Kaj Björk har gått ur tiden

Kaj Björk var född 1918 i Göteborg och gick bort för några veckor sedan. Björk tillhörde den generation socialdemokrater för vilken europeiskt partisamarbete var en självklarhet. Kaj Björk blev journalist, redaktör för Tiden och Ny Tid, sedan riksdagsledamot, i såväl den gamla tvåkammarriksdagen som i den nya enkammardito. Han blev sedan utrikesråd och ambassadör.

Jag träffade Kaj Björk första gången den 10 april 1995 då jag intervjuade honom om den svenska politiken avseende Algerietkriget 1954-1962 där Sverige under åren 1958-1959 ändrade sin policy och tog ställning för algerisk självständighet och mot den franska synen om kriget som en intern angelägenhet. Det var ett mycket stimulerande möte, Björk var minnesgod, analytisk och gav en hel del ”kött på benen” åt de studier av dokument från UD:s arkiv som jag hade som grund för mina frågor.

Björk var som internationell sekreterare i socialdemokraterna med på det möte sommaren 1957 när Socialistinternationalen diskuterade Algerietkriget – på norskt initiativ nota bene. Den norske representanten Finn Moe delade inte fransmännens uppfattning att kriget i Algeriet var en inre fransk angelägenhet och tog upp den tortyr som franska armén använde mot den algeriska rebellgrupperna. Kaj Björk understödde Moes uppfattning och de norsk-svenska kritiken vållade stort rabalder i Frankrike.

Kontentan blev att Internationalen sände en delegation till Algeriet för att undersöka sanningshalten i de rykten som fanns om fransk tortyr. Delegationen fick inte träffa vilka de ville utan bara av fransmännen utvalda personer. Delegationen var efteråt djupt skeptisk mot den franska uppgiften att den muslimska befolkningen i Algeriet var lojala med Frankrike.

Från och med 1957 tar den svenska kritiken i pressen mot kriget och då särskilt mot tortyren tog verklig fart.  Kaj Björk menade också att utrikesminister Undén var väldigt orolig för vart den nye premiärministern/presidenten Charles de Gaulle – som tillträtt i en mycket svår kris 1958 – skulle föra Frankrike. Ett starkt motstånd mot kriget mobiliserades i den svenska opinionen  mot den franska politiken under de här åren, något som Undén explicit nämnde som motiv för den förändrade svenska hållningen. År 1958 valde Sverige att lägga ned sin röst i en omröstning om algerisk självständighet och 1959 stödde den svenska regeringen, som ensam väststat ett (visserligen modest) krav på algeriskt självstyre.

Jag träffade Kaj Björk ytterligare ett par gånger i mer flyktiga sammanhang – senast för fem år sedan då han trots hög ålder kom ihåg vårt långa samtal nästan femton år tidigare!

En lång politisk och diplomatisk gärning har nått sitt slut. Jag är djupt tacksam att ha fått träffa och samtala med Kaj Björk, en intellektuell socialdemokrat med genuint internationella vyer.

Min bok ”Sverige och Algeriets frigörelse. Kriget som förändrade svensk utrikespolitik” kom 1996.

Ubåtar, försvar, medier och den egna värderingsförmågan

I en dryg vecka bedrev den svenska försvarsmakten en underrättelseoperation i Stockholms skärgård. Någon eller några hade sett något som tolkades som en främmande ubåt. När nu operationen är avslutad finns det inga resultat att rapportera, i alla fall inte för allmänheten.

För många, inte minst mig själv, blev dagarna ett rent déja vu (eg. redan sett) från 1980-talets ubåtsjakter. Som doktorand arbetade jag med analyser av 1980-talets försvarsdebatter, med särskilt fokus på vapenexport (Boforsaffären) och på ubåtar (Karlskrona och Hårsfjärden). Tillsammans med Rutger Lindahl, numera professor emeritus i statsvetenskap, var vi några som samlade, kodade och analyserade data inom ett politikområde vars innehåll tydligt har förändrats till idag. En av publikationerna finns på nätet, SOM-kapitlet ”Svenskarna och ubåtshotet” från 1989.

Redan på 1980-talet fanns mycket tvivel på ubåtarnas faktiska förekomst, men hotet upplevdes – oavsett vilken uppfattning man hade frekvensen – inte som särskilt oroande. Lite märkligt på sätt och vis, men kanske också logiskt. Möjligheten att försvara sig på allvar mot den dåvarande sovjetiska krigsmakten var inte särskilt stor (vid ett specifikt angrepp på Sverige). Utgångspunkten i opinionen blev att det var bättre att inte spela upp hoten för mycket,  försöka hålla relationerna hyggliga och på det sättet undvika en reell konflikt. Det gamla svenska försvaret var också rustat för ett sidoangrepp på Sverige, inte för ett direkt angrepp på just vårt land. Ju högre tröskel, ju lägre konfliktnivå – desto större chans att angreppet inte kom.

Att mediernas roll i rapporteringen om ubåtskränkningarna under 1980-talet inte alltid var den kritiske granskarens står klart, om inte annat i kapitel tio i ambassadör Rolf Ekéus (huvudsekr Mathias Mossberg) utredning ”Perspektiv på ubåtsfrågan” SOU 2001:85. Även denna gång får medierna kritik, i programmet ”Medierna” i P1 (bl a av den till mig närstående Ulf Bjereld). Och jag håller med om att massmedierna generellt lätt dras med i dramatiken, lägger för mycket resurser på s k live-rapportering och för lite på analys och kritiskt granskande. Men, det är mer än gradfråga än ett kvalitativt steg.

Varje gång hoten rapporteras uppkommer en diskussion om ”budgetubåtar”, ”ryska minkar” och ”NATO-kramare”. Är alltihop en stor konspiration vars syfte är att skapa ekonomiskt utrymme för det särintresse försvaret angetts vara? Eller för att få svenska folket att inse varifrån allt ont kommer (öster)? Jag tror inte på någondera.

Hur skall då försvarsmakten rapportera om incidenter av detta slag? I många andra länder kommer denna typ av uppgifter aldrig fram. Det är en självklarhet att försvaret/militären håller alla sådana hotbilder för sig själv. I min värld är detta en oändligt mycket farligare väg. En väg som i Sverige under 1950- och 1960-talen ledde till orimliga inre konspirationer i säkerhetstjänsten, med registrering av oskyldiga medborgare och en maktutövning helt ur takt med den politiska utvecklingen. Så, i min värld får vi försöka leva med den här debatten. Själva värdera, kritiskt granska och bedöma.

Att den allmänna värnplikten, det civila försvaret och alla försvarets frivilligorganisationer har försvunnit eller minskat i betydelse i meningen att så få medborgare är inblandade gör tyvärr den värderingen mycket svårare för de flesta av oss. Kanske är det den större problematiken?

 

 

 

Varför så tyst om övervakning och avlyssning?

Jag hade igår kväll förmånen att delta i ett panelsamtal arrangerat av ABF Göteborg om vad som kallats ”den globala övervakningsskandalen”. Tillsammans med mig deltog Rasmus Fleischer, Maria Johansen och Hans Linde. Det hela leddes av Ann Ighe.

Jag valde att lyfta fram den bristande politiseringen av frågor som rör massövervakning och avlyssning. En viktig anledning till att frågan inte riktigt får fyr i svensk politisk debatt – trots att det är valår – är att det inte finns någon villig aktör s a s på andra sidan. Vi ser alltså fanflykt från dem som trots allt röstat för FRA-lagen, fattat en mängd beslut om att delta i det internationella underrättelsesamarbetet och anser att det finns goda argument för detta. Men medborgarna får sällan eller aldrig höra de argumenten. Som forskare kan jag se en mängd goda argument från den sida som borde försvara och förklara sig, men dessa aktörer viker undan. Såväl politiska partier som myndigheter. Då är det svårt att få till en tydlig politisk konflikt som skulle kunna politisera övervakningsfrågorna. Vilket förstås är en strategi så god som någon.

En annan viktig förklaring till den bristande politiseringen är att underrättelsefrågor kan inordnas i kategorin ”utrikes- och säkerhetspolitik”. Inom utrikespolitiken bråkar partierna ytterst sällan, och gör man det någon gång så rör det nästan alltid formfrågor av typen vem som skall sitta i vilket kontrollorgan eller vilka handlingar som bör vara hemliga eller offentliga.

Utöver detta föreslog jag helt ogenomtänkt 🙂 att likaväl som vi har myndigheter som ha synpunkter på vår mat, våra bostäder och vår arbetsmiljö så borde vi också ha någon institution som hade som uppgift att hjälpa medborgarna tillrätta i den digitala världen: kryptering, kan man välja annat än Google, upphandla mjukvara utanför Microsoft eller allmän etikett när det gäller vad vi bör lämna ut om oss själva samt gärna en översyn av hur och i vilken omfattning företag och kommersiella intressen kan och få använda privata uppgifter, oavsett om vi lämnat ut dem själva. Grundtanken är att övervakning är en maktfråga där medborgaren alltid är den som drar det kortaste strået. Det handlar faktiskt om makt.

På hemvägen fick jag synpunkten att den svenska tystnaden/likgiltigheten (välj det som önskas) kanske hänger samman med en traditionell tilltro till statsmakten. Jag tror det ligger mycket i det. Hur bibehåller vi det goda i den tilliten samtidigt som vi inympar en hälsosam kritisk hållning till en statsmakt – och en kommersiell sektor – som faktiskt har en oerhört stor makt över oss som medborgare?

Min artikel om Pirapartiets succe i förra EU-valet finns här (kan laddas ned via närmaste universitetsbibliotek).

En debattartikel om övervakning från ett politiseringsperspektiv finns här.

Och mer om utrikespolitik som (icke-)politiserad fråga finns här.

 

Anförande på FN-dagen den 24 oktober 2012: Sveriges agerande i FN under Algerietkriget

Det är ett lite besynnerligt faktum att Sverige, en ganska liten nation i Europa som aldrig varit engagerad i avkoloniseringsfrågor eller i något större avseende motsatt sig de europeiska stormakternas intresse, ganska plötsligt och egentligen utan förvarning blir det första västland som röstar ja i FN:s generalförsamling 1959 till Algeriets självbestämmande och som därmed går emot franska intressen. Hur kommer det sig att Sverige, lite grand genom slumpens spel men ändå mot en genomtänkt bakgrund, blev det land som idag kan säga att man var först bland västländerna att agera, även om andra tidigare talat om Algeriets rätt till självbestämmande?

Algeriet blev ett fritt land för i år 50 år sedan, först då kunde de politiska banden med Frankrike brytas, efter åtta års krigföring, hundratusentals döda, ett raserat land och en moralisk bankrutt i moderlandet Frankrike. De sår som skapades under kriget har inte läkt ännu, efter ett halvt sekel!

Sverige kan inte ta åt sig äran av den algeriska självständigheten men kanske ändå av att ha gått i bräschen för en omsvängning bland väststaterna i FN i denna fråga. Vi skall komma ihåg att omröstningarna i FN har en tendens att ske i kollektiva strukturer där t ex arabstaterna uppträdde som en kraft, väststaterna som en och oftast de nordiska i en grupp. Avvikelser från gruppen är alltid intressanta och pekar på en möjlig politisk förändring. När Sverige därför 1959 avviker från väststaterna och från Norden är detta något som noteras i de diplomatiska protokollen bland engagerade stater.

Arabstaterna och ett antal andra stater från tredje världen fick upp Algerietfrågan på FN:s generalförsamlings dagordning redan 1955. Detta mot Frankrikes vilja och med endast en rösts övervikt. Men Frankrike lyckades få bort frågan med hänvisning till att Algeriet var en nationell angelägenhet för Frankrike och inte hörde hemma i FN, med stöd bland annat från Sverige. Tidigt år 1957 kom Algeriet åter upp på dagordningen och en resolution antogs, men det blev ett vagt och allmänt uttalande om behovet av fredlig lösning. Sverige ansåg dock nu att Algeriet kunde diskuteras i FN, trots att det egentligen var en fransk intern angelägenhet, med hänvisning till att det bevisligen begåtts brott mot mänskliga rättigheter i Algeriet. Men något stöd för självbestämmande fanns inte på kartan. I slutet av 1957 var det dags igen. Den svenska hållningen var fortfarande att inte stödja krav på algerisk självständighet. I generalförsamlingen antogs åter en vag resolution, denna gång med en önskan om att inleda samtal. Utrikesminister Undén hade strax innan försäkrat den franske utrikesministern att den svenska hållningen inte skulle vålla Frankrike några bekymmer. Han hänvisade uttryckligen till Sveriges tidigare ståndpunkter och tidigare hållning.

Men så, året efter, 1958 inträffar den första förskjutningen i den svenska hållningen. Det går inte att bortse från att det detta år också inträffar dramatiska händelser i Frankrike, den fjärde republiken slits sönder, de demokratiska institutionerna hotas genom en militär revolt i Algeriet och Charles de Gaulle installeras som premiärminister med det mer eller mindre omöjliga uppdraget att lösa krisen i Algeriet. Den svenske utrikesministern var oroad av de Gaulle och såg demokratin i Frankrike som hotad genom hans tillträde. Under 1958 tog också UD i Stockholm för första gången emot en algerisk delegation som representerade den nyligen upprättade exilregeringen. Och utrikesminister Undén tog i september 1958 vid ett nordiskt utrikesministermöte självmant upp att man borde sätta större press på Frankrike. Kabinettssekreteraren Sverker Åström meddelade redan i augusti att den svenska FN-delegationen skall få lite större handlingsfrihet vid generalförsamlingen detta år.

Under 1958 får också UD en mängd rapporter från ambassadör Lennart Petri i Marocko, mycket kritiska mot Frankrike. Och det är Petri som första gången i de diplomatiska rapporterna lyfter det faktum att kriget i Algeriet utgör ett hot mot maktbalansen i det kalla kriget.

Men i generalförsamlingen lyckas man år 1958 inte nå fram till någon resolution alls ifråga om Algeriet. De nordiska länderna är splittrade och det slutar för svensk del med en nedlagd röst eftersom förslaget i generalförsamlingen trots allt var för långtgående, menade Sverige. Resolutionen krävde att Frankrike utan kompensation eller förhandlingar skulle avstå från sitt eget territorium i samband med algerisk självständighet. Men året efter, 1959, är det dags för en lite större scenförändring.

Under 1959 har president de Gaulle lanserat ett flertal reformförslag för Algeriet och även varit positiv till vissa former av självstyre. Östen Undén är dock inte så imponerad. USA, Norge och Storbritannien ställde sig lite mer positiva till den franska politiken. Trots detta blir det Sverige som hamnar i rollen som den enda väststat som stödjer algeriskt självbestämmande.

Flera väststater var oroliga att stjälpa den positiva processen genom att rösta igenom en alltför skarpt formulerad resolution mot Frankrike. I utskottet avstod Sverige från att rösta då man inte förespråka t ex att FN skulle arrangera en folkomröstning i Algeriet eftersom det stred mot stadgan. Men i generalförsamlingen fick trots allt inte förslaget från utskottet tillräcklig majoritet. Då lade istället Pakistan fram ett förslag – direkt i generalförsamlingen – som uttryckligen erkände det algeriska folkets rätt till självbestämmande. En lång principiell diskussion om begreppet självbestämmande fördes i generalförsamlingen och i omröstningen därefter röstade Sverige ja till resolutionen. Övriga Norden, Storbritannien och alla övriga väststater röstade emot utom USA som lade ned sin röst.

På ett sätt kan man säga att det var en slump att det blev just då och just där, men för Sverige blev ändå detta beslut, denna röst, menar jag inledningen till en annan syn på avkoloniseringen och på Sveriges roll i en global maktordning.

Sverige kanske inte spelade en avgörande roll för Algerietkrigets utveckling eller för den algeriska självständigheten. När Sverige bytte position hade den politiska utvecklingen redan börjat ändrat inriktning. Men Sveriges roll som första väststat uppmärksammades och noterades från flera stater i tredje världen och i arabvärlden. Signalen var tydlig, Sverige stödde nationell självständighet som princip i de gamla kolonialväldena. Och för Sverige och svensk utrikespolitik tror jag att FN-omröstningen hade stor betydelse.

FN var en gemensam internationell arena för många av de organisationer och stater som drev avkoloniseringsfrågorna efter andra världskriget slut. Efter att i början stött Frankrikes uppfattning att Algeriet var en inre fransk angelägenhet kom Sverige redan 1957 att stödja uppfattningen att frågan ändå kunde diskuteras i FN. Förklaringen var att det fanns belägg för att Frankrike begick brott mot mänskliga rättigheter i Algeriet. FN blev en avgörande arena för att kanalisera och artikulera det internationella tryck som utövades mot Frankrike. Och FN blev en möjlighet för andra stater, som Sverige, att på allvar engageras i avkoloniseringsfrågorna som dittills inte varit på Sveriges bord.

Avgörande för den svenska vändningen i Algerietfrågan var en förändrad svensk verklighetsbild. Från att ha sett kriget som just en kolonial fråga för Frankrike, ett västland man normalt höll sig väl med från svensk sida, kom Algeriet att bli del i internationell maktkamp. Algeriet blev en fråga om kalla krigets styrkeförhållanden men också om folkrätt och efterlevnaden av mänskliga rättigheter. Bakgrunden till det förändrade synsättet var dels en ideologisk övertygelse från den svenska utrikesförvaltningen där den socialdemokratiska utrikesministern Östen Undén höll folkrätten högt, dels behovet av att hindra att avkoloniseringen och särskilt Algeriet blev en resurs för öst-sidan i det kalla kriget. Från svensk sida argumenterade man just för vikten av att från västländerna stödja de nationella frihetssträvandena eftersom de forna kolonierna annars skulle söka sig mot Sovjetunionen och Kina, något som skulle kunna hota maktbalansen och därmed världsfreden.

Den svenska och internationella opinionen hade också betydelse, inte som förklaring till den intagna hållningen men som en slags backventil. Det var omöjligt för Sverige, och för världen, att backa från de intagna positionerna. Undén hänvisar också 1959 till att den svenska opinionen inte skulle förstå ett svenskt agerande där man röstade nej till algeriskt självbestämmande. Det var framförallt studentförbund samt folkpartiets och socialdemokraternas ungdomsförbund som tryckte på, men mediedebatten blev också intensiv under 1958 efter att det avslöjats att Frankrike använt tortyr mot fångar i Algeriet. Inom UD fanns två ambassadörer, Karl Ivan Westman och Lennart Petri, som insåg Algerietfrågans sprängkraft innan man i Stockholm tycks ha förstått den. Deras kritiska rapporter rönte inte så stor uppmärksamhet från Undén, men möjligen blev de efter Undéns förändrade hållning en källa till information. Även Sverker Åström som kabinettssekretare var väl informerad, det går att se hans signatur i ett antal kritiska böcker om Algerietkriget, inköpta och lästa långt innan Sveriges hållning förändrades. Men det var Undén som bestämde, UD var lite mer hierarkiskt då än det blev sedan.

Jag menar att infogandet av avkoloniseringsfrågorna, via Algerietkriget, var en viktig pusselbit i utvecklingen mot det som kallas svensk aktiv utrikespolitik och som var en grundsten i den socialdemokratiska utrikespolitiken ända fram till kalla krigets slut och Sveriges inträde i den europeiska unionen. Algerietkriget kom att peka framåt i svensk utrikespolitik, framåt mot ökad betydelse av internationell opinionsbildning, på alliansfriheten som en grund för handlingsfrihet i relation till den framväxande tredje världen och för självklarheten i rätten till nationellt självbestämmande.

I den aktiva svenska utrikespolitiken kom stödet till nationellt självbestämmande, en ny ekonomisk världsordning, efterlevandet av mänskliga rättigheter och stöd för demokrati att ge Sverige en helt ny roll på den internationella arenan. Mest förknippas kanske denna politik idag med Vietnamkriget och med Olof Palme som vi ett flertal tillfällen höjde rösten mot förtrycket i såväl de europeiska staterna som i övriga världen. Men den aktiva svenska utrikespolitiken tillkom inte som någon moralisk eller självuppoffrande gest, istället var den en realpolitisk möjlighet för ett alliansfritt land. Sveriges aktiva utrikespolitik sågs som det bästa bidraget till en hållbar fred och det var Sveriges roll som alliansfritt land som gjorde positionen möjlig. Men den aktiva utrikespolitiken stärkte också bilden av Sverige som oberoende och därmed stärkte den också trovärdigheten i att Sverige både skulle vilja och kunna stå neutralt om kriget kom. Det är endast i efterhand som den aktiva utrikespolitiken felaktigt beskrivits som tillkommen bara utifrån svensk moralisk självtillräcklighet. Så var aldrig fallet för dem som var med. Visserligen drevs politiken av en djup ideologisk övertygelse – först hos Undén kring folkrätt med det nationellt självbestämmande som avgörande sedan med Torsten Nilsson och Olof Palme kring internationellt samarbete med ekonomisk och social utveckling som avgörande element. Och visst fanns det en drivkraft i socialdemokratins internationella arbete ett starkt patos för internationell rättvisa och för alla folks frihet. Men svensk aktiv utrikespolitik var möjlig tack vare alliansfriheten och den syftade långsiktigt till en stabil och fredlig utveckling i en värld präglad av en stormaktskonflikt. Därutöver bidrog politiken till att stärka den egna svenska säkerhetspolitiska positionen, något som var avgörande för nationell överlevnad om freden trots allt inte skulle hålla.

Idag står FN inför minst lika stora utmaningar som på 1950-talet men organisationen har idag konkurrens av andra internationella organ och samarbeten. De transnationella och övernationella nätverken har blivit fler i denna kommunikationens förlovade tid. FN är inte samma centrala arena som för 50 år sedan, men FN blir heller aldrig starkare än vad medlemsstaterna tillåter. I det långa loppet vore alla övriga militära och civila internationella samarbeten mindre värda utan FN som en ram, och genom FN har de folkrättsliga utgångspunkterna en tyngd som de annars inte skulle ha. FN har varit och är fortfarande en garant för det internationella samfundet i någon mening måste relatera sig till – även om man inte tvinga fram en efterlevnad – grundläggande mänskliga rättigheter och internationell lag i sitt agerande. Om vi inte vill glida tillbaka in i en militär och ekonomisk kraftmätning mellan demokrati och auktoritära regimer så är FN genom sin jämlikhet, sin öppenhet och sin universalitet vår största möjlighet att förhindra en sådan utveckling. FN är – med sina brister – därför värt både att fira och försvara.

Anförande hållet på FN-Dagen den 24 oktober 2012 på Svenska Institutet i Paris i arrangemang av Lycée International, Section Suédoise.

Läs mer om ämnet i min bok ”Sverige och Algeriets frigörelse 1954-1962. Kriget som förändrade svensk utrikespolitik” Nerenius & Santérus förlag, Stockholm, 1996.

Libyen: Vems ansvar är våldsmakten?

Händelserna i Libyen – men kanske framför allt det glädjande faktum att FN:s säkerhetsråd enats om ett starkt mandat – väcker frågor om våldsmonopolets roll i internationell politik. I den panel vid International Studies Associations konferens i Montréal där jag själv deltog presenterade Tim A Zagurskie en uppsats som skapade en intressant debatt om vad vi gör med våldsmonopolet i en post-nationell värld. När de regionala aktörerna, likt Arabförbundet eller Afrikanska Unionen, får allt större betydelse för de beslut som stater sedan fattar blir ansvar för militär våldsanvändning allt svårare att utkräva.

Zagurskie pekade på att senast vi hade så starka regionala organisationer som i praktiken hade inflytande över våld och militära operationer var under perioden mellan Napoleonkrigens slut och första världskrigets utbrott, den s k Concert of Europe. Regionala maktbalanser ingår i sin tur i en global balans som inte behöver så mycket för att komma i olag – vilket var det som ledde fram till första världskrigets utbrott 1914.

Vår tid är på intet sätt densamma men betydelsen av att Arabförbundet sa sig vara positivt till en flygförbudszon över Libyen (vilket medverkade till Säkerhetsrådets beslut) men sedan markerar missnöje med den militära operation som primärt företas av Frankrike, Storbritannien och USA pekar på oklarheten i vem som bär ansvar för det våld som utövas. Zagurskies tes var att världen går emot mer av regional organisering, inte bara politiskt och ekonomiskt utan också säkerhetspolitiskt. Men så länge det är stater som har monopol på våldsmakten är de regionala organisationernas roll oklar, för att inte säga skugglik.

Min uppfattning är att FN-mandatet är bra men att den militära interventionen i Libyen måste tydligare kombineras med en politisk förhandlingsprocess t ex med Arabförbundet och andra berörda organisationer. Annars är risken att gamla motsättningar mellan väst och de muslimska länderna fördjupas och att insatsen i Libyen övergår till en lågintensiv konflikt utan tydligt mål.

Läs gärna Peter Katzensteins  och Robert Keohanes (redaktörer) bok från 2007 Anti-amerikanisms in world politics. I en mening skulle jag vilja hävda att författarna förutsåg den demokratiseringsvåg som nu sveper över de nordafrikanska och arabiska regionerna då de med hjälp av massiv empiri visade att misstänksamheten mot amerikanska motiv för demokratisering inte var detsamma som misstänksamhet mot demokrati – tvärtom. Tillsammans med Ulf Bjereld recenserade jag den i DN för fyra år sedan (borttaget från DN) men något kan du läsa här.

Inte så intressant vem som har myst mest med diktatorer

”Tuppfäktning i den utrikespolitiska debatten i Riksdagen idag” Ja, så påannonserade Lennart Persson i Aktuellt ikväll onsdag den årliga diskussionen av svensk utrikespolitik. Idag var dagen för regeringens utrikespolitiska deklaration och för oppositionens alla partier att redovisa och ifrågasätta den svenska utrikespolitiken. Ganska mycket handlade om relationen mellan EU:s hållning och den svenska utrikespolitiska rösten. Men mest medialt intresse tilldrog sig den s k tuppfäktningen mellan socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin och utrikesminister Carl Bildt om vem som myst mest med Mubarak (Egypten) och Ben Ali (Tunisien).

Enligt min uppfattning är det ointressant vem som myst mest med diktatorer, partiledare och auktoritära envåldshärskare, den typen av argument dyker alltid upp långt efteråt, när man har historiens facit. Under den tid som personen ifråga leder sitt land så får övriga stater och organisationer i huvudsak finna sig i att behandla dessa personer som representanter för sina länder och partier. Det har heller aldrig bevisats att isolering av enskilda ledare – såvida det inte sker globalt – har någon effekt på nedmonteringen av repressiva styren. Vad som kan ha betydelse är istället en öppenhjärtig dialog och framför allt stöd till den interna oppositionen i auktoritära regimer. Vilket inte betyder att allt umgänge är vare sig nödvändigt eller ursäktligt – men i realpolitisk anda får det avgöras från fall till fall. Det finns regimer vilka är omöjliga att nå med dialog och där den eventuella inhemska oppositionen är mer eller mindre obefintlig (Nordkorea) och i de fallen har den internationella diplomatin inte många verktyg att erbjuda.

Västvärlden som helhet har många ”mysstunder” med diktatorer på sitt samvete. Länder som Zimbabwe, Kongo/Zaire, Kambodja/Kampuchea, Vietnam, Kina och Saudiarabien är länder vars härskare nu och då har besökts och tagits emot i de flesta demokratiska länders finrum oavsett demokratisk legitimitet. Istället för att diskutera bojkotter och bestraffningar borde fler regeringar arbeta med förutsättningarna för förändring som t ex samarbete kring utbildning, kommunikation/medier eller kvinnors hälsa och utveckling på folklig nivå. Hans Lindes (V) anförande som helt handlade om kvinnors situation i världen var i sin enkelhet ett bevis på vad som händer när man vänder på kikaren.

EU missade också sitt tillfälle att  vara en del av förändringsprocessen i Nordafrika – och skynda på den! – när den s k Barcelonaprocessen helt sumpades. Barcelonadeklarationen antogs 1995 och hade stora ambitioner kring demokrati, utveckling och frihandel i regionen runt Medelhavet. En frihandelszon skulle t ex etableras före 2010. Men vissa länder var irriterade över att inte hela EU fanns med utan bara Medelhavsländerna. Därför bildades den sk Medelhavsunionen 2008. En union som hitills inte inneburit något framåtskridande, men som möjligen kan bli användbar nu när Tunisien och Egyptens folk själva kastat sina auktoritära regimer ur sadeln och behöver resurser och stöd för att bygga demokratiska institutioner.

Läs gärna Leif Pagrotskys debattartikel om Nordafrikas utveckling, i DN idag.

Den politiska dimensionen av internationellt erkännande

I torsdags hade jag lyxen att få lyssna till professor Stephen Krasner och professor Jens Bartelson som talade om politiska implikationer av erkännandet av nya stater. Jag deltog i konferensen ”The Politics of International Recognition” som – på initiativ av Hans Agné – genomfördes vid Utrikespolitiska Institutet (sponsrad av Riksbankens Jubileumsfond och Vetenskapsrådet).

Vi var ett fyrtiotal personer, såväl akademiker som praktiker, som fick tillfällle att vända och vrida på en diplomatisk praxis vars politiska dimension som alltför sällan noteras. När Krasner erkände – i dialog med den serbiske ambassadören – att han använt Wikipedia för att ta reda på hur många stater som erkänt Kosovo kunde inte ens den bistre ambassadören annat än dra lite på munnen. Likaså skapade Krasners vittnesmål om att FN-diplomaternas vilja att betala sina P-böter till New Yorks stad stämde väl överens med ländernas plats på Transparency International – ju mindre korruption desto större betalningsvilja – en hel del munterhet.

Men viktigare ur var Krasners mycket övertygande argumentation för att erkännandet av ”statehood” alls icke har sitt ursrpung i den Westfaliska freden utan istället i 1800-talets europeiska värld.  Den Westfaliska suveräniteten rör endast icke-intervention, och den egentliga syftet med den fredsuppgörelsen var att skapa religiös tolerans. Statlig suveränitet  kan ses som tre komponenter menade Krasner och lyfte fram den legala, den Westfaliska och den inrikespolitiska suveräniteten. Som ett exempel på bristande inrikespolitisk suveränitet nämnde Krasner att ISAF (FN-insatsen) betalar lön till afghanska soldater via mobiltelefon! Afghanistan saknar ett tillförlitligt banksystem men har ett utmärkt mobiltelefonnät.

Jens Bartelson valde att försöka påvisa att ett legalt erkännande i praktiken bygger på ett socialt erkännande, och att moraliska normer i sin tur påverkar viljan att utgärda ett legalt erkännande. Bartelson argumenterade också för att erkännande användes av de europeiska imperierna för att dominera andra stater! Genom att erkänna små kungadömen i Afrika kunde man sedan förhandla sig till goda handelsvillkor (läs: möjlighet att exploatera). Bartelsons slutsats var att det inte finns någon tvingande logik mellan socialt, legalt och moraliskt erkännande. Och tillade att erkännandets centrala roll är att reproducera världen såsom vi känner den. Som en värld av stater.

Ett mycket stimulerande och uppfriskande seminarium – och så roligt att kunna unna sig att koncentrera sig på att lyssna och reflektera över teoretiskt centrala begrepp i den internationella politiken!