Satt på spårvagnen häromdagen och färdades söderut på Avenyn, när vi åkte förbi Stora Teatern fick jag någon slags kalejdoskopisk synvilla (ja, det var varmt och jag var trött) där jag såg alla människor som rörde sig fram och tillbaka på en enda gång, som i en massa småbilder som sammanfogades till en väldig bild av individerna. Det jag såg var en mängd klädstilar, loggor på väskor och påsar, kroppsfasoner och rörelsemönster – och för min inre syn så jag denna junikväll de politiska partiernas olika blommor fördela sig likt en stor bukett över människorna.
Många av mina kolleger har noterat förändringen i relationen mellan väljare och partier, begrepp som ”publikdemokrati” och förklaringar till väljarstöd i termer av politiskt utbud och efterfrågan används för att förstå hur vår liberala demokrati har utvecklats. Demokratin i de nordiska länderna har länge präglats av idealet att partier och medborgare är ”länkade” till varandra genom att intressen hos olika grupper samlas, formuleras och kanaliseras uppåt i systemet, ytterst till regeringsmakten. Men det är ju ett välkänt faktum att denna länkning blivit allt svagare, inte bara genom att färre medborgare är medlemmar i partier utan också genom partiernas allt högre beroende av mediesamhället och medialiserade strategier.
Men när jag satt där på spårvagnen så tänkte jag på en annan facett av denna nya demokratiska ordning, jag tänkte på relationen mellan oss medborgare och partierna som en fråga om konsumtion. Jag tror inte att det är särskilt kontroversiellt att säga att konsumismen är en ny religion inte bara för vanliga människor utan också för politiska beslut. Att öka konsumtionen är viktigt för att skapa tillväxt (verkligen dock inte bara privatkonsumtionen av varor), och det är ett inte alltför ovanligt ”nöje” att gå runt i gallerior och ”shoppa”. Jag har även hört barn som säger att det roligaste de vet är att ”shoppa”.
Metaforer styr våra liv, Metaphores we live by skrev redan Lakoff och Johnson om för länge sedan, och plötsligt tänkte jag att demokrati och konsumentmakt nu glidit så nära inpå varandra att många medborgare nog uppfattar valet av partisympati på ungefär samma sätt som valet av kaffe i butiken. En del av oss är helt enkelt märkestrogna, andra av oss är smakexklusiva i våra kaffeval, en del av oss gillar mainstreamkaffe och en del av oss väljer utifrån moraliska preferenser. Och de flesta av oss köper ett kaffe som stämmer med vår livsstil och identitet. Att förklara och förstå relationen mellan partier och medborgare i termer av konsumtionspreferenser är väl på ett sätt banalt, men förskjuter perspektivet på demokrati en del.
Och det lilla (?) problemet är att vår demokrati inte har de rätta förutsättningarna för ett sådant sätt att se på partierna. Partierna har en helt annan plats i demokratimodellen än vad Gevalia, Löfbergs eller Zoega har i en kaffemarknadsmodell. Vad alla dessa individer i min kalejdoskopiska syn på Avenyn därmed inte får är politiska aktörer som skapar, samlar och formulerar tydliga samhälleliga krav på reformer som är i linje med grundläggande samhälleliga konfliktlinjer. Istället får vi mer eller mindre skickliga mediala aktörer som vi tycker och känner kring, medan vi själva kämpar på med att få vardagen att gå ihop samtidigt som vi klagar på politikerna över köksborden.
Men kunden har ju alltid rätt. Eller hur?
***
Mer att läsa om publikdemokrati och om partier som varumärken.
VÄNSTRA STRANDEN 