Den härjande farsoten New Public Management (NPM) griper fortfarande omkring sig, trots en mängd resultat som visar att den sprider elände och död kring sig. Högskolesektorn, som siste man på tåget kanske, har släppt tron på kollegiets klokskap för att istället likt alla andra offentliga myndigheter ”räkna pinnar” och jobba med ”linjestyrning”. Ett snyggt sammandrag av kritiken mot NPM har mina kolleger Shirin Ahlbäck Öberg och Sten Widmalm formulerat i DN förra året. Själv har jag vid flera tillfällen dels försökt visa att modern forskning motbevisar modellens effektvitet dels att den tar all makt från dem som den säger sig stötta, den enskilde medborgaren. Idag skriver Maciej Zaremba om hur sjukvårdens profession undermineras och hur möjligheten att få svar och ta ansvar helt har havererat tack vare att landstingen gått all in med New Public Management.
Vid sidan av kritiken mot modellen därför att den motverkar sitt syfte – alltså den bidrar inte till effektivitet och inte till bättre vård/skola/omsorg eller vad det nu är som är angeläget – bör vi särskilt lyfta fram den de-professionalisering som NPM skapar. Istället för en tilltro till läkares, lärares eller sjuksköterskors egen kunskap, erfarenhet och professionella praktik skall en allvetande och kontrollerande gudom tillfredsställas i form av ifyllda blanketter och redovisade åtgärder. Jag menar att det enorma genomslag NPM tycks ha fått i just Sverige dels hänger samman med den stora omsvängning som avregleringar och liberaliseringar innebar för en välfärdsstat som Sverige, men lika mycket med den nedrivna auktoritetstro som den kommunikationella revolutionen inneburit.
I en trilogi* har Ulf Bjereld och jag beskrivit och undersökt vilka konsekvenser den samhällsförändring fått som tog sin början kring 1970 och som innebar avterritorialisering, individualisering och destabilisering av samhället. I huvudsak har denna förändring varit på gott då den lett till ökat fokus på individens rättigheter och erkännande av heterogenitet i vårt samhälle. Nya politiska skiljelinjer öppnar sig och ger möjlighet till politisk representation av nya och relevanta samhällskonflikter. Men eftersom den hierarkiska ordningen och tilltron till auktoriteter åkte ut till förmån för ett fokus på subjektiva upplevelser, individuella behov och kunskapens roll så öppnades också vägen bort från professionens auktoritet.
Många är de läkare som beskriver hur patienter idag kommer med förslag på diagnoser som de googlat fram, eller notera hur kunskap i termer av skolutbildning är en vara på en marknad som säljs enligt principen om tillgång och efterfrågan, inte efter den gammaldags principen om mer eller mindre sant.
I Sverige levde vi en tid med den s k sociala ingenjörskonsten. Av någon anledning (som kan redas ut senare) var det svenska samhället mottagligt för sociala lösningar som hade ett teknokratiskt drag och som tillämpades generellt. Min uppfattning är att NPM-idéerna har gett ekonomismen, alltså de ekonomiska ingenjörerna, all makt i vårt samhälle. Och det utan att de på något trovärdigt sätt har kunnat visa att det de säger är sant, rimligt eller ens effektivt. Det är bara att titta på vad ekonomerna – inklusive vår finansminister som menar sig bygga på vetenskap – levererat hittills; modeller och åter modeller. Men inga resultat. Vi lever just nu i den ekonomiska ingenjörskonstens tid.
Alltså, kontroll, granskning och utvärdering enligt generella modeller. Men ingen professionell kunskap (praxis) om den verksamhet som kontrolleras, granskas och utvärderas. Den enda professionen som räknas är granskarens.
Hur länge till? Hur många fler finanskrascher och hur många fler offentliga system skall bryta ihop innan någon drar i bromsen?
Titta gärna på Lönesänkarna, SvT ”Dokument inifrån”.
*Trilogin finns utgiven på Hjalmarson & Högberg: I Vattumannens tid, Kampen om kunskapen samt Den nödvändiga politiken.
VÄNSTRA STRANDEN 
Tack för ett intressant inlägg.
Jag tror att man förstår NPM bättre med ett visst historiskt perspektiv. Den intressanta frågan blir då varför denna utvecklingslinje slår rot och växer sig stark. Förklaringen ligger enligt min mening i att den utvecklas som en reaktion på en överreglerad och byråkratisk välfärdssektor där medborgaren/patienten/klienten helt höll på att komma bort. ”Som man bäddar får man ligga”.
Vidare förstår jag inte riktigt den koppling du gör mellan NPM och social ingenjörskonst. Den sociala ingenjörskonsten blomstrade under den socialdemokratriska mellan- och efterkrigseran med bland andra Alva och Gunnar Myrdal i spetsen. NPM kännetecknas väl mer av marknadstänkande och avreglering – inga ingenjörer där inte!
Här är min syn på NPM: http://peosblogg.wordpress.com/2012/10/29/new-public-management-mer-positivt-an-negativt/
// P-O Rehnquist
Tack PO för synpunkter. Du har helt rätt i bakgrunden, i slutet av 1980-talet ville svenskarna inget annat än avreglering, för en ganska kort tid vill säga… Om det skrev jag för mer än ett år sedan: https://vanstrastranden.wordpress.com/2011/12/08/vi-ville-en-gang-faktiskt-ha-mindre-offentlig-sektor/
Men, kopplingen mellan social och ekonomisk ingenjörskonst tror jag är stark. Det finns i den svenska förvaltningen och synen på staten en öppenhet för att nya generella system slår igenom, rakt över. Lite svensk historia och du måste rimligen se den kopplingen som ligger i öppen dag.
Och visst är det en form av ingenjörskonst att räkna pinnar? Hela utvärderingsbranschen är ju vår tids ingenjörer. Lite idéhistorisk associationsförmåga får du väl ändå ha.
🙂
VS
Tittade på ”Lönesänkarna” igår efter tipset ovan; väldigt intressant.
Kanske skulle ämnet ekonomisk historia ges större utrymme på ekonomutbildningarna på bekostnad av nationalekonomi? Funderar över ämnet nationalekonomi i relation till exempelvis sociologi; även om man kan kvantifiera sociologiska förhållanden med siffror skulle, antar jag, sociologer aldrig drömma om att påstå att matematik är tillämpligt för att bevisa teorier inom sitt gebit. Nationalekonmi däremot tycks bygga på det generella antagandet trots att mänskligt beteende inte sällan är en viktig faktor.
Krille: Ja, dessvärre är det för lite av både psykologi och historia inom ekonomutbildningen. Tyvärr är det nog lite av en kulturfråga. Det finns ju plats inom ämnet för dessa frågor, men det är inte det som får genomslag i offentligheten. Och så är det lite enfaldigt i meningen en huvudteori som råder.
VS
Förbannat sant…. Så här säger Asbjørn Wahl om NPM, som fick drastisk aktualitet i Norge sedan en statlig utredning visat att polisens långsamma reaktion efter massakern på Utøya berodde just på pinnräkning: http://www.velferdsstaten.no/tema/markedsretting/?article_id=97363
PS I och för sig är detta samma sjuka som en gång den s.k. vetenskapliga arbetsledning som kom igång i början av 1900-talet. Den som gör jobbet ska misstros och misstänkas för fusk, den enda som betyder något är granskaren som du säger. Och mycket riktigt får man då också fusk, för om man förväntar sig det värsta får man också det värsta; människor har en fantastisk förmåga att anpassa sig till förväntningarna.
Vad man skulle vilja se är en värdering av de transaktionskostnader som dessa ständiga utvärderingar drar. Det har sagts att den höga graden av tillit som finns i de nordiska länderna har varit en konkurrensfördel och en bidragande orsak till att vi har en hygglig standard trots dåliga naturliga förutsättningar. Men om man utgår från att alla fuskar borde denna tillit till slut bli ganska tunn.
Jag ser personligen inga problem med att man ”räknar pinnar”; det väsentliga är vilka pinnar man räknar. Ekonomer räknar oftast de pinnar som deras modeller kan kvantifiera. En ”ingenjörsmässig” attityd behöver alltså inte vara fel, bara ingenjörerna ser det som sin uppgift att vara svarta lådor där medborgarnas önskemål matas in och där praktiskt politik matas ut. Problemet med NPM är att vissa önskemål på ett relativt systematiskt sätt inte ges någon hänsyn, t.ex. den demokratiska dinmensionen i förvaltningen (och detta beror troligen på att nationalekonomiska modeller ofast inte kan hantera denna typ av ”immateriella” storheter).
Mikael: Principiellt håller jag med, men modellen bestämmer vad som är kvalitet = det som går att räkna. Och det skrevs i en annan artikel ngn dag senare, att den kvalitet vi eftersträvar omvandlas till något mätbart och löses därmed upp.
VS
Jag gick vidare och skrev lite om det du inledningsvis tar upp – kollegial styrning: http://peosblogg.wordpress.com/2013/02/28/kollegial-styrning/