Etikett: cecilia malmström

En bref: Kategorisering är makt – låt oss lämna ”utländsk bakgrund” bakom oss

Redan i mitt forskningsarbete tillsammans med Cecilia Malmström i slutet på 1990-talet reagerade jag på hur vi i svensk statistik kategoriserade den svenska befolkningen. I vår bok ”Ingenmansland? Svensk immigrationspolitik i utrikespolitisk belysning” (Studentlitteratur, 1999) tillbakavisade vi användningen av begreppet ”andra-generationens-invandrare” och argumenterade mot bakgrund av erfarenheterna i Frankrike för att synen på medborgarskapet påverkade integrationspolitiken:

”I västvärlden har medborgarskapet alltid varit den viktigaste grunden för rätt till social trygghet, utbildning, boende m m. Synen på medborgarskapet kan härvidlag ses som en fastlagd praxis – eller ”institution” – som bestämmer på vilket sätt integrationen av invandrare sker. Medborgarskapslagarna har i sin tur rötter i historiska erfarenheter, men också i idéer om vad som konstituerar nationen: det etniska elementet eller det territoriella.” (s 143)

Andreas Johansson Heinö problematiserade i sin avhandling demokratins relation till det nationella. Han följde upp det i boken ”Gillar vi olika? Hur den svenska likhetsnormen hindrar integrationen” (Timbro, 2012) genom en diskussion kring den svenska ambivalensen i relation till en politik för ett s k mångkulturellt samhälle. I vårt gemensamma forskningsarbete inom ramen för forskningsprogrammet ”Religion, Kultur och Hälsa” fortsätter vi att problematisera svensk politik i relation till kulturella olikheter, integration och livsstilar under efterkrigstiden.

Mot denna bakgrund har vi idag på DN Debatt kritiserat den officiella svenska statistiken för att den konsekvent använder sig av befolkningsredovisning som inte nöjer sig med medborgarskap och födelseland utan istället anser att våra föräldrars födelseländer avgör om vi har en s k utländsk bakgrund eller ej. En idé som bygger på tanken att en sådan bakgrund oavvisligen skulle göra oss kulturellt olika dem med s k svensk bakgrund, och därmed också kräva en annan typ av politiska åtgärder än de behöver. Vi önskar att denna identitetstilldelning skall upphöra och befolkningen redovisas efter medborgarskap och födelseland. Det är fullt tillräckligt, och lämnar kulturella, religiösa, språkliga och andra bakgrunder till individen.

Läs artikeln här.

Cecilia Malmström var det självklara valet

”De flesta hade räknat med” någon annan som kommissionär än just Cecilia Malmström. Det skriver Henrik Brors i DN idag onsdag (ej på nätet). Han hävdar att moderaterna aldrig skulle ge bort posten samt att ”den tyngste” politikern på den internationella arenan (Carl Bildt) skulle nominerats för att i kraft av det också få en tung post. Brors drar därför slutsatsen att Sverige redan vet att vi inte får en ”tung” post och därför nomineras Cecilia Malmström.

Fel på många punkter, skulle jag säga. Efter Carl Bildts Rysslands-debacle under Georgienkriget hade det varit omöjligt att släppa fram honom som EU:s utrikesminister (och han hade inte nöjt sig med mindre). Att Bildt dessutom är ”tung” på den internationella scenen är inte samma sak som ha möjlighet att få inflytande på den europeiska arenan. Bildt reser hellre från Kina till Indien till USA än stretar på med Turkiet-frågan i EU eller hanterar konflikten mellan EU:s södra flank som tar emot flyktingar och dem som inte låtsas om problemet. Carld Bildt är ingen problemlösare, han är diplomat. Vilket inte är den bästa bakgrunden i EU.

Att moderaterna väljer att nominera Cecilia Malmström har nog mindre att göra med att hon är folkpartist och mer med att hon är en av de få i den svenska regeringen som verkligen har ett grepp om EU som ett politiskt system in spe och som ser Europafrågorna utifrån ett litet mindre stockholmskt/svenskt perspektiv än många andra. Folkpartiet är dock det klart mest EU-entusiastiska partiet i Sverige. Att en borgerlig kommissionär kommer från folkpartiet är därför ganska rimligt. Att denna utnämning dessutom ger lite goodwill gentemot de mindre kamraterna i regeringen gör bara Reinfeldt än mer säker på det lyckade i sitt val.

Att Cecilia Malmströmär en av de absolut mest meriterade politikerna i regeringen är också något som tycks försvinna bakom alla slipsar och kostymer. Hon doktor i statsvetenskap och skrev sin avhandling om regionala partier och deras inflytande i Europa, med särskild tonvikt på Spanien och Italien. Hon har forskat om svensk och europeisk migrationspolitik och om europeisk terrorism. Hennes lärdom inom europeisk politik är betydligt större än regeringskollegernas. Dessutom besitter hon ett ovanligt stort kontaktnät i EU:s många länder sedan sin tid som en mycket aktiv EU-parlamentariker. Att hon dessutom talar sex europeiska språk – och inte haltar fram på engelska överallt – kommer att öppna många dörrar. Hon har också lätt att knyta nya kontakter.

Cecilia är en av de ytterst fåtaliga svenska politiker som kan kallas europeisk i ordets kontinentala mening. Hon är som klippt och skuren för kommissionen. Brors har missbedömt inte bara kompetensen hos denna professionella kvinnliga politiker utan också vilken kompetens som faktiskt är central för en kommissionär.