Vi lever i den ekonomiska ingenjörskonstens tid

Den härjande farsoten New Public Management (NPM) griper fortfarande omkring sig, trots en mängd resultat som visar att den sprider elände och död kring sig. Högskolesektorn, som siste man på tåget kanske, har släppt tron på kollegiets klokskap för att istället likt alla andra offentliga myndigheter ”räkna pinnar” och jobba med ”linjestyrning”. Ett snyggt sammandrag av kritiken mot NPM har mina kolleger Shirin Ahlbäck Öberg och Sten Widmalm formulerat i DN förra året.  Själv har jag vid flera tillfällen dels försökt visa att modern forskning motbevisar modellens effektvitet dels att den tar all makt från dem som den säger sig stötta, den enskilde medborgaren. Idag skriver Maciej Zaremba om hur sjukvårdens profession undermineras och hur möjligheten att få svar och ta ansvar helt har havererat tack vare att landstingen gått all in med New Public Management.

Vid sidan av kritiken mot modellen därför att den motverkar sitt syfte – alltså den bidrar inte till effektivitet och inte till bättre vård/skola/omsorg eller vad det nu är som är angeläget – bör vi särskilt lyfta fram den de-professionalisering som NPM skapar. Istället för en tilltro till läkares, lärares eller sjuksköterskors egen kunskap, erfarenhet och professionella praktik skall en allvetande och kontrollerande gudom tillfredsställas i form av ifyllda blanketter och redovisade åtgärder. Jag menar att det enorma genomslag NPM tycks ha fått i just Sverige dels hänger samman med den stora omsvängning som avregleringar och liberaliseringar innebar för en välfärdsstat som Sverige, men lika mycket med den nedrivna auktoritetstro som den kommunikationella revolutionen inneburit.

I en trilogi* har Ulf Bjereld och jag beskrivit och undersökt vilka konsekvenser den samhällsförändring fått som tog sin början kring 1970 och som innebar avterritorialisering, individualisering och destabilisering av samhället. I huvudsak har denna förändring varit på gott då den lett till ökat fokus på individens rättigheter och erkännande av heterogenitet i vårt samhälle. Nya politiska skiljelinjer öppnar sig och ger möjlighet till politisk representation av nya och relevanta samhällskonflikter. Men eftersom den hierarkiska ordningen och tilltron till auktoriteter åkte ut till förmån för ett fokus på subjektiva upplevelser, individuella behov och kunskapens roll så öppnades också vägen bort från professionens auktoritet.

Många är de läkare som beskriver hur patienter idag kommer med förslag på diagnoser som de googlat fram, eller notera hur kunskap i termer av skolutbildning är en vara på en marknad som säljs enligt principen om tillgång och efterfrågan, inte efter den gammaldags principen om mer eller mindre sant.

I Sverige levde vi en tid med den s k sociala ingenjörskonsten. Av någon anledning (som kan redas ut senare) var det svenska samhället mottagligt för sociala lösningar som hade ett teknokratiskt drag och som tillämpades generellt. Min uppfattning är att NPM-idéerna har gett ekonomismen, alltså de ekonomiska ingenjörerna, all makt i vårt samhälle. Och det utan att de på något trovärdigt sätt har kunnat visa att det de säger är sant, rimligt eller ens effektivt. Det är bara att titta på vad ekonomerna – inklusive vår finansminister som menar sig bygga på vetenskap – levererat hittills; modeller och åter modeller. Men inga resultat. Vi lever just nu i den ekonomiska ingenjörskonstens tid.

Alltså, kontroll, granskning och utvärdering enligt generella modeller. Men ingen professionell kunskap (praxis) om den verksamhet som kontrolleras, granskas och utvärderas. Den enda professionen som räknas är granskarens.

Hur länge till? Hur många fler finanskrascher och hur många fler offentliga system skall bryta ihop innan någon drar i bromsen?

Titta gärna på Lönesänkarna, SvT ”Dokument inifrån”.

*Trilogin finns utgiven på Hjalmarson & Högberg: I Vattumannens tid, Kampen om kunskapen samt Den nödvändiga politiken.