Analyser av helgens val till Europaparlamentet domineras av det faktum att ett antal nationalkonservativa partier i nordvästra Europa har vuxit sedan förra valet, i några fall har de röstats fram som ländernas största partier (Danmark, Frankrike och Storbritannien). Jag tänker lämna den diskussionen till övriga kolleger, men vill rekommendera Cas Muddes analys som betonar att framgångarna nog inte får de jordskredseffekter som en del bedömare redan tagit ut i förskott.
Vad som kanske inte fått samma uppmärksamhet är att i det svenska valet har den politiska dimensionen som på engelska kallas libertarian-authoritarian också artikulerats på ett tydligare sätt än tidigare. Vid den auktoritära polen återfinns de båda i grunden konservativa partierna Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna som ökat med knappa åtta procentenheter sedan förra valet till Europaparlamentet. Vid den liberala polen hittar vi Feministiskt initiativ och Miljöpartiet som tillsammans ökat med nästan lika mycket. Med en generös tolkning kan också det numera liberala Centerpartiets framgång med en procentenhet liksom Vänsterpartiets ökning med en dryg halv procentenhet räknas med. Grovt sett kan vi därmed säga att båda polerna på dimensionen har mobiliserat lika mycket.
Inom statsvetenskap och sociologi finns en mängd diskussioner kring vad som kännetecknar en politisk dimension respektive en politisk skiljelinje. Jag tillhör dem håller mig Stefano Bartolinis och Peter Mairs definition vilken avkräver en skiljelinje tre saker: social bas, kollektiv identitet och politisk organisering. Allt som oftast kan det översättas med t ex klass, klassmedvetande och klassparti. Men Simon Bornschier har på ett övertygande vis argumenterat för att den sociala basen numera kan övertas av en subkultur som är tillräckligt stark för att utveckla en kollektiv identitet som står i motsättning till andra grupper. Bornschier skriver att
”det tycks som om det inte är den sociala (samhälleliga, förf anm) strukturens rötter i sig självt utan snarare antagonistiska relationer mellan kollektiva identiteter som stabiliserar partisystemet i en demokrati. Subkulturer (även utan socioekonomiska rötter, förf anm) som skapas genom politiska konflikter konstituerar därför de hållbara baserna för skiljelinjerna och inte deras oföränderliga sociala baser.”
Enligt min uppfattning är dimensionen mellan liberala och auktoritära värderingar just en dimension och inget annat. Vilka politiska skiljelinjer som formeras inom och utifrån den dimensionen är ännu oklar. Tillsammans med Ulf Bjereld har jag hävdat att två tänkbara skiljelinjer är kunskap-marknad och transnationella nätverk-nationalstat. Piratpartiet och rörelsen kring det kan hänföras till den första medan Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna kan hänföras till den andra (på var sin sida). Andra forskare har talat om utbildning som en ny skiljelinje (Rune Stubager) där låg- och högutbildade ställs mot varandra i just den mening som Bornschier ovan menade, i termer av subkulturer i antagonistisk värdekonflikt. Åter andra har lyft fram att vi ser en ny skiljelinje som återföder den gamla skiljelinjen mellan stad och land, mellan urbanitet och agrara intressen, där städer får alltmer gemensamma intressen oavsett i vilket land de ligger.
Att nya skiljelinjer kommer att växa fram står dock utom allt tvivel. Frågan är bara vilka politiska partier som förmår fånga upp, samla och föra fram de intressen som skiljelinjerna bygger på.
VÄNSTRA STRANDEN 
Detta är en väldigt intressant aspekt tycker jag. Apropå dimensionen liberal – auktoritär så är det någon som har försökt placera in svenska partier på den skalan med hjälp av politicalcompass.org och information från partiernas partiprogram. Resultatet kan bland annat hittas på http://opassande.se/2014/05/29/hoger-vanster-fungerar-inte-som-enda-forklaringsmodell-i-dagens-politiska-verklighet/ . Jag finner det mycket intressant att exempelvis Fi hamnade ganska långt mot den auktoritära polen enligt denna metod, medan du kategoriserar dem som liberala. Vad kan den skillnaden bero på?
Hade inte sett denna bild från politicalcompass förut – förklaringen är sannolikt att de använt någon form av frågor till partisympatisörer, inte tittat på partiets egen ideologi. V-H är så etablerat att ett så nytt parti som FI inte har arbetat upp en ”egen” sympatisörsgrupp och att många sannolikt kategoriserar sig som V-H snarare än andra dimensioner.
Å andra sidan tycker jag det är en konstig bild i alla fall – har väldigt svårt att se hur den har konstruerats. Ser ut som en V-H skala som bara justerats lite grand – Fp mer auktoritärt än M t ex och Mp alldeles för lite frihetligt. Nej, det där tror jag inte riktigt på. 🙂
VS
Utifrån min egen politiska uppfattning tycker jag skalan stämmer ganska väl. Fi hamnar långt ut på vänsterkanten i ekonomiska frågor, men de förespråkar också en auktoritär politik om än i ”politiskt korrekta” termer. Vad som är intressant är att detta aldrig/sällan uppmärksammas i media.
Jag är däremot förvånad över att Centern placerades så nära mitten när de förespråkar en utpräglat liberal ekonomisk politik.
Det mest intressanta är kanske att se på SD som ofta målas ut som en högerextremt parti men som ekonomiskt sträcker sig från folkpartiets till socialdemokratiska värderingar, från förespråkande av frihandel till protektionism av svenskt lantbruk och hårda regler för arbetskraftsinvandring. Men med den här bilden för ögonen så förklarar det också varför deras väljare primärt kommer från S och M.
Jag tror att ska en sådan här karta vara korrekt så måste den visa överlapp mellan de partier som väljarna flödar mellan. Dvs Fi, V, S och MP har överlappande delar. Samma sak med S, M och SD. Och Givetvis i hög omfattning allianspartierna. I detta så har de lyckats ganska så väl.