alltså själva dragit på oss detta genom att inte hålla islam och andra främmande kulturer borta. Dessa argument är typiska för fundamentalistiska miljöer – hade attentatet utförts av en islamsk terrorist hade detta varit ett belägg för faran med mångkulturalism, när det nu är en inhemsk terrorist är detta också ett belägg för faran med mångkulturalism. Det spelar alltså ingen roll vad som verkligen händer, det är ändå mångkulturalismens fel. Detta sätt att resonera innebär att oavsett vad som händer i den verkliga världen så kommer det att kunna användas som ett argument och belägg för den egna övertygelsen. I det läget är man en del av en konspirationsvärld och är inte längre nåbar för rationella argument.

Enligt min uppfattning är meningslöst att försöka förklara Breiviks agerande genom att han omfattade den eller den ideologin. Det han gjorde gjorde han som individ och det är ett individuellt ansvar han bär. Han har genom sin fanatiska tro på en ”ren” västvärld stängt av sig från alla andra argument, alla former av dialog och alla former av falsifiering av den egna övertygelsen. Han har redan där agerat på ett sätt som kan beskrivas som moraliskt förkastligt eftersom han stängt av alla källor till alternativ kunskap som fanns runt omkring honom. För detta måste han, liksom vi alla, bära ett personligt ansvar. Han har haft många möjligheter att besinna sig, att fatta ett annat beslut än det han till slut fattade.

Men, när detta är sagt, så måste vi alla ändå titta oss i spegeln och fråga oss i vilken grad vi bidrager till en samhällsdebatt som vulgariseras, tänjs och fylls med våldsromantiska inslag på ett sådant sätt att individer som Breivik tar steget från ord till handling. För några år sedan reagerade jag över barn i tio-tolv-årsåldern som låtsades skjuta på förbipasserande gående på en trottoar – och fick förstås ilskna reaktioner. På samma sätt har jag tillrättavisat vänner som talar i våldstermer om sina politiska motståndare. Vi alla har ett eget moraliskt ansvar för den retorik och de argument vi för fram, ju längre vi tänjer våra gränser desto troligare att en lättpåverkad individ faktiskt tar orden på allvar. I enlighet med statsvetaren Chantal Mouffe kräver demokratin att vi helt och fullt bejakar våra politiska konflikter men låter dem omsättas i fredlig polemik och argumentation inom en demokratisk ram. Retorik som alluderar på våld och död borde bannlysas från den politiska debatten.

Vi kan inte bortse från att Breivik hade ett politiskt mål, hans mål för attentatet var en kamp mot vad han kallade ”kulturmarxism” och ”mångkultur” som han ansåg hotade västvärlden. Vi kan därför inte heller bortse från att vi i våra västliga demokratier nu under ett par decennier sett en nyvaknad, aggressiv och våldsfixerad, nationalistisk, islamofobisk och anti-semitisk retorik och debatt såväl på internet som i skolor och på arbetsplatser. I utkanterna av denna retorik befinner sig också många frustrerade människor som riktar sitt hat mot samhällsetablissemang och politiska motståndare. Det betyder inte att främlingsfientligheten ökar, men det betyder att det numera finns aktörer som mobiliserar den för sina egna politiska syften. Bristen på insikt bland en del politiskt aktiva om vilka konsekvenser en sådan mobilisering får skrämmer mig.

Politik är på allvar. Låt oss besinna det.

Läs också Daniel Poohl i Expo.

Läs även Ulf Bjereld om Breiviks manifest.

Denna post publiceras också som debattinlägg i tidningen Dagen tisdagen den 26 juli.

Nätets isolerande effekt gynnar extremism

Blir individer radikaliserade av att vara på nätet? Är nätet terrorismens nya globala tummelplats? Det var några av de frågor som föresvävade deltagarna i panelen Exploring the role of new and old media in processes of political polarisation vid den nyligen avslutade International Studies Associations konferens i Montréal, Kanada.

En analys som gjorts av Sercan Gidisoglu och Kerem Rizvanoglu visade att turkiska nationalistiska partiers aktivitet på nätet huvudsakligen syftar till att sprida ideologin och bygga en virtuell gemenskap kring den egna identiteten. Syftet är alltså inte i första hand att vinna nya anhängare, att påverka politiska beslut eller att medverka i den bredare opinionsbildningen. De sajter som undersökts är också påtagligt hierarkiskt styrda och kontrollerade av en eller mycket få individer. Nätet ger ju paradoxalt nog stora möjligheter för en enskild eller liten grupp att mångfaldiga sin styrka, magnituden på verksamheten ser ut att vara mycket större än vad den faktiskt är.

En analys av The real IRA hade genomförts av Lisa McInerney.  Genom en undersökning av användare inom ramen för gruppens nätaktiviteter bekräftades bl a samma totala dominans för unga män som så ofta återkommer i dessa sammanhang. Av självuppgivet kön angav 83 procent att de var män.Analysen visade också att många använde sig av multipla identiteter där samma individ kunde inta olika positioner i övertygandeprocessen för att på olika sätt radikalisera den som söker information. Agerandet hjälper också till att ge större magnitud åt verksamheten än den reella.

Den svåra frågan är om den virtuella gemenskapen på nätet är något kvalitativt annorlunda än den lokala puben. Alla i panelen tillbakavisade begreppet ”self-radicalisation” som de menade vilseledde debatten. Individer radikaliseras därför att de själva söker kunskap och information på nätet men de övertygas av andra i den virtuella gemenskapen att dela radikala värderingar. Flera jämförde de virtuella gemenskaperna med en kyrka eller ett träningsläger – eller ”varför inte en akademisk disciplin”, sa en person i publiken och log snett…

En slutsats är att radikaliseringen på nätet sker genom det enkla – men viktiga – faktum att nätet avgränsar gruppen från andra argument, värderingar och annan påverkan.  Nätet har alltid två sidor – öppenhet för nyheter och världen, men också möjligheten att bilda stora kluster av individer som avskärmar sig från resten av världen. Detta var också en viktig anledning till att det var vitmakt-rörelsen och s k ”neo-nazis” som var först ut att verkligen använda nätet för att skapa virtuella gemenskaper. På detta sätt blev värderingar som var sporadiskt förekommande i varje enskilt samhälle bas för en närmast global ideologisk bas, och grupperna blev därmed allt mer ideologiskt lika.

Jag kan inte låta bli att påminna mig om en av de mest omvälvande böcker jag läst: Det är nu tio år sedan men James A Montmarquets bok ”Epistemic Virtue and Doxastic Responsibility” (1993) öppnade mina ögon för att fanatismen och fundamentalism gror ur brist på epistemisk dygd. Alltså, att fundamentalism egentligen är en intellektuell defekt som härrör sig från vars och ens vilja eller ovilja att ompröva sin position. Studierna av extremismen på nätet stärker mig i min uppfattning. Montmarquet hade rätt. (Åtminstone tills någon överbevisar mig om motsatsen.)

(Jag vet att jag försökte få ett antal doktorander på mina kurser att åtminstone läsa Montmarquets artikel ”Epistemic Virtue” i ”Mind” från 1987, men jag är inte så säker på att jag lyckades förmedla vikten av epistemisk dygd som grund för samhällsvetenskaplig metod…)

Stockholmsbomben: …och så tar vi fram lite forskning…

Birgitta Ohlsson säger i DN (ej på nätet) att regeringen är den första som ”öronmärkt” pengar till Vetenskapsrådet för att ”ta fram” mer forskning om och kunskap om extremism med religiösa och politiska förtecken. Grattis – det räcker nog till två forskningsprojekt med standarduppsättningen inom HS-området (två forskare under tre år). Forskning om extremism med diverse förtecken har varit en den av samhällsvetenskaplig och historisk forskning i decennier. Att ”öronmärka” pengar för att ”ta fram” sådan forskning känns inte så genomtänkt. Beslutet verkar mera vara ett försök att agera för att visa på handlingskraft.

Regeringar har under många år älskat att ”öronmärka” pengar till ”forskning” så fort det händer något obehagligt i samhället. Och Göran Persson instiftade en helt ny myndighet (Levande Historia) efter att ha missförstått en enkätundersökning bland ungdomar. Birgitta Ohlsson verkar vara på väg att göra samma sak när hon konstaterar att en enkätundersökning från just denna myndighet kanske skall leda till nya insatser för att motverka intolerans. Var det inte just det uppdraget Levande Historia skulle ha?

En snabbtitt på underökningen har fått mig att känna dubier kring det metodologiska arbetet – men en sådan analys kräver mer tid och kraft än jag just nu har. Birgitta Ohlsson bör ta hjälp av någon skicklig samhällsvetare med vana at genomföra surveyundersökningar innan hon fattar några som helst beslut på grundval av Levande Historias undersökning.

Och, Birgitta Ohlsson, du som är en klok och engagerad person för vilken jag känner stor respekt – använd pengarna till att inventera och beställa forskningsrapporter inom exakta områden som du diskuterar dig fram  till i dialog med nordiska och europeiska kvalificerade forskare inom området terrorism och extremism. Ett europeiskt nätverk att börja med kan vara det här.

Be cool. Fatta beslut när överblicken är gjord och sikten är klar.