I en dryg vecka bedrev den svenska försvarsmakten en underrättelseoperation i Stockholms skärgård. Någon eller några hade sett något som tolkades som en främmande ubåt. När nu operationen är avslutad finns det inga resultat att rapportera, i alla fall inte för allmänheten.
För många, inte minst mig själv, blev dagarna ett rent déja vu (eg. redan sett) från 1980-talets ubåtsjakter. Som doktorand arbetade jag med analyser av 1980-talets försvarsdebatter, med särskilt fokus på vapenexport (Boforsaffären) och på ubåtar (Karlskrona och Hårsfjärden). Tillsammans med Rutger Lindahl, numera professor emeritus i statsvetenskap, var vi några som samlade, kodade och analyserade data inom ett politikområde vars innehåll tydligt har förändrats till idag. En av publikationerna finns på nätet, SOM-kapitlet ”Svenskarna och ubåtshotet” från 1989.
Redan på 1980-talet fanns mycket tvivel på ubåtarnas faktiska förekomst, men hotet upplevdes – oavsett vilken uppfattning man hade frekvensen – inte som särskilt oroande. Lite märkligt på sätt och vis, men kanske också logiskt. Möjligheten att försvara sig på allvar mot den dåvarande sovjetiska krigsmakten var inte särskilt stor (vid ett specifikt angrepp på Sverige). Utgångspunkten i opinionen blev att det var bättre att inte spela upp hoten för mycket, försöka hålla relationerna hyggliga och på det sättet undvika en reell konflikt. Det gamla svenska försvaret var också rustat för ett sidoangrepp på Sverige, inte för ett direkt angrepp på just vårt land. Ju högre tröskel, ju lägre konfliktnivå – desto större chans att angreppet inte kom.
Att mediernas roll i rapporteringen om ubåtskränkningarna under 1980-talet inte alltid var den kritiske granskarens står klart, om inte annat i kapitel tio i ambassadör Rolf Ekéus (huvudsekr Mathias Mossberg) utredning ”Perspektiv på ubåtsfrågan” SOU 2001:85. Även denna gång får medierna kritik, i programmet ”Medierna” i P1 (bl a av den till mig närstående Ulf Bjereld). Och jag håller med om att massmedierna generellt lätt dras med i dramatiken, lägger för mycket resurser på s k live-rapportering och för lite på analys och kritiskt granskande. Men, det är mer än gradfråga än ett kvalitativt steg.
Varje gång hoten rapporteras uppkommer en diskussion om ”budgetubåtar”, ”ryska minkar” och ”NATO-kramare”. Är alltihop en stor konspiration vars syfte är att skapa ekonomiskt utrymme för det särintresse försvaret angetts vara? Eller för att få svenska folket att inse varifrån allt ont kommer (öster)? Jag tror inte på någondera.
Hur skall då försvarsmakten rapportera om incidenter av detta slag? I många andra länder kommer denna typ av uppgifter aldrig fram. Det är en självklarhet att försvaret/militären håller alla sådana hotbilder för sig själv. I min värld är detta en oändligt mycket farligare väg. En väg som i Sverige under 1950- och 1960-talen ledde till orimliga inre konspirationer i säkerhetstjänsten, med registrering av oskyldiga medborgare och en maktutövning helt ur takt med den politiska utvecklingen. Så, i min värld får vi försöka leva med den här debatten. Själva värdera, kritiskt granska och bedöma.
Att den allmänna värnplikten, det civila försvaret och alla försvarets frivilligorganisationer har försvunnit eller minskat i betydelse i meningen att så få medborgare är inblandade gör tyvärr den värderingen mycket svårare för de flesta av oss. Kanske är det den större problematiken?
VÄNSTRA STRANDEN 
Du gör en rimlig analys. Öppenhet bättre än hemlighetsmakeri. Det som är problemet, då och nu, är att journalister inte är trogna sitt uppdrag, nämligen att kritiskt granska makten utan riskerar istället att bli springpojkar och springflickor till makten (i det här fallet maktstrukturer på olika plan).
Sune: Om det håller jag med, det var vad jag syftade på med att de dras med i dramatiken och prioriterar ”lajv” före ”analys. Dina synpunkter är ju väl omhändertagna i Ekéus utredning 🙂
VS