Så var då Almedalsveckan igång för min del. Anlände ett – som vanligt får man nog säga – soligt Visby med en imponerande välfungerande logistik kring ankomst och inkvartering. Och efter ett par timmars förberedelser inför morgondagens seminarier var det dags att lyssna på Jan Björklund på Almedalens scen.
Eftersom jag hört Björklund många gånger både från den scenen och i andra sammanhang känner jag igen han retoriska stil: personlig, individorienterad, uppfordrande och rätt kaxig. Idag var det inget om skolan, ett område där kaxigheten tyvärr har kompletterats med skygglappar, men mer om klassresor, starka kvinnor (särskilt mamma) och möjligheten för alla, verkligen alla, att kunna förverkliga sin potential och utvecklas så långt förmågan räcker.
Jag har alltid känt en frändskap med Björklund, hans uppväxt liknar min egen, och jag upplever att han bottnar i frågor om klassresor och uppbrott från auktoritära kollektiv. Talet idag var personligt, kort och kärnfullt, med en tydlig socialliberal prägel. Jag läste in en önskan att inte bidra till den polarisering som håller på att göra alla politikens nödvändiga kompromisser och allianser omöjliga.
Att Björklund håller ställningarna är tydligt, frågan är hur länge ställningarna håller. Över valet 2018? Ja, jag tror Jan Björklund vill vara nyckeln till en ny regeringsmajoritet, kanske ser han det som liberalernas uppgift återigen, som för hundra år sedan. Och han vill vara den som gör det möjligt.
***
För övrigt; trevligt mingel i Krukmakarens hus, (G) som i Gud arrangerade – vilket betyder tidningen Dagen, Pingst och Frälsningsarmén.
Imorgon deltar jag i två seminarier och sannolikt en radiosändning. Fokus imorgon är termen ”populism” som jag diskuterar kl 9.00 på Västsvenska arenan och sedan i ett annat perspektiv på Newman/Bilda-scenen kl 11.00 – sannolikt även i Studio Ett, Sveriges radio efter kl 17.
VÄNSTRA STRANDEN 