Redan i mitt forskningsarbete tillsammans med Cecilia Malmström i slutet på 1990-talet reagerade jag på hur vi i svensk statistik kategoriserade den svenska befolkningen. I vår bok ”Ingenmansland? Svensk immigrationspolitik i utrikespolitisk belysning” (Studentlitteratur, 1999) tillbakavisade vi användningen av begreppet ”andra-generationens-invandrare” och argumenterade mot bakgrund av erfarenheterna i Frankrike för att synen på medborgarskapet påverkade integrationspolitiken:
”I västvärlden har medborgarskapet alltid varit den viktigaste grunden för rätt till social trygghet, utbildning, boende m m. Synen på medborgarskapet kan härvidlag ses som en fastlagd praxis – eller ”institution” – som bestämmer på vilket sätt integrationen av invandrare sker. Medborgarskapslagarna har i sin tur rötter i historiska erfarenheter, men också i idéer om vad som konstituerar nationen: det etniska elementet eller det territoriella.” (s 143)
Andreas Johansson Heinö problematiserade i sin avhandling demokratins relation till det nationella. Han följde upp det i boken ”Gillar vi olika? Hur den svenska likhetsnormen hindrar integrationen” (Timbro, 2012) genom en diskussion kring den svenska ambivalensen i relation till en politik för ett s k mångkulturellt samhälle. I vårt gemensamma forskningsarbete inom ramen för forskningsprogrammet ”Religion, Kultur och Hälsa” fortsätter vi att problematisera svensk politik i relation till kulturella olikheter, integration och livsstilar under efterkrigstiden.
Mot denna bakgrund har vi idag på DN Debatt kritiserat den officiella svenska statistiken för att den konsekvent använder sig av befolkningsredovisning som inte nöjer sig med medborgarskap och födelseland utan istället anser att våra föräldrars födelseländer avgör om vi har en s k utländsk bakgrund eller ej. En idé som bygger på tanken att en sådan bakgrund oavvisligen skulle göra oss kulturellt olika dem med s k svensk bakgrund, och därmed också kräva en annan typ av politiska åtgärder än de behöver. Vi önskar att denna identitetstilldelning skall upphöra och befolkningen redovisas efter medborgarskap och födelseland. Det är fullt tillräckligt, och lämnar kulturella, religiösa, språkliga och andra bakgrunder till individen.
Läs artikeln här.
VÄNSTRA STRANDEN 
Då är det väl på sin plats att vi helt lägger ned snacket om ”mäns våld mot kvinnor”.
En överväldigande majoritet av männen slår ju trots allt inte kvinnor och jag är en av dessa, så denna minoritet av män har inte ett skit med oss andra förutom en sak kön.
Så hur kan det då vara så fel att klumpa ihop människor efter etnicitet, men så rätt att göra det när det gäller kön?
(Självklart manligt då för gör man samma sak mot kvinnor så är man misogyn/kvinnohatare)
Håller du inte med mig om att det är hyckleri på högsta nivå?
Hållit med dig hade jag gjort om det var föräldrars kön som avgjorde vilken kategori du själv skull4 redovisas som och inte ditt eget.
VS
Jaha, det var ju ett nytt men föga innovativt sätt att mörka vissa gruppers överrepresentation i brottsstatistiken. Varför inte avskaffa statistik helt och hållet? Varje siffra i statistik representerar ju ändå en individ och genom att öht räkna individer har man klumpat ihop dem i en grupp.
@Vänstra Stranden måndagen den 22 juli 2013 kl. 7:49 f m
I normalfallet är det ju så att föräldrarnas kön bestämmer i vilken kategori man redovisas – man redovisas ju antingen som man eller kvinna. I normalfallet är det även så att detta överensstämmer med det kön man faktiskt tillhör.
Personligen tycker jag man skulle införa en kategori för dem, som ser problem där inga problem finnes.