Att många väljare upplever arbetslöshet eller rationalisering och teknisk utveckling som ett hot innebär inte att påståendena om dem är sanna. Men just så dras slutsatserna allt oftare i politiska debatter. Mantrat ”att ta människors oro på allvar” betyder då antingen ingenting alls eller uttrycker en välvillig von-oben-attityd från någon moraliskt upphöjd piedestal. En annan möjlighet är att den som säger så döljer sin egen politiska position bakom andra människors oro – den förmenta omsorgen om andra är egentligen bara ett argument för en annan politik än den som nu förs.
Så skrev jag i en krönika i söndagens Borås Tidning under rubriken ”Överallt tycks begreppet ‘sanning’ vara ifrågasatt”. Alltför ofta slirar olika aktörer i debatten på sanningen, antingen för att det passar deras intressen eller för att de inte tycker att sanning är särskilt viktigt. Men när vi tar ställning till politiska förslag är det värdekonflikterna som borde stå i centrum, inte sanningsbegreppet. Vi kan aldrig dra politiska slutsatser av en empirisk verklighet – om våldet mot kvinnor minskar så är det inget argument vare sig för eller emot resurser mot våld mot kvinnor. Däremot är det helt oundgängligt att veta om våldet minskar eller ökar för att kunna använda resurserna rätt – men det är en annan sak. Politiska värdekonflikter är normala i en demokrati, det är de som är demokratins själva kärna. Oro är ingen grund för att fatta politiska beslut, det är däremot en prövning av de politiska förslag som finns tillgängliga för att möta den oron.
När vi gör våra politiska val på grundval av framförda falska budskap och myter som vi visserligen själva omhuldar men som inte står sig vid en närmare granskning utsätter vi oss själva för en maktutövning vars politiska värden vi aldrig prövat eller ser konsekvensen av.
VÄNSTRA STRANDEN 