Två vägar att bemöta radikalisering – om terrorism, radikalism och extremism.

Hur skall de europeiska samhällena bemöta hoten från ”radikaliseringen”?

Termen eller ordet ”radikal” refererar till ett begrepp som betyder ”att gå till rötterna”. Att vara radikal innebär alltså att man önskar hitta grundprinciper, utgångspunkter eller fundament av något slag. En radikal person kan bli fundamentalist om dessa rötter blir personens övertygelse på ett sätt som utesluter diskussion eller kritik. Radikalisering* får i detta sammanhang alltså innebära att en individ söker en grundläggande princip på vilken hen kan bygga upp en livshållning och att denna princip blir en fundamentalistisk övertygelse för individen.

I dagens debatt om jihadism och terrorism med islamistiska förtecken i Europa utgör i de flesta fall radikalisering en process som för personen själv upplevs återknyta till en grundläggande eller ursprunglig religiös föreställning. Vi bör då hålla i minnet att i europeisk historia är det politiska förtecken som dominerat motiven för terrorism och radikalitet – vänster såväl som höger. Det är endast under perioden efter attentaten 2001 mot USA som fokus har hamnat på religiöst, och specifikt islamskt, motiverad terrorism.

Två övergripande sätt att bemöta s k radikalisering är dels vad professor Peter R. Neumann kallar den anglosaxiska och den europeiska. Den anglosaxiska betonar kamp mot lagöverträdelser men bryr sig inte om ideologier, sociala förhållanden eller företeelser som näthat eller förakt och diskriminering mot specifika grupper. Fokus ligger därför på polisiära och legala insatser. Den europeiska betonar ideologiska komponenter och betonar att terrorism är en politisk handling med politiska motiv.  Fokus ligger istället på sociala och pedagogiska insatser. Neumann menar att fördelen med den anglosaxiska är att den är effektiv i att förhindra själva handlingen, nackdelen är att den negligerar det politiska klimatet och därmed inte skyddar demokratin som idésystem. Nackdelen med den europeiska är istället att den är långsam och ineffektiv i skyddet mot enstaka händelser samt kan slå över i en repressiv ”tankepolis”, medan fördelen är att den skapar skydd för en långsiktig demokratisk utveckling och därmed ger förutsättningar för att socialt integrera medborgarna i samhället.

Så när Stefan Löfven pratar om att vi i Sverige varit ”naiva” så är det istället så att han underkänner ett idealtypiskt europeiskt sätt att gripa sig an kampen mot terrorism och fundamentalism.

Professor Olivier Roy, som jag tidigare refererat till i dessa frågor, kan inte oväntat anses tillhöra den europeiska skolan i Neumanns terminologi. Roy betonar att radikalisering inte har med individens psykosociala bakgrund att göra. Däremot är frustration och missnöje med den egna situationen i samhället vanligt förekommande, den religiösa ramen ger dessa individer en möjlig ram för att återvinna självkänsla och identitet. Hämndkänslor är en vanligare drivkraft menar Roy än någon form av frälsningsverk eller utopisk vision.

Roy menar att radikalisering sker i en kompisgrupper, släktnätverk eller i närmast underjordiska celler. Ofta är dessa grupper i direkt opposition till sina familjer, föräldrar och släkt är oftast direkt fientliga till de ungas val av livsväg. De unga gifter sig utan familjernas samtycke och lever utanför såväl religiösa sammanhang som släktgemenskap. Roy menar att processen ofta är snabb och inte alls frukten av en längre mognadsprocess där den religiösa identiteten djupnat.

När unga människor ansluter sig till en salafistisk version av islam får de ett svart-vit schema som ger en trygg och strukturerande ordning i livet. Här finns en mängd påbud och en mängd förbud. Salafism är dock, menar Roy, motsatsen till den kulturella islam som den äldre generationen i Europa företräder. Istället för att förse dem med rötter glorifierar salafismen deras egen bristande kulturella integration och får dem att närmast se det som tecken på att de är bättre muslimer än sina familjer. (s 11) Roy, liksom många andra, påpekar att kunskapen om den egna religionen bland dessa europeiska jihadister är mycket dålig.

Hur bör de europeiska samhällena då bemöta hotet från jihadister? Roy trycker på vikten av att inte se islam som en säkerhetsfråga. Ju mer västvärlden betonar ”islam” som ett hot desto mer attraktivt blir ”islam” för individer som letar efter ett motiv för att använda våld i en form av revansch på det samhälle de vuxit upp i. Radicals hate normal people som Roy träffande skriver. För den som inte orkar leva med motsättningar, spänningar och pragmatism tycks radikalism och/eller våld vara en utväg. Neumann menar att extremism i många former kommer att vara ständigt närvarande i de globaliserade västerländska samhällena. Hans analys tycks utmynna i att terrorism är ett i grunden politiskt fenomen och måste mötas som ett sådant. Självklart krävs en god underrättelsetjänst och en välutbildad och effektiv polismakt för att hantera terrorism som lagöverträdelser. Fokus på en sådan strategi riskerar dock att överge demokratins behov av att utveckla medborgerliga och intellektuella uttrycksformer åt populism och extremism.

Både Roy och Neumann landar i den i och för sig mer långsamma men sannolikt mer effektiva europeiska vägen – att möta hoten från radikalismen med politiska och sociala medel.

* Jag är personligen skeptisk till termen ”radikalisering” då den kommit att innefatta både allt och inget, men väljer att använda den här eftersom det är den engelska ter (radicalization) som används i den diskussion jag refererar.