En bref: Det räcker inte med kontroll, övervakning och poliser

När statsministern säger att regeringen skall ”göra allt” för att människor skall vara trygga så menar han förstås det. Men trygghet är ingenting som skapas av en ledare eller av kontroll. Trygghet kommer av ömsesidig tillit, framtidstro och inkludering – det är något vi skapar som medborgare tillsammans överallt och hela tiden.

Så skrev jag i Aftonbladet Långfredagen den 25 mars och uppmanade såväl beslutsfattare som medborgare att besinna sig och inte låta rädslan bli styrande för de politiska konsekvenser terrordåden i Bryssel, och för den delen i andra delar av världen, får.

Politiska beslut som syns direkt och som är tydliga i medborgarnas vardag tenderar att locka beslutsfattare, samtidigt som det inte alls är säkert att dessa är de mest effektiva. Kanske har de till och med oönskade effekter som dyker upp först efter en tid. Men när politiska beslut är hårt uppbundna av internationella överenskommelser, och särskilt av EU-samarbetet, kan det vara lockande att skapa inrikespolitiska poänger med hjälp av de områden över vilka nationella beslutsfattare faktiskt har makt, t ex polis och säkerhetstjänst. Trygghet i ett samhälle bygger på tillit och legitimitet, på att se sig själv i andra och på att människors olikhet inte är ett hot. Tilliten byggs inte upp av fler poliser eller ökad övervakning, risken är snarare att den undermineras om samhällets grundläggande principer frångås.

***

Mer om ämnet finns att läsa finns hos Henrik Ekengren Oscarsson, i ett nummer av Världspolitikens Dagsfrågor av Wilhelm Agrell och undertecknad, samt i boken ”Främlingskap” av Ulf Bjereld och undertecknad.

Två vägar att bemöta radikalisering – om terrorism, radikalism och extremism.

Hur skall de europeiska samhällena bemöta hoten från ”radikaliseringen”?

Termen eller ordet ”radikal” refererar till ett begrepp som betyder ”att gå till rötterna”. Att vara radikal innebär alltså att man önskar hitta grundprinciper, utgångspunkter eller fundament av något slag. En radikal person kan bli fundamentalist om dessa rötter blir personens övertygelse på ett sätt som utesluter diskussion eller kritik. Radikalisering* får i detta sammanhang alltså innebära att en individ söker en grundläggande princip på vilken hen kan bygga upp en livshållning och att denna princip blir en fundamentalistisk övertygelse för individen.

I dagens debatt om jihadism och terrorism med islamistiska förtecken i Europa utgör i de flesta fall radikalisering en process som för personen själv upplevs återknyta till en grundläggande eller ursprunglig religiös föreställning. Vi bör då hålla i minnet att i europeisk historia är det politiska förtecken som dominerat motiven för terrorism och radikalitet – vänster såväl som höger. Det är endast under perioden efter attentaten 2001 mot USA som fokus har hamnat på religiöst, och specifikt islamskt, motiverad terrorism.

Två övergripande sätt att bemöta s k radikalisering är dels vad professor Peter R. Neumann kallar den anglosaxiska och den europeiska. Den anglosaxiska betonar kamp mot lagöverträdelser men bryr sig inte om ideologier, sociala förhållanden eller företeelser som näthat eller förakt och diskriminering mot specifika grupper. Fokus ligger därför på polisiära och legala insatser. Den europeiska betonar ideologiska komponenter och betonar att terrorism är en politisk handling med politiska motiv.  Fokus ligger istället på sociala och pedagogiska insatser. Neumann menar att fördelen med den anglosaxiska är att den är effektiv i att förhindra själva handlingen, nackdelen är att den negligerar det politiska klimatet och därmed inte skyddar demokratin som idésystem. Nackdelen med den europeiska är istället att den är långsam och ineffektiv i skyddet mot enstaka händelser samt kan slå över i en repressiv ”tankepolis”, medan fördelen är att den skapar skydd för en långsiktig demokratisk utveckling och därmed ger förutsättningar för att socialt integrera medborgarna i samhället.

Så när Stefan Löfven pratar om att vi i Sverige varit ”naiva” så är det istället så att han underkänner ett idealtypiskt europeiskt sätt att gripa sig an kampen mot terrorism och fundamentalism.

Professor Olivier Roy, som jag tidigare refererat till i dessa frågor, kan inte oväntat anses tillhöra den europeiska skolan i Neumanns terminologi. Roy betonar att radikalisering inte har med individens psykosociala bakgrund att göra. Däremot är frustration och missnöje med den egna situationen i samhället vanligt förekommande, den religiösa ramen ger dessa individer en möjlig ram för att återvinna självkänsla och identitet. Hämndkänslor är en vanligare drivkraft menar Roy än någon form av frälsningsverk eller utopisk vision.

Roy menar att radikalisering sker i en kompisgrupper, släktnätverk eller i närmast underjordiska celler. Ofta är dessa grupper i direkt opposition till sina familjer, föräldrar och släkt är oftast direkt fientliga till de ungas val av livsväg. De unga gifter sig utan familjernas samtycke och lever utanför såväl religiösa sammanhang som släktgemenskap. Roy menar att processen ofta är snabb och inte alls frukten av en längre mognadsprocess där den religiösa identiteten djupnat.

När unga människor ansluter sig till en salafistisk version av islam får de ett svart-vit schema som ger en trygg och strukturerande ordning i livet. Här finns en mängd påbud och en mängd förbud. Salafism är dock, menar Roy, motsatsen till den kulturella islam som den äldre generationen i Europa företräder. Istället för att förse dem med rötter glorifierar salafismen deras egen bristande kulturella integration och får dem att närmast se det som tecken på att de är bättre muslimer än sina familjer. (s 11) Roy, liksom många andra, påpekar att kunskapen om den egna religionen bland dessa europeiska jihadister är mycket dålig.

Hur bör de europeiska samhällena då bemöta hotet från jihadister? Roy trycker på vikten av att inte se islam som en säkerhetsfråga. Ju mer västvärlden betonar ”islam” som ett hot desto mer attraktivt blir ”islam” för individer som letar efter ett motiv för att använda våld i en form av revansch på det samhälle de vuxit upp i. Radicals hate normal people som Roy träffande skriver. För den som inte orkar leva med motsättningar, spänningar och pragmatism tycks radikalism och/eller våld vara en utväg. Neumann menar att extremism i många former kommer att vara ständigt närvarande i de globaliserade västerländska samhällena. Hans analys tycks utmynna i att terrorism är ett i grunden politiskt fenomen och måste mötas som ett sådant. Självklart krävs en god underrättelsetjänst och en välutbildad och effektiv polismakt för att hantera terrorism som lagöverträdelser. Fokus på en sådan strategi riskerar dock att överge demokratins behov av att utveckla medborgerliga och intellektuella uttrycksformer åt populism och extremism.

Både Roy och Neumann landar i den i och för sig mer långsamma men sannolikt mer effektiva europeiska vägen – att möta hoten från radikalismen med politiska och sociala medel.

 

* Jag är personligen skeptisk till termen ”radikalisering” då den kommit att innefatta både allt och inget, men väljer att använda den här eftersom det är den engelska ter (radicalization) som används i den diskussion jag refererar.

Olivier Roy: ”Jihadismen är en nihilistisk generationsrevolt”

Kort sagt, det är inte fråga om en ”muslimsk eller muslimers revolt” utan ett specifikt problem som rör både de unga med invandrarbakgrund och de med rötter bara i Frankrike. Det handlar inte alls om en radikaliserad islam, utan om en islamiserad radikalitet. (Olivier Roy, Le Monde 24 nov 2015, min övers)

Olivier Roy, professor i statsvetenskap men också en global auktoritet på politisk islam, skriver i Le Monde om jihadismen i Frankrike med anledning av attackerna i Paris den 13 november. (Artikeln var tidigare upplåst men är nu åter låst, nästan hela texten går dock att läsa här.)

Roy lyfter fram ISILs (Daech) opportunism och menar att den typen av rörelser blir magneter för unga män (och ibland kvinnor) i ett individualistiskt uppror på samma sätt som extremvänsterns terrorism under 1970-talet (t ex Baader-Meinhof, Röda Brigaderna). Han tillbakavisar både den s k postkoloniala förklaringen (protest mot västvärldens politik) och den kulturella (islam kan inte integreras). Roy frågar sig varför endast en extremt liten del av muslimska unga i Europa i så fall agerar i enlighet med de båda strukturella förklaringarna?

Roy lyfter fram bristen på teologisk kunskap hos de unga muslimer som dras till terrororganisationerna. Han menar att en nyckel till revolten är att de unga terroristernas föräldrageneration inte kunnat (eller velat) förmedla sin religiösa kulturella tradition till sina barn. I hans analys spelar därför invandringens andragenerations-muslimer samt konvertiter en särskild roll, de har inte kunskap nog att själva värdera och bedöma den islam de presenteras för av terrorgrupper, menar han.  Och det våld som de blir anhängare av är ett modernt våld, ett kallt, överlagt och nihilistiskt (ung. amoraliskt) våld. Få av dem besöker någon moské, deras s k radikalisering sker i relation till hjältedyrkan av krigsherrar och ledare, inte i relation till sharia eller en religiös utopi. Oftast sker processen inom ramen för ett kompisgäng eller en familj, de skapar en ”ny” familj till vilken de kan känna tillhörighet. De genomför, menar Roy, med hjälp av islam en individuell revolt mot det samhälle med vilket de inte vill eller kan identifiera sig. Vi borde tala om radikalitetens islamisering istället för islams radikalisering.

Men varför då just islam? frågar Roy. För att den ger dessa unga en möjlighet att göra revolt mot sin egen föräldrageneration som svikit både sina barn och sin religion i det nya landet, och för att islam just nu är det mest provocerande för den individ som väljer väg på den revolutionära radikalitetens marknad.

***

Olivier Roy har en egen analys, den förtjänar att lyftas fram och diskuteras. Hans bok ”L’echec de l’islam politique” som kom 1992 har i år kommit i ny upplaga, ett standardverk inom området (finns på engelska). I somras mötte jag Salahuddin Barakat och hans tes handlar om att de unga som dras till terrorism och extremism i islams namn har synnerligen dåliga kunskaper om sin egen religion. Här intervjuades han i Aftonbladet i januari i år. Resonemangen påminner lite grand om Roys.

 

 

Besinning krävs – undergräv inte det samhälle vi värnar

It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of Light, it was the season of Darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair, we had everything before us, we had nothing before us,

En dag som denna är det lätt att travestera Charles Dickens. Citaten ovan kommer från inledningen av hans ”Tales of two cities” från 1859 som handlar om perioden före franska revolutionen 1789 men också om det terrorvälde som under en tid sedan ersatte monarkin.

Vi tycks verkligen leva i en tid och ett samhälle fyllt av paradoxer och gåtor. I vårt försvar av det öppna samhälle vi är så stolta över kommer nu det ena förslaget efter det andra vars grundläggande principer hotar just detta öppna samhälle. Gränser stängs, människor misstänkliggörs, övervakningen skall öka, repressionen vridas åt ytterligare ett varv och vi uppmanas att vara vaksamma. Vaksamma på vad kan man undra. Ibland tror jag att jag råkade följa efter den vita kaninen och nu befinner mig på te hos Hattmakaren…

Ett av de mera upprörande förslagen är att människor med dubbla medborgarskap skall berövas sitt svenska medborgarskap om de kan anses ha medverkat till terror eller krigsbrott. Men också krav på hårdare straff, ökad övervakning och kontroll och krav på att kriminalisera resor vars syfte är någon form av stöd till terror, oavsett resultaten har tidigare förts fram. Och nu sägs regeringen förbereda någon form av undantagstillståndsliknande samhällssituation där det enligt medieuppgifter skulle gå att sätta vissa av våra individuella rättigheter åt sidan till förmån för statens tvångsmakt.

Det är i dessa lägen som ett politiskt ledarskap måste visa besinning och självbehärskning. Nu gäller det att vara kall och tänka klart, inte låta sig dras med av exalterade s k experter och låta den egna skräcken diktera besluten. Lyssna på juristerna – Anne Ramberg, Mårten Schultz och Stefan Lindskog. De har alla varnat för snabba åtgärder och åtgärder som inte utreds i grunden.

Var är den skarpa analysen med frågor som: Vilken är den faktiska hotbilden mot vårt land? Vilka är möjligheterna att skapa stabilitet i Syrien? Vad har våldsamma interventioner i Mellanöstern hittills åstadkommit? Varför är flyktingstopp ett svar på terrorism eller brsitande integration på arbetsmarknaden? Hur många terrorister har funnits bland flyktingarna och hur många har vuxit upp i våra städer i Europa? Internationell debatt och forskning har en mängd svar och argument kring dessa frågor. Och jag vill se svenska svar på dessa frågor innan jag accepterar några av de drakoniska åtgärder som nu föreslås från regering och andra aktörer.

Vad är ett samhälle egentligen om inte det nät av relationer och kontakter som vi alla som bor på den här lilla plätten av världen har med varandra? Förslagen som kommer nu underminerar ju just detta nät av kontakter. Nu om någon gång är det individens rättigheter och rättsstatens principer som måste styra! Rättigheterna finns inte bara för de soliga dagarna.

Ett medborgarskap är den centrala länken mellan individen och statsmakten, den måste vara ovillkorlig och kan inte göras till föremål för förhandling. Om vi har dubbla medborgarskap i vårt land måste ändå alla medborgare behandlas på samma sätt – det är rättsstatens primat. Den med ett annat medborgarskap utöver det svenska tillhör samma samhälle som de med endast ett svenskt medborgarskap. I annat fall har vi påbörjat vägen mot att göra våra individuella rättigheter till en fråga för förhandling. Den vägen har Europa tagit förr, det ledde till en katastrof både i förlust av människoliv och i förlust av samhällens självrespekt. Medborgarskapet borde vara fundamentet i relationen mellan oss och staten – det kräver ömsesidighet.

Så beslutsfattare och debattörer, besinna er! Betänk att vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser. Gå aldrig ut på det sluttande planet.

*

Läs gärna också kloke Robert Egnell som skrev för några dagar sedan.

CharlieHebdo: Sorg, sorg, sorg måste följas av fredliga motkrafter

Jag känner en stor sorg idag, något som jag förstås delar med miljoner andra människor. För mig som trägen Parisbesökare känns allting så nära och berör en historia och tankemönster jag känner väl. Upplösningen av dramat som började med attentatet mot satirtidskriften CharlieHebdo blev blodigt. Ännu vet vi inte säkert hur många som dött och skadats men såvitt jag förstår har tjugo människor dödats och mer än tio är svårt skadade, däribland flera poliser. Sorgligt nog får Frankrike inte möjlighet att läkas genom en juridisk process där de ansvariga ställs till svars, istället står vi alla med tre stumma män som tog möjligheten ifrån oss att förstå med sig i döden.

På flera sätt påminner händelseförloppet om den anti-semitiska attacken mot en skola och mot soldater i Toulouse för snart tre år sedan. Även då var förövaren en återvändare från jihadistisk krigföring, i hans fall i Afghanistan/Pakistan. Frankrike har sedan några år utsatts för ett flertal anti-semitiska attacker och det var ingen slump att den franska polisen idag valde att spärra av också de judiska kvarteren kring Rue de Rosiers i Paris. Ett område som på 1980-talet var platsen för flera blodiga uttalat anti-semitiska attentat.

Ett uttalande av en svensk kvinna i dagens radiosändningar fångade min uppmärksamhet idag. Hon talade om den judiska butik där en av gärningsmännen höll gisslan och sa att hon gick förbi den flera gånger i veckan. Därefter sa hon sådär en passant ungefär att ”det bor ju människor från många olika håll här och vi lever ju tillsammans, det är ju så här”. Ja, det är väl just denna fredliga samlevnad som är så extremt provocerande för individer som inget hellre vill än att skapa en blodig konflikt mellan människor av olika härkomst, religion och med olika traditioner.

Fanatiska unga män av den typ som begått dessa avskyvärda dåd i Frankrike står inte ut med fredlig samlevnad. De vill se den avgörande ideologiska konflikt de själva vigt sina liv åt också prägla de europeiska samhällena, bara så kan de egna föreställningarna legitimeras. Ju mer samförstånd och ju mer kulturell blandning samhället skapar desto mer hotfullt för denna typ av individer. På samma sätt som 70-talets terrorister trodde sig kunna provocera fram en folklig resning genom att visa på de demokratiska staternas inneboende repression så hoppas dessa unga män att trosfränderna skall ta till vapen och slutligen besegra den i deras ögon ovärdiga och ynkliga europeiska demokratin

Vi som inte tror på en värld som renas genom strid och död, vi som är övertygade vikten av demokratisk utveckling med skarpa ideologiska konflikter mellan politiska partier som kanaliseras via legitima institutioner måste orka stå fast vid de värderingar som gjort våra länder framgångsrika och attraktiva att leva i – frihet, jämlikhet, solidaritet.

I dessa dagar är vi alla Charlie. Faktiskt. Vi är alla utsatta för angrepp och det är bara tillsammans vi kan försvara vår frihet. Vårt enda svar måste vara mer frihet, mer jämlikhet, mer solidaritet.

***

Läs gärna vad jag skrev för ett år sedan i liknande ämne. Men också historieprofessorn Juan Cole som skriver om vad han uppfattar som en strategi bakom sådana terrordåd som vi sett dessa dagar.

Till minne av dem som dog på Utöya och i Oslo den 22 juli 2011

Trots att solen äntligen skiner idag, denna kalla och våta sommar, kan jag inte tänka på så mycket annat än vad som hände på Utöya och i Oslo idag för exakt ett år sedan. Med min familj befann jag mig långt ute på landet, men med god tillgång till internet, och det är ingen slump att det var på Twitter den första hinten kom om vad skulle komma. Jag kommer aldrig, så länge jag lever, att glömma den eftermiddagen. Vi följde med stigande fasa händelseutvecklingen och försökte bringa reda i fakta och fantasier genom insamlande, granskning och vidareförande av uppgifter från såväl de förtvivlade offren på Utöya (via Twitter) som internationella nyhetsbyråer. Först morgonen därpå stod dock vidden av katastrofen klar.

Massmordet på Utöya och bomben i Oslo den 22 juli 2011 var en politisk handling och som sådan kommer den att påverka mig under resten av mitt liv.

Jag skrev redan 26 juli i Dagen om dåden i Norge och påpekade då att även om Anders Behring Breivik ensam var ansvarig för att låta ondska använda honom som verktyg, så har vi alla ett ansvar för att hålla den politiska diskussionen ren från våldsromantik och hatretorik. Någonstans därute finns det människor som tar sådant tal till intäkt för att begå extrema våldshandlingar. Jag har inte ändrat uppfattning i detta avseende. Men jag noterar att det under året som gått har blivit en debatt om vilka politiska läger som är ansvariga för den islamofobiska och hatiska diskurs som Breiviks dödande fann sin näring ur. Den typen av diskussion leder bara runt i en cirkel. Varje dag kränks människor för sin hudfärg, sin religion, sitt kön, sin sexualitet eller sitt språk, varje dag tvingas människor dölja sin egenart för att inte dra på sig andras missaktning. Det händer hemma hos dig, hos mig och på platser vi aldrig besökt. Så har det ju alltid varit invänder någon, ja, men idag accepteras det i lägre utsträckning. Idag har vi lagar, opinion och politiskt ledarskap på vår sida. Och när våra uppfattningar raljant kallas ”politiskt korrekta” av dem som älskar att framställa sig som de sanna uttolkarna av folkets vilja så väljer jag att tolka det som en sanning. Ja, det är politiskt och samhälleligt korrekt att visa andra människor tolerans, respekt och hövlighet.

Var och en av oss har ett ansvar för att bemöta hatets retorik, främlingsfientlighetens kolportörer och toleransens dödgrävare. Ingen annan än Anders Behring Breivik bär ansvar för de handlingar han begått när han med berått mod berövat 77 människor livet. Men du och jag kan motverka att den typ av kategoriska, falska, fanatiska och inskränkta uppfattningar som låg till grund för hans handlande sprids. Eller så låter vi bli. Det finns ingen neutral position.

Låt mig få bli lite personlig och citera Stefan Sundströms text till ”Om jag kommer opp till Jesus”:

Jesus jag vet att du släpper in
Varenda en till ditt krypin
Men om det ska graderas på nåt sätt
Vet jag en tant som ska ha förtursrätt
För när andra gick med listor
Mot att få flyktingar breve
Advokaten o magistern dom skrev på dom med
Ja alla utom hon var överens
O till sist så klart förläggningen den bränns

Om jag kommer opp till Jesus på nåt sätt
Frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Har du älskat allt du pallar varje dag
Blir hans fråga och vad svarar du och jag?

Här tror du väl att visa den är klar
Med en moral så uppenbar
Och när tv gjorde reportage varenda
Smygadolf han raka sin mustasch
Utom han som gick med listan
Han hängdes ut vid skampålen
Ingen kändes vid han ingen ville va hans vän
För så går det till häruti kalla nord
Att man håller med den som för tillfället för ord

Om jag kommer opp till Jesus...

Jesus Jag är inte bättre jag
Jag vill inte ha nåt bråk idag
Men - här kommer min poäng
Nu tyckte alla han va bäng
Och när alla gick i kyrkan, ja det var ett kristligt plejs
Så fick rassesnubben sitta för sej själv med skamset fejs
Den enda som satte sej breve
Var den där tanten 
Hon som vägra vara med

Om jag kommer upp till Jesus...

Anders Behring Breivik är ingen ideologisk hjälte utan en störd man

Lika måna som en del är om att distansera sig från Anders Behring Brevik och hans föreställningsvärld, lika måna är andra om att kleta fast honom vid motståndaren. Och, kanske viktigast, väldigt många kommentatorer och skribenter menar att han ger uttryck för den ena eller den andra stora/grundläggande/genuina ideologin efter den andra. Han skall ses som ”nedsänkt” i den ena eller andra ideologiska strömningen och därför förstås som en uttolkare eller exponent för dessa strömningar, alternativt för vår tid överhuvudtaget. Det enda som skiljer honom, menar man, från alla dessa andra inom de olika strömningarna är att Anders Behring Breivik tog till våld.

Jag tror inte på dessa tolkningar. Jag finner dem inte övertygande dels för att alla de olika tolkningarna inte kan vara sanna samtidigt, dels för att de alla enligt min uppfattning ger en intellektuell prägel åt dådet som leder till felaktiga slutsatser.

I dagens DN menar journalisten och författaren Henrik Arnstad att Breivik är klassisk ”fascist”, i Studio Ett i går menade chefredaktören och författaren Göran Greider att Breivik är en produkt av ”kulturkonservatismen” och att övriga  och kulturkonservativa borde ta avstånd från hans idéer och i dagens GP säger genusforskaren Jörgen Lorentzon att Breivik ”hatar kvinnor” och skall förstås ur ett anti-feminint perspektiv (ej på nätet).

Jag är väl medveten om att jag vare sig är läkare eller anhörig till de döda, men jag tar mig ändå friheten att mot bakgrund av lång verksamhet med att analysera idéer och ideologier hävda att analyserna ovan ger Breivik alldeles för stor roll och tillmäter honom en intellektuell nivå som han troligen inte har. Det han har är beredskapen att omsätta idéer i handling, han var beredd att döda. Och det för en bisarr samling idéer som han samlat ihop från olika källor och olika kontexter. Breiviks oförmåga till analys syns i den brist på begränsning och krav på fullständighet som gör manifestet till tusentals sidor. Hans grundläggande unikhet är att han var tillräckligt störd i sin relation till andra människor för att sätta ett massmord i verket.

I min tolkning är Breivik en av alla dessa män som tror sig ha ett uppdrag, en mission eller en vision om en ny värld, en ren och återfödd värld som motsvarar deras verklighetsfrämmande idéer om livet självt. Dessa människor är inte kapabla att leva ett liv såsom det ter sig för de flesta av oss. Den världen är smutsig, ofullkomlig och vag. Deras idé om livet är att allt skall vara kontrollerat och exakt. För mig är detta en personlighetsstörning, både i form av en empatistörning och i form av en bristande förmåga att förstå sin egen roll. Jag menar att Breivik antagligen delar denna personlighet med mördaren i Toulouse, med de som planerade ett dåd mot Jyllandsposten och med den svenske självmordsbombaren i Stockholm.

Notera också Breiviks egna referenser till dataspel och TV-filmer. Han säger att han blev förvånad över offrens beteenden, han hade inte sett något sådant på TV eller i dataspel, menar han. Enligt egen uppgift hade han tränat sig inför uppgiften genom dataspel. Och att han hade musik i öronen (och möjligen droger i blodet) när han mördade de oskyldiga på Utöya pekar på att han ser sig själv som en action-hjälte i ett spel. Han har identifierat sig med en fantasifigur och internaliserat beteendet så att han i verkligheten kan göra det som han (enligt egen utsaga) vet är fruktansvärt.

Det är alltid fråga om män, män med en begränsad förmåga att föra ett intellektuellt resonemang, män utan riktigt fotfäste i sina egna liv och män som griper tag i och mer eller mindre ”samlar” på idégods. De vill gärna framställa sig som delar av en stor organisation, i vilken de har en plats och en roll. På detta sätt kan deras egna liv få lite styrsel. Genom en hjälteinsats skall de göra det som ingen annan vågar/kan/vill och på så sätt rädda världen. Vi kan nog alla minnas möten med sådana män, oavsett att de inte har varit lika extrema som Anders Behring Breivik. Det är inga trevliga minnen.

Att ge de idéer som dessa personer ger uttryck för rollen av stora ideologier, eller att t o m hävda att dessa personer själva verkligen är intellektuellt förmögna att utveckla och analysera ideologiska strömningar, är att ge dem alltför stor roll. Visst är det frestande att försöka klistra Breivik på motståndaren, eller se honom som uttryck för de idéer som man själv fruktar för att på så sätt rättfärdiga den egna analysen. Men vi bör avstå från det. Breivik är, liksom de flesta terrorister, känsliga för strömningar i tiden. Idag blir det mångkultur eller islam. I en annan tid något annat. Vad vi bör betänka är vilken politisk kontext vi själva skapar. Där har vi alla ett ansvar.

Anders Behring Breivik är – såvitt jag kan förstå – helt tillräknelig i lagens mening.  Låt oss undvika att Breivik får en roll han inte förtjänat. För mig är han en politisk massmördare, och en djupt störd sådan, det som vi vanliga lekmän kallar en psykopat.