Etikett: Norge

Norska valet 2013: Ett svenskt perspektiv

Det norska valet till Stortinget gav majoritet till en möjlig borgerlig koalition. Hur regeringen faktiskt blir sammansatt återstår ännu att se. Valets obestridda vinnare är Erna Solberg vars parti Höyre (H) gjorde sitt bästa val sedan 1985. Arbeiderpartiet (Ap) under Jens Stoltenberg gjorde istället sitt näst sämsta val under efterkrigstiden. En annan segrare, men korad redan före valdagen, är Fremskrittspartiet (Frp) under Siv Jensen som oavsett valresultat har utlovats en möjlig medverkan i regeringsarbetet. Frp sjönk ned från den högre nivå som man etablerat under 2000-talet och är tillbaka på den andel man hade 2001. Men om vi lämnar den norska regeringsbildningen och analysen av partiagerande, väljarbeteende och den politiska agendan till senare, finns det några intressanta ting att fundera på från svensk horisont? Ja, det tycker jag. För det första Höyres framgång, för den andra andelen framgångsrika kvinnliga partiledare och för det tredje konsekvenserna av Fremskrittspartiets eventuella regeringsmedverkan.

Erna Solberg och Höyre har till viss del ”gjort en Reinfeldt”, alltså genom en positionsförflyttning på den ideologiska kartan öppnat sig för nya väljargrupper. Höyre och de svenska moderaterna har följts åt – i faser – då de till stora del haft liknande politiska utmaningar men Höyre har oftast uppfattats som generellt mindre radikala i sina krav på lägre skatter och omstrukturering av välfärden. Höyre har också sedan flera decennier haft att ta hänsyn till ett betydligt mer radikalt alternativ avseende synen på stat och skatter (FrP) än vad de svenska moderaterna haft. Emellertid har Höyre under Erna Solberg mer och mer kommit att profilera partiet på att värna välfärden, men att genom privatisering, individualisering och kvalitetsfokus pekat på andra lösningar än växande offentliga åtaganden. Alltså, de två skandinaviska högerpartierna är idag i en fas då de påtagligt närmat sig varandra. Genom att öppna för regeringsmedverkan för FrP har också Höyre visat väljarna på ett nytt borgerlig alternativ, mer kraftfullt men också mer radikalt på välfärdsområdet än vad som funnits tidigare. På samma sätt som Alliansen år 2004 förändrade spelplanen för väljarna genom att de ingick en pakt om regeringssamarbete, närmast försvurna åt varandra, har också det norska Höyre skapat nya alternativ för väljarna. Om det också förändrar partisystemet i Norge återstår att se.

För det andra noterar jag att valets vinnare är en kvinna och partiledare som nu blir inte den första utan den andra statsministern i Norge som är kvinna. I Sverige väntar vi på den första. Om jag räknat rätt leds efter valet fem av de åtta stortingspartierna av kvinnor. (Och Danmark har en statsminister som är kvinna och Finland har haft en kvinna som president.) Hur det är i Sverige vet vi fuller väl. Jag bara noterar. Och funderar.

Det tredje att fundera kring är hur FrP:s eventuella regeringsmedverkan kommer att påverka partisystemet i Norge och i förlängningen de skandinaviska partisystemen. Visserligen har FrP varit ett slags stödparti till den tidigare Bondevikregeringen, men man kunde aldrig räkna med inflytande. I Danmark levde dock Danskt Folkeparti högt just på att vara stödparti, något som också påverkade partisystemet.

Invandringsfrågorna är sedan 1993 års val centrala för FrP men detta är frågor som Venstre och KrF också håller högt – dock med motsatta ståndpunkter. Blir det möjligt att förena dessa krafter med tanke på att den stora skillnaden mellan FrP och de övriga borgerliga partierna är migrationsfrågorna? Kan FrP legitimera regeringsdeltagande om man får överge sina positioner om minskat asylmottagande och försvårad familjeåterförening? Det är ibland rationellt att inte delta i regeringen för att istället utöva press utifrån, som just stödparti. Men för varje part är regeringsmakt normalt det yttersta målet, jag tror därför att det är mycket sannolikt att FrP gör de kompromisser som krävs för att komma med i en regering. Risken är dock att det blir demobiliserande för partiets väljare som inte tycker att deras uppfattningar får tillräckligt genomslag. Effekterna av FrP:s medverkan eller icke-medverkan kommer i vilket fall att synas i det norska partisystemet senast till nästa val.

 

Till minne av dem som dog på Utöya och i Oslo den 22 juli 2011

Trots att solen äntligen skiner idag, denna kalla och våta sommar, kan jag inte tänka på så mycket annat än vad som hände på Utöya och i Oslo idag för exakt ett år sedan. Med min familj befann jag mig långt ute på landet, men med god tillgång till internet, och det är ingen slump att det var på Twitter den första hinten kom om vad skulle komma. Jag kommer aldrig, så länge jag lever, att glömma den eftermiddagen. Vi följde med stigande fasa händelseutvecklingen och försökte bringa reda i fakta och fantasier genom insamlande, granskning och vidareförande av uppgifter från såväl de förtvivlade offren på Utöya (via Twitter) som internationella nyhetsbyråer. Först morgonen därpå stod dock vidden av katastrofen klar.

Massmordet på Utöya och bomben i Oslo den 22 juli 2011 var en politisk handling och som sådan kommer den att påverka mig under resten av mitt liv.

Jag skrev redan 26 juli i Dagen om dåden i Norge och påpekade då att även om Anders Behring Breivik ensam var ansvarig för att låta ondska använda honom som verktyg, så har vi alla ett ansvar för att hålla den politiska diskussionen ren från våldsromantik och hatretorik. Någonstans därute finns det människor som tar sådant tal till intäkt för att begå extrema våldshandlingar. Jag har inte ändrat uppfattning i detta avseende. Men jag noterar att det under året som gått har blivit en debatt om vilka politiska läger som är ansvariga för den islamofobiska och hatiska diskurs som Breiviks dödande fann sin näring ur. Den typen av diskussion leder bara runt i en cirkel. Varje dag kränks människor för sin hudfärg, sin religion, sitt kön, sin sexualitet eller sitt språk, varje dag tvingas människor dölja sin egenart för att inte dra på sig andras missaktning. Det händer hemma hos dig, hos mig och på platser vi aldrig besökt. Så har det ju alltid varit invänder någon, ja, men idag accepteras det i lägre utsträckning. Idag har vi lagar, opinion och politiskt ledarskap på vår sida. Och när våra uppfattningar raljant kallas ”politiskt korrekta” av dem som älskar att framställa sig som de sanna uttolkarna av folkets vilja så väljer jag att tolka det som en sanning. Ja, det är politiskt och samhälleligt korrekt att visa andra människor tolerans, respekt och hövlighet.

Var och en av oss har ett ansvar för att bemöta hatets retorik, främlingsfientlighetens kolportörer och toleransens dödgrävare. Ingen annan än Anders Behring Breivik bär ansvar för de handlingar han begått när han med berått mod berövat 77 människor livet. Men du och jag kan motverka att den typ av kategoriska, falska, fanatiska och inskränkta uppfattningar som låg till grund för hans handlande sprids. Eller så låter vi bli. Det finns ingen neutral position.

Låt mig få bli lite personlig och citera Stefan Sundströms text till ”Om jag kommer opp till Jesus”:

Jesus jag vet att du släpper in
Varenda en till ditt krypin
Men om det ska graderas på nåt sätt
Vet jag en tant som ska ha förtursrätt
För när andra gick med listor
Mot att få flyktingar breve
Advokaten o magistern dom skrev på dom med
Ja alla utom hon var överens
O till sist så klart förläggningen den bränns

Om jag kommer opp till Jesus på nåt sätt
Frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Har du älskat allt du pallar varje dag
Blir hans fråga och vad svarar du och jag?

Här tror du väl att visa den är klar
Med en moral så uppenbar
Och när tv gjorde reportage varenda
Smygadolf han raka sin mustasch
Utom han som gick med listan
Han hängdes ut vid skampålen
Ingen kändes vid han ingen ville va hans vän
För så går det till häruti kalla nord
Att man håller med den som för tillfället för ord

Om jag kommer opp till Jesus...

Jesus Jag är inte bättre jag
Jag vill inte ha nåt bråk idag
Men - här kommer min poäng
Nu tyckte alla han va bäng
Och när alla gick i kyrkan, ja det var ett kristligt plejs
Så fick rassesnubben sitta för sej själv med skamset fejs
Den enda som satte sej breve
Var den där tanten 
Hon som vägra vara med

Om jag kommer upp till Jesus...

Om skuld och ansvar för massakern och terrorn i Norge

Anders Behring Breivik genomförde den 22 juli 2011 en terrorattack mot en demokratisk statsledning och mot ett politiskt parti som gjort det till sin ideologi att försvara det pluralistiska samhället. Det vore naivt att inte erkänna att attentatet mot regeringskvarteren i Oslo och massmordet på socialdemokratiska ungdomar hade en ideologisk drivkraft. Gärningsmannen anger själv i en omfattande text som han publicerade på nätet strax före attentatet att Oslo tack vare den ”norska kulturmarxistiska/multikulturella regimen” har blivit ett ”multikulturalist shit hole” och han beskriver hur Islam hotar den västerländska civilisationen. Det råder således knappast någon tvekan om att Breivik drevs av sina ideologiska utopier. Men därifrån till en kollektiv skuldbeläggning är steget dels långt, dels förhindrar det en förståelse för vad som hänt.

Inom högerextrema och patriotiska kretsar tar många nu avstånd från Breiviks attentat och kallar honom provokatör. Andra inom samma miljö förklarar hans agerande med just den ”multikulturalism” som råder i Europa. Vi skulle alltså själva dragit på oss detta genom att inte hålla islam och andra främmande kulturer borta. Dessa argument är typiska för fundamentalistiska miljöer – hade attentatet utförts av en islamsk terrorist hade detta varit ett belägg för faran med mångkulturalism, när det nu är en inhemsk terrorist är detta också ett belägg för faran med mångkulturalism. Det spelar alltså ingen roll vad som verkligen händer, det är ändå mångkulturalismens fel. Detta sätt att resonera innebär att oavsett vad som händer i den verkliga världen så kommer det att kunna användas som ett argument och belägg för den egna övertygelsen. I det läget är man en del av en konspirationsvärld och är inte längre nåbar för rationella argument.

Enligt min uppfattning är meningslöst att försöka förklara Breiviks agerande genom att han omfattade den eller den ideologin. Det han gjorde gjorde han som individ och det är ett individuellt ansvar han bär. Han har genom sin fanatiska tro på en ”ren” västvärld stängt av sig från alla andra argument, alla former av dialog och alla former av falsifiering av den egna övertygelsen. Han har redan där agerat på ett sätt som kan beskrivas som moraliskt förkastligt eftersom han stängt av alla källor till alternativ kunskap som fanns runt omkring honom. För detta måste han, liksom vi alla, bära ett personligt ansvar. Han har haft många möjligheter att besinna sig, att fatta ett annat beslut än det han till slut fattade.

Men, när detta är sagt, så måste vi alla ändå titta oss i spegeln och fråga oss i vilken grad vi bidrager till en samhällsdebatt som vulgariseras, tänjs och fylls med våldsromantiska inslag på ett sådant sätt att individer som Breivik tar steget från ord till handling. För några år sedan reagerade jag över barn i tio-tolv-årsåldern som låtsades skjuta på förbipasserande gående på en trottoar – och fick förstås ilskna reaktioner. På samma sätt har jag tillrättavisat vänner som talar i våldstermer om sina politiska motståndare. Vi alla har ett eget moraliskt ansvar för den retorik och de argument vi för fram, ju längre vi tänjer våra gränser desto troligare att en lättpåverkad individ faktiskt tar orden på allvar. I enlighet med statsvetaren Chantal Mouffe kräver demokratin att vi helt och fullt bejakar våra politiska konflikter men låter dem omsättas i fredlig polemik och argumentation inom en demokratisk ram. Retorik som alluderar på våld och död borde bannlysas från den politiska debatten.

Vi kan inte bortse från att Breivik hade ett politiskt mål, hans mål för attentatet var en kamp mot vad han kallade ”kulturmarxism” och ”mångkultur” som han ansåg hotade västvärlden. Vi kan därför inte heller bortse från att vi i våra västliga demokratier nu under ett par decennier sett en nyvaknad, aggressiv och våldsfixerad, nationalistisk, islamofobisk och anti-semitisk retorik och debatt såväl på internet som i skolor och på arbetsplatser. I utkanterna av denna retorik befinner sig också många frustrerade människor som riktar sitt hat mot samhällsetablissemang och politiska motståndare. Det betyder inte att främlingsfientligheten ökar, men det betyder att det numera finns aktörer som mobiliserar den för sina egna politiska syften. Bristen på insikt bland en del politiskt aktiva om vilka konsekvenser en sådan mobilisering får skrämmer mig.

Politik är på allvar. Låt oss besinna det.

Läs också Daniel Poohl i Expo.

Läs även Ulf Bjereld om Breiviks manifest.

Denna post publiceras också som debattinlägg i tidningen Dagen tisdagen den 26 juli.

Mardrömmen i Norge

Vårt grannland Norge har drabbats av en ofattbar tragedi, en politisk massaker som kan ha närmare 100 offer, de flesta unga socialdemokrater på sommarläger på Utöya, väster om Oslo. Många av oss har vänner, släkt och kolleger i Norge. Norge är nära och har så varit under många år. Norge har genomlevt svåra olyckor och tragedier även efter andra världskriget, men skillnaden mellan en olycka och ett attentat är att i det sistnämnda finns en människa som gjort sig till redskap för en ond vilja. Det är svårare att försonas med en förlust som skett till följd av medmänniskas genomtänkta vilja.

Idag tänker jag på föräldrar och anhöriga till de döda, jag tänker på alla dem som idag måste leda, organisera och genomföra räddnings- och undersökningsarbete och jag tänker på oss alla som längtar ett öppet och demokratiskt samhälle med plats för kärlek och omsorg.

Det som hänt i Norge skall inte tas till intäkt för spekulationer innan vi vet mer om gärningsmannen, hans motiv och eventuella medhjälpare. I denna stund är det bästa vi kan göra är att visa Norge allt vårt stöd, bistå de som kommer till oss och vidhålla kraften i en öppen och fri politisk debatt.

Norge, mina norska vänner, kolleger och släktingar, ni är idag oavbrutet i mina tankar. Vi delar er sorg och förtvivlan.

Valet i Norge – fyra eller åtta år till?

Efter en, får man nog säga, kväll och natt med väldigt osäkra resultat landade slutligen den norska regeringen åter på sina taburetter. Jag tillhör dem som tror att det faktiskt har betydelse för svensk politik, inte bara därför att det finns ett symbolvärde i att en röd-grön allians lyckats erövra och behålla makten i ett land så nära vårt, utan också för att politiska idéer alltid kräver ett visst debattklimat för att utvecklas. Det nordiska samarbetet var länge den svenska socialdemokratins politiska vardagsrum, så är det inte längre (och blir inte igen) men ett visst mått av debatt och diskussion kommer med all säkerhet att äga rum över den s k kölen inför det svenska valet.

Jens Stoltenberg och Erna Solberg är valets procentuella segrare. Stoltenberg för att hans parti faktiskt vann åter flera gamla AP-fästen i Nord-Norge, gjorde ett bra val i Oslo och för att han lyckats bli en enande motkraft på vänstersidan till Fremskrittspartiets Siv Jensen. Erna Solberg för att hon framstod som en pragmatisk borgerlig politiker som var beredd till samarbete om det skulle krävas, och därmed blev en möjlig statsministerkandidat. Att Venstre (liberaler) i princip föll ut från Stortinget (endast två utjämningsmandat) får ses som en effekt av en alltmer polariserad norsk politik. Någon samling i mitten är det inte i Norge! Även Kristeligt Folkeparti gick tillbaka, om än inte lika mycket.

Socialistisk Venstre förlorade mandat och väljare, så blir det ofta för ”juniorpartnern” till det stora partiet i en regeringskoalition.  Samma sak har i mångt och mycket drabbat Kd i Sverige och kanske också Centern. De uppfattas som jämbördiga alternativ till sin större kollega (Arbeiderpartiet resp Moderaterna) och väljarna dras då alltför ofta till den större kollegan.

Redan i boken ”Partiernas århundrande” (Santérus 2005) påpekade jag och min medredaktör Lars Svåsand att Norge och Sverige knappast var särskilt lika längre. Studierna visade att den starka polariseringen kunde bli ett problem för norsk demokrati och att bakgrunden var att de korsande djupa sociala och kulturella konflikterna i Norge fortfarande var drivande i den utvecklingen. Framför allt de borgerliga partierna hade inte förmått att överbrygga eller transformera dessa skiljelinjer.

Fremskrittspartiets omvandling från ett litet liberalt missnöjesparti på 1970-talet till Norges största oppositionsparti tyder på en oförmåga bland borgerliga politiker att etablera en alternativ vision för Norge. Kanske blir de kommande fyra åren mer omvälvande internt på den borgerliga sidan än för den norska politiken? Om inte lär nog Stoltenberg inte få nöja sig med fyra, utan åtta år till!

Jag diskuterade med anledning av det norska valet  – f ö populism med Annika Lantz i P1 idag.

Ny försvarspolitik kostar mer – på många sätt

Svenskt försvar skall ställas om. Svenska soldater skall utbildas för att klara de flesta uppgifter inom nästan alla områden. Med grund i frivillighet skall tusentals unga män och kvinnor sändas över haven till konflikthärdar och fredsuppdrag. För att sedan återgå till vardagen och sina ordinarie arbeten. Att Sverige skulle ha någon särskild kompetens som efterfrågas eller som vi kan bistå med tillbakavisas från försvarsmakten, det är skyttesoldater, helt vanliga infanterister, som behövs. Både från Sverige och alla andra länder. Och alltihop skall spara pengar.

Om det här pratade försvarsminister Sten Tolgfors den 3 juli under Almedalens politikervecka, dock med kritik från oppositionen och utan svar på ett flertal operativa frågor från statsvetaren Eva Halldén vid Försvarshögskolan. Oppositionen, med vänsterpartiet och miljöpartiet i spetsen, frågade hur rimligt det är tro att människor skall kunna gå i skytteltrafik mellan utlandsuppdrag och kontorsjobbet i Norrköping. Halldén frågade hur den tänkta systemförändringen i försvaret skall kunna genomföras utan lagstiftningsstöd eller mer resurser. Hon pekade på att den som har ett fast jobb knappast blir uppskattade av arbetsgivaren genom att åka till Afghanistan, och att man knappast gör det om man inte vet att man får tjänstledigt. Och visst behövs det resurser om man vill värva välutbildade personer till utlandstjänst och inte bara ta dem som erbjuds.

Om hur utlandstjänstgöring på lång sikt påverkar ett lands utrikespolitik och självbild skrev häromåret Aslak Nore ”Gud er Norsk. Soldatene fra fredsnasjonen” (Aschehoug, pocket). Boken bygger på Nores egna erfarenheter av utlandstjänstgöring i Bosnien men han går också vidare och genomför en närmast arkeologisk studie av alla norska utlandsuppdrag sedan 1947. Hans text är mest drabbande i beskrivningen av bristen på beredskap inför de hemkommande soldaternas behov. Norges självbild som fredsnation ställs i bjärt kontrast till den värld som de norska soldaterna har varit utsända i. Nores egen kluvenhet inför soldatlivet gör framställningen på en gång både personlig och trovärdig.

Att orsaken till de låga dödstalen bland norska utlandsstyrkor beror på att Gud är norsk tror nog inte Nore på. Men hur skall länder som Sverige och Norge kunna upprätthålla sin självbild som fredsnationer utan att ta emot soldater i kistor, soldater i trauma, soldater med post-traumatiska stressymptom och soldater som inte kan reda upp sina civila liv? Är det någon i försvarsmakten som på fullt allvar tror att Ola Norman eller Sven Svensk kan åka skytteltrafik mellan bevakningsuppdrag i Afghanistan och jobbet som speditör i Helsingborg, ta hand om sin sambo och leva gott med minnena av en tioåring i Bosnien som fått en rikoschett genom huvudet och döende spädbarn utan vatten i Tchad utan att det kostar något?