De svenska storstädernas förorter är planerade i syfte att passivisera befolkningen, skilja klasser åt och impregneras av en stark motvilja mot allt som är urbant. Det är en – mycket illvillig – läsning av Ola Anderssons bok ”Vykort från Utopia. Maktens Stockholm och medborgarnas stad” (Dokument Press, 2012). Efter läsningen av denna hyllade och omskrivna bok känner jag primärt en mycket stark ambivalens. Det är verkligen en rik, lärd och djupsinnig bok. Den kan absolut rekommenderas till läsning. Men, och det är ett djupt känt men, genom boken går ett stråk inte bara av maktkritik (för det är bara bra) utan också en stråk av misstänksamhet och konspiration (och det är inte bra).
Den modernistiska arkitekturen bär enligt Andersson hela skulden för Stockholms segregerade struktur, och denna skuld bärs från tidigt 1900-tal (även Howards engelska Trädgårdsstad bär skuld) och fram till ca 1975. Helt utan någon problematisering blir Enskede, Järvafältet och Djursholm delar i samma stora masterplan som iscensattes av socialdemokratin för att skapa ett brukssamhälle av en möjlig storstad. Men i realiteten var byggandet fram till kriget en sak, efter kriget en annan sak och framför allt tiden efter 1965 en heeelt annan sak. Jag förstår vad Andersson vill säga, att den svenska stadsplaneringen och bostadspolitiken har vänt det urbana ryggen, att man Sverige velat skapa en ”agrar stad” och att det svenska folkhemmet blev en likriktningens tvångströja för alla människor med andra synsätt än de gängse. Och jag håller med. Det ligger verkligen mycket i detta. Men ändå, det går lite för bra ihop, de tydliga sambanden är lite väl tydliga för en samhällsvetare som jag själv.
För det första, boken handlar om Stockholm men ger ändå i texten sken av att handla om svensk stadsplanering generellt. Men Stockholms problem är faktiskt andra än t ex Göteborgs eller Malmös. Att gå mellan generella utsagor om svensk stadsplanering och utvecklingen i Stockholms stad blir förvirrande för läsaren. För den som inte kan sitt Stockholm är också texten bitvis uppräknande och trist.
För det andra, Andersson sätter aldrig in den stockholmska utvecklingen i ett internationellt eller politiskt perspektiv. Även amerikanska stadskärnor förföll genom utflyttning under 1960- och 1970-talet, det är inget svenskt fenomen. Paris har samma ambivalenta relation till sin periferi som Stockholm, det är inget specifikt för Sveriges huvudstad. Saneringen (rivningarna) av gamla bostäder i Sverige var speciell, men det berodde ju på att stora delar av andra europeiska städer bombats sönder under kriget. Och visst är Stockholm gammalt som Andersson skriver, men urbaniteten har så mycket äldre rötter i Bologna eller Marseille.
För det tredje, Andersson romantiserar den gamla kvartersstaden. Jag var också – som alla andra ungdomar – arg på min morfar som längtade efter att få se ett rivet Haga. Men hans mor hade bott där, och likt många andra kvinnor deltog hon i det s k brödupproret 1917. Morfar gjorde en s k boendekarriär som försatte honom i ett egna-hem i just en trädgårdsstad. Där hade han toalett, badrum, varmt vatten inne och en stor, ljus trädgård för att odla bär och frukt. Mina föräldrar sökte lägenhet i Biskopsgården eftersom det var nära jobbet för min far. De sökte inte någon ”enklav” utanför centrum som Andersson skriver om. De ville ifrån det Haga där de bodde i ett rum och kök med toa på svalen och inget badrum. Ödet ville annorlunda och de hamnade i en annan stadsdel med blandad bebyggelse, där jag växte upp och trivdes.
Andersson beskriver gatulivet i city så romantiskt att man glömmer alla lastbilar som står i vägen på de breda trottoarerna, gatuserveringarna som stjäl de offentliga rummet, musiken som strömmar ur högtalare riktade ut mot gatan, cyklisten som får panikbromsa för en bil eller kör ner i spårvagnsspåren och står på näsan, barnvagnarna som kryssar mellan tiggare, reklamskyltar och rollatorer, försäljare som kastar sig över dig, skräpet som kantar varje park i morgonljuset, ölburkarna och fimparna utanför porten när man går till jobbet, klottret på huset och motorcyklarna som gör det till en sport att ha så många decibel som möjligt smattrande mellan stenhusen.
Vill man ha tystnad kan man flytta säger Andersson. Ut till de områdena som han själv beskriver som bilberoende, isolerade och händelsefattiga? Det är dit barnfamiljer, äldre, folk som tycker om fågelsång eller bara vill kunna gå fritt på trottoaren skall bege sig alltså? I staden råder urbaniteten säger Andersson, och skall så vara. Han är kritisk mot den plan- och bygglag som gör det svårt att bygga eftersom den hindrar vanliga människor att bygga. Han vill se urbaniteten övervinna fler områden, inte färre. Vad han inte ser är ju att det är kommersialismens, de ägandes, den starkes och den friskes rättigheter han försvarar.
Jag blir faktiskt inte riktigt klok på vad Andersson vill. Det nya urbana landskap han vill ha beskrivs i enbart positiva ordalag, det gamla moderna stadslandskapet får knappt ett enda positivt omnämnande. Medborgarens val på valdagen skall avgöra menar Andersson, men politiken är nästan frånvarande i lösningen, trots att den är i centrum i problembeskrivningen. Samtidigt kräver han att det skall bli lättare att bygga bort grönområdena trots att det är vad flesta medborgare brukar motsätta sig. Nej, klok på denna bok blev jag inte. Men läs den gärna själv och bilda dig en uppfattning.
Däremot tycker jag bestämt att du skall läsa Björn Elmbrants bok om Hjalmar Mehr och Per Wirténs bok om kriget mot förorten. Båda ger flera perspektiv och en komplexitet som jag tycker Andersson saknar.
VÄNSTRA STRANDEN 
De tidiga funktionalisterna brukar man ju förknippa med urbanitet men de var i praktiken fientliga mot den klassiska staden.Det skulle vara stora ytor mellan husen så att solen kom åt från alla håll och trafikseparering enligt funktionalisterna.
Det passade ju utmärkt ihop med folkhemsprojektet.
Sedan kom miljörörelsen på 1970-talet där de pläderade för den gröna staden.De ville ha stora gröna ytor mellan husen och stora grönområden mellan stadsdelarna.Det medförde ju att miljörelsen i praktiken ville att folket skulle vara bilberoende.
Nu på senare tid har även en del inom miljörörelsen tänk om.De tycker att en förtätning av staden kan vara bra.Men samtidigt så blir det alltid gnäll när det skall byggas på ett halvcentralt grönområde.
När medborgare brukar motsätta sig att det byggs i grönområden så är det väl mest fråga om ”not in my back-yard” tänkande.Det tänkandet lägger en kall hand över byggandet.
Problemet med den ytslösande stad vi har byggt under 1900-talet är att det blir långt till allt. Detta vållar en hel massa problem:
– Det kostar pengar för det offentliga. Göteborgs stad konstaterade redan 1978 att ett hus i periferin kostade dubbelt så mycket som ett hus i centrum, på grund av all dyr infrastruktur som avstånden kräver. I praktiken är det stat och kommun som har stått för detta medan fastighetsägarna har tjänat på det genom att kunna utnyttja billig mark
– Det kostar tid för oss alla att ta oss dit vi behöver. I praktiken har vi blivit tvungna att använda bil för de enklaste ärenden som man i en tät stad kan utnyttja fötterna för. Vad detta innebär för klimatet begriper du säkert. Och det blir förstås också dyrt, för våra privatbudgetar med all pendling.
– Det uppstår segregation, för även om det säkert finns folk som gärna bor perifert är de som vill bo centralt i alla fall fler än de som får plats där. Detta driver upp priserna i centrum och driver ut folk som inte har råd med detta.
– Det uppstår också segregation på grund av att förorterna är så internt enhetliga. Det blir lika människor för sig. Frågan är om detta är särskilt bra för samhället, eller om det innebär att misstänksamheten mot ”dom andra” växer. Min antirasistiske kompis berättade från sin skolturnétid att de värsta fördomarna har man i medelklassens villaförorter där man aldrig har sett in utomeuropeisk invandrare. Och frågan är om det är så bra att dessa utomeuropeiska invandrare uteslutande bor i stadsdelar där ingen infödd sätter sin fot heller.
– Det uppstår transaktionskostnader för näringslivet. Ju längre avstånd desto svårare att kommunicera med folk man behöver för sitt arbete. Problemet är förstås litet i småstäder men desto större i storstäder – i Stockholm finns det i praktiken två arbetsmarknader/affärsmarknader, inte en.
Så här skulle jag kunna fortsätta.
Tyvärr har hela den här debatten tenderat att föras i termer av att ”låt övre medelklassen ha sin innerstad och var nöjd med den förort du bor i.” Dvs i Per Wirténs postmodernistiska, kulturdominerade diskurs, där det enda som går att påverka är olika kategoriers relativa prestige. Men de höga priserna i centrum avspeglar en reell fördel – att det är därifrån man har närmast till allt. Den wirténska diskursen är implicit ett försvar för att endast de välbärgade ska få ha denna fördel.
Det är som om arbetarrörelsen på 20-talet skulle ha sagt: ”Kom inte hit och prata skit om våra utedass och vårt kallvatten, vi är stolta över dem och vill ha det så”. Som väl var resonerade man inte så.
Jag efterlyser en diskurs där man även idag kräver samma fördel som övre medelklassen har – nära till allt. Gångavstånd för alla tycker jag är en bra paroll, även om den för lång tid måste vara utopisk, pga 1900-talet utglesningsmani.
PS Paul Krugman föreslår att utglesning sätter en ekonomisk press på städer, åtminstone i USA, se http://krugman.blogs.nytimes.com/2013/07/22/did-sprawl-kill-horatio-alger/. Riktigt hur orsakssambanden går är väl inte helt klart, men Krugman föreslår att det är svårare att hitta jobb ju längre bort dessa finns. Lite som glesbygdsproblem, alltså…