Det norska valet till Stortinget gav majoritet till en möjlig borgerlig koalition. Hur regeringen faktiskt blir sammansatt återstår ännu att se. Valets obestridda vinnare är Erna Solberg vars parti Höyre (H) gjorde sitt bästa val sedan 1985. Arbeiderpartiet (Ap) under Jens Stoltenberg gjorde istället sitt näst sämsta val under efterkrigstiden. En annan segrare, men korad redan före valdagen, är Fremskrittspartiet (Frp) under Siv Jensen som oavsett valresultat har utlovats en möjlig medverkan i regeringsarbetet. Frp sjönk ned från den högre nivå som man etablerat under 2000-talet och är tillbaka på den andel man hade 2001. Men om vi lämnar den norska regeringsbildningen och analysen av partiagerande, väljarbeteende och den politiska agendan till senare, finns det några intressanta ting att fundera på från svensk horisont? Ja, det tycker jag. För det första Höyres framgång, för den andra andelen framgångsrika kvinnliga partiledare och för det tredje konsekvenserna av Fremskrittspartiets eventuella regeringsmedverkan.
Erna Solberg och Höyre har till viss del ”gjort en Reinfeldt”, alltså genom en positionsförflyttning på den ideologiska kartan öppnat sig för nya väljargrupper. Höyre och de svenska moderaterna har följts åt – i faser – då de till stora del haft liknande politiska utmaningar men Höyre har oftast uppfattats som generellt mindre radikala i sina krav på lägre skatter och omstrukturering av välfärden. Höyre har också sedan flera decennier haft att ta hänsyn till ett betydligt mer radikalt alternativ avseende synen på stat och skatter (FrP) än vad de svenska moderaterna haft. Emellertid har Höyre under Erna Solberg mer och mer kommit att profilera partiet på att värna välfärden, men att genom privatisering, individualisering och kvalitetsfokus pekat på andra lösningar än växande offentliga åtaganden. Alltså, de två skandinaviska högerpartierna är idag i en fas då de påtagligt närmat sig varandra. Genom att öppna för regeringsmedverkan för FrP har också Höyre visat väljarna på ett nytt borgerlig alternativ, mer kraftfullt men också mer radikalt på välfärdsområdet än vad som funnits tidigare. På samma sätt som Alliansen år 2004 förändrade spelplanen för väljarna genom att de ingick en pakt om regeringssamarbete, närmast försvurna åt varandra, har också det norska Höyre skapat nya alternativ för väljarna. Om det också förändrar partisystemet i Norge återstår att se.
För det andra noterar jag att valets vinnare är en kvinna och partiledare som nu blir inte den första utan den andra statsministern i Norge som är kvinna. I Sverige väntar vi på den första. Om jag räknat rätt leds efter valet fem av de åtta stortingspartierna av kvinnor. (Och Danmark har en statsminister som är kvinna och Finland har haft en kvinna som president.) Hur det är i Sverige vet vi fuller väl. Jag bara noterar. Och funderar.
Det tredje att fundera kring är hur FrP:s eventuella regeringsmedverkan kommer att påverka partisystemet i Norge och i förlängningen de skandinaviska partisystemen. Visserligen har FrP varit ett slags stödparti till den tidigare Bondevikregeringen, men man kunde aldrig räkna med inflytande. I Danmark levde dock Danskt Folkeparti högt just på att vara stödparti, något som också påverkade partisystemet.
Invandringsfrågorna är sedan 1993 års val centrala för FrP men detta är frågor som Venstre och KrF också håller högt – dock med motsatta ståndpunkter. Blir det möjligt att förena dessa krafter med tanke på att den stora skillnaden mellan FrP och de övriga borgerliga partierna är migrationsfrågorna? Kan FrP legitimera regeringsdeltagande om man får överge sina positioner om minskat asylmottagande och försvårad familjeåterförening? Det är ibland rationellt att inte delta i regeringen för att istället utöva press utifrån, som just stödparti. Men för varje part är regeringsmakt normalt det yttersta målet, jag tror därför att det är mycket sannolikt att FrP gör de kompromisser som krävs för att komma med i en regering. Risken är dock att det blir demobiliserande för partiets väljare som inte tycker att deras uppfattningar får tillräckligt genomslag. Effekterna av FrP:s medverkan eller icke-medverkan kommer i vilket fall att synas i det norska partisystemet senast till nästa val.
VÄNSTRA STRANDEN 