Etikett: Jan Björklund

Idag hade jag förmånen att få hålla en plenarföreläsning vid Högskoleverkets och Göteborgs universitets gemensamma konferens ”Kunskapssamhället – en illusion?”. Jag efterträdde Jan Björklund i talarstolen och det kändes väldigt bra eftersom Björklund visade prov på självdistans, självreflektion och självprövning. Ungefär i linje med de akademiska dygder jag talade om. Björklund presenterade en syn på resurstilldelning som ligger i linje med vad jag och många andra önskat under en längre tid – betoning på basanslag som prövas genom peer review, inte citaträkning och inte ökad konkurrensutsättning av forskningsfinansiering. Björklund markerade sin önskan att öka anslagen till högre utbildning, men pekade också på att de demografiska förhållandena sätter särskilt högskolor med lägre söktryck under extrem press. Ökade anslag, menade Björklund, bör gå till ökad kvalitet per student, inte till fler studieplatser.

Inför sitt tal tittade Björklund på mina skrivna anteckningar under rubriken ”Kunskapssamhället” och sa ”Jag skulle gärna vilja ha en halvtimme och filosofera om det där, men alla frågar ju bara om anslagen hela tiden.” Det är inte alltid så kreativt att vara minister. Men jag tycker att Björklund, trots det, levererade flera positiva signaler framåt. Så fick han lite chokladpraliner, kaffe och te som tack också.

Här nedan publicerar jag det skriftliga underlaget för mitt anförande idag den 1 juni vid den av Högskoleverket och Göteborgs universitet gemensamt arrangerade konferensen ”Kunskapssamhället – en illusion?”

Kunskapssamhället, ja det är en term som dyker upp redan på 1970-talet och lanseras i motsättning – eller som parallell till – termer som industrisamhället och tjänstesamhälle. Miljoner människors arbete inom industri och sjöfart hade byggt upp den ekonomiska boomen i efterkrigssverige och tanken på att lämna det spåret för att istället utveckla en arbetsmarknad som byggde på service, sociala relationer, kommunikation och abstrakta resonemang var främmande. Just betoningen på information och kommunikation gjorde att andra termer blev informationssamhället, kommunikationssamhället eller det postindustriella alternativt postmateriella samhället.

Men det är under 1980-talets liberala genombrott i Sverige som termen blir riktigt populär. Den 26 maj 1988 talar centerriksdagsmannen Börje Hörnlund om regionalpolitik och det är första gången termen används i det elektroniskt tillgängliga Riksdagsprotokollet. Hörnlund betonar infrastrukturens roll för ett integrerat Sverige där landbygd och storstäder växer tillsammans och detta för han tillbaka på, som han säger att ”Utvecklingen har under senare år lyft fram kunskapssamhället”. Ingen höjer idag på ögonbrynen inför tanken på att Sverige behöver kunskap och innovation för att kunna bibehålla en god ekonomisk utveckling, men den politiska striden kring hur detta skall ske, vilka mål som skall främjas och huruvida det är tjänster eller industriproduktion som bygger landet är inte över.

Jag menar att oavsett vilken typ av produktion som kommer att utgöra grunden för vårt välstånd under de närmaste decennierna så har vad jag kallar den kommunikationella revolutionens genomslag givit individen allt större utrymme, makt och ansvar men därmed också förskjutit den politiska spelplanen mot vad jag kallar ”kampen om kunskapen”. Kunskapen som objekt för tolkning står allt oftare i centrum för politiken medan klassiska ekonomiska/materiella värdekonflikter, som de mellan arbete och kapital (ofta kallat vänster-höger-skiljelinjen), har fått ett mindre utrymme.

Som en följd av de förändrade villkoren i individualiserade samhället är det rimligt att tro att nya, politiskt relevanta, sociala skiljelinjer uppstår vid sidan av dem från demokratins genombrott. I äldre tiders klassamhälle var klassidentifikationen beroende i huvudsak av materiella omständigheter och individens plats i ett industrisamhälles hierarki. I dagens samhälle är individens klassidentifikation oftare knuten till utbildning, personlig kompetens, individuell förmåga, egen erfarenhet och karisma. Graden och typen av utbildning är fortfarande en av de starkaste faktorerna för att förklara individers politiska och samhälleliga uppfattningar. Men utbildning är idag mer jämnt fördelad än på tidigare och variationen i det som kallas högre utbildning större än förr. Nära hälften av en årskull får del av högre utbildning. Pressen på både utbildningens innehåll och form är stark från såväl mer individuellt orienterade studenter som från krävande arbetsgivare. Demokratin har idag mer krävande, kunniga, kompetenta och välutbildade medborgare än förr och med en annan kunskapssyn än tidigare generationer. De sociala grupperna och klasserna är kanske inte lika synliga, mätbara eller objektivt iakttagbara, och nya skiljelinjer tillkommer, men de finns där.

Kan akademisk utbildning bättre än idag möta nya behov? Hur påverkar nya skiljelinjer och ny syn på kunskap kraven på högre utbildning? Vilken betydelse har utbildning för att utveckla det demokratiska samhället både här hemma och i andra delar av världen?

Mitt resonemang och mina svar på dessa frågor tar sin utgångspunkt i samhällsvetarna Seymour Martin Lipset och Stein Rokkans tankegångar. Lipset och Rokkan menade att det sena 1900-talets politiskt relevanta skiljelinjer kommer ur den nationella och den industriella revolutionen. Den nationella revolutionen ägde rum i samband med feodalismens sönderfall och nationalstaternas bildande. Övergången från rivaliserande furstendömen och stadsstater till nationalstater innebar att konflikten mellan centralmakt och periferi samt mellan kyrka och statsmakt växte fram som dominerande skiljelinjer. Skiljelinjen centrum-periferi utvecklades mellan den dominerande kulturen, som utgjorde statens centrum, och områden i periferin med skiljaktig kultur eller språk. Skiljelinjen kyrka-stat utvecklades mellan den religiösa överheten och den sekulariserade staten. Dessa skiljelinjer mobiliserades politiskt, vilket i samband med demokratins genombrott tog sig uttryck i politiska partier eller andra politiska rörelser.

Den industriella revolutionen skapade ytterligare två skiljelinjer; konflikten mellan stad och landsbygd samt mellan arbete och kapital. Skiljelinjen stad-landsbygd utvecklades mellan å ena sidan den jordägande gruppen och vad vi brukar kalla primärnäring och å andra sidan industrietablissemanget och borgerskapet i städerna. Skiljelinjen arbete-kapital utvecklades mellan å ena sidan den arbetarklass som arbetade inom industrin och å andra sidan arbetsgivarna i form av den industri- och/eller kapitalägande klassen. Och den skiljelinjen brukar vi i dagligt tal kalla vänster-höger-skiljelinjen. Även dessa skiljelinjer blev grunde för politisk organisering i samband med demokratins genombrott.

Den nationella revolutionen handlade om makten över territoriet och sättet att organisera den politiska ordningen. Den industriella revolutionen handlade om makten över kapitalet och sättet att organisera den materiella produktionen. På ett motsvarande sätt kan den kommunikationella revolutionen sägas handla om makten över ordet samt sättet att organisera kunskapsproduktionen.

Den kommunikationella revolutionen har sin grund i 1900-talets språngartade utveckling i form av kommunikationer som transportmedel (järnväg, bil, flyg) och som informationsförmedling (både som kommunikationsmedel i form av t ex telefon, fax, e-post samt som informationstillgänglighet i form av t ex Internet). Framstegen inom kommunikationssektorn förändrade betydelsen av territoriet; det blev enklare att transportera såväl gods som människor, samtidigt som personlig närvaro på sammanträden, i TV-studios etc blev allt mindre nödvändig. Framstegen inom kommunikationssektorn förbättrade möjligheterna till nätverkssamarbete såväl inom som bortom nationsgränser, samt omvandlade produktionsförhållandena i såväl socialt som tekniskt avseende. Den internationella, globala ekonomin styrs nu av strävan efter ökad produktivitet samt starkare konkurrenskraft. Produktivitet uppstår i huvudsak genom innovation, konkurrenskraft uppstår i huvudsak genom flexibilitet.

Territoriets förändrade betydelse, de förbättrade möjligheterna till nätverkssamarbete samt omvandlingen av produktionsförhållandena så att innovation och flexibilitet blir allt viktigare för produktiviteten och konkurrenskraften bidrar i sin tur till den allt starkare individualisering och destabilisering som kännetecknar dagens samhälle. Möjligheterna att resa och att ta del av information lösgör individerna från de gamla kollektiven. Människors territoriella tillhörighet eller boplats påverkar individens liv i allt mindre utsträckning och blir därför också allt mindre relevant för individens identitetsuppfattning. ”Jag har inga rötter – jag har fötter” är ett uttryck som ibland används som beskrivning av just territoriets minskade betydelse för individers identitetsutveckling. De framväxande transnationella nätverken är oftast individbaserade, vilket ytterligare minskar känslan av grupptillhörighet. Platsen i nätverket påverkar individens liv i allt större utsträckning. Individens individuella egenskaper och kompetens (som kunskap och kreativitet) gör individen unik och svår att ersätta. Dessa individuella egenskaper och kompetenser påverkar individens liv i allt större utsträckning, vilket också minskar känslan av grupptillhörighet.

Två helt avgörande processer följer i den kommunikationella revolutionens spår, nämligen å ena sidan en individualisering och å den andra en destabilisering av kollektiva strukturer. I en individualiserad och destabiliserad värld har de kollektiva auktoriteterna rivits ned. Sociala normer har individualiserats, vilket innebär att de finns kvar men individens vilja och förmåga att då och då bryta mot dem har ökat. Normen, som per definition är kollektiv, har också påverkats av destabiliseringen så att tilltron till normen, till det absoluta och beständiga, har rivits ned till förmån för normen som relativ och flyktig, mer att likna vid ramvillkor eller normalförhållanden som man kan avvika ifrån av olika skäl.

Kunskap och kunskapsproduktion framstår istället som den nya tidens politiska objekt. Kampen om kunskapen tar sig uttryck i både en kamp om vilken kunskap som skall ligga till grund för politiska beslut och människors livsval och en kamp om tolkningen av den kunskap som torgförs överallt i det ultramoderna samhället. Kampen om kunskapen föder nya skiljelinjer i det demokratiska samhället, den mellan folkets massa utan tillgång till kunskapens källor och å andra sidan kunskapens präster och prästinnor. Kunskapen kan ligga till grund både för att förverkliga sig själv och sitt personliga livsprojekt och för att gemensamt förbättra världen och förändra de kollektiva normerna.

Den kommunikationella revolutionen påverkar föreställningar om – och produktion av – kunskap. Individualiseringen lösgör kunskapen från auktoriteterna.  Den kommunikationella revolutionen har övertrumfat territoriet och de materiella resurskonflikterna på ett sådant sätt att relevanta konflikter idag utspelar sig kring kunskapsproduktion, kunskapsförmedling och kunskapslegitimitet. Det innebär inte att konflikterna om de materiella resurserna spelat ut sin roll, men de utkämpas idag snarast inom ramen för kunskapens och ordets makt. När fördelningsfrågorna i Sverige diskuteras idag är det t ex vanligare att beslutsfattare och journalister slår varandra i huvudet med statistik från olika källor eller utredningar och forskning från olika institut än att man diskuterar vad som är ideologiskt rättfärdigt, rimligt eller konsekvent. Kampen om resurser utkämpas alltmera inom ramen för kunskapsproduktionen, snarare än inom ramen för politisk mobilisering, artikulering och opinionsbildning från intresseorganisationernas och partiernas sida. Uppkomsten av s k tankesmedjor är ett typiskt exempel på kunskapens nya ställning relativt intresseorganisationerna. Lipset och Rokkans skiljelinjer utgjorde grunden för de i västvärlden ännu rådande partisystemen, medan de nya skiljelinjerna bidrar till att lösa upp dessa partisystem. Individualiseringen låter sig inte kanaliseras genom kollektiva partiorganisationer och försvårar upprätthållande av kollektiva organisationsformer i tiden och rummet.

Jag menar att den kommunikationella revolutionen och förändringen i föreställningen om och produktionen av kunskap ger upphov till nya skiljelinjer. Dessa skiljelinjer mobiliserar aktörer kring kunskapens innehåll, kampen om rätten till kunskap samt kampen om kunskapens räckvidd. Kampen om kunskapens innehåll gäller vem som skall ha makten att forma kunskapens innehåll, att bestämma vad som är sant och osant. Kampen om rätten till kunskap vem som skall ha makten att tillgodogöra sig kunskapen. Kampen om kunskapens räckvidd gäller strävan att göra kunskapen till den ”enda” legitima källan till makt, att ge kunskapen en monopolställning som legitim auktoritet.

Utifrån ett perspektiv ingår kunskapen i en marknadslogik där utbud och efterfrågan bestämmer värdet. Mot detta står kunskap som en kollektiv process och gemensam resurs vilken har ett inneboende värde i sig själv. För marknadsaktörerna blir kunskapen och sanningen relativ, dess värde bestäms av i vilken utsträckning den bidrar till att skapa vinst. För kunskapsaktörerna är sanningen absolut och dess värde bestäms av förmågan att skapa meningsfulla tolkningar av världen.

I ett individualiserat samhälle där de flesta normativa auktoriteter som Gud, Partiet och Förnuftet rivits ned eller åtminstone allvarligt ifrågasatts riskerar kunskapens innehåll – här i betydelsen vad som är sant eller falskt – lätt att bli en fråga om tycke och smak. Om allting är relativt, om det inte finns några objektiva sanningar, så reduceras kunskapen till individens erfarenheter. Då finns inte heller någon legitimitet för kunskap som en auktoritet utanför det egna jaget.

Givet allt detta om vi då återvänder till våra inledande frågor: Hur påverkar nya skiljelinjer och ny syn på kunskap kraven på högre utbildning? Kan akademisk utbildning bättre än idag möta nya behov? Vilken betydelse har utbildning för att utveckla det demokratiska samhället både här hemma och i andra delar av världen?

På den första frågan är svaret att kunskap måste uppfattas som en annan typ av resurs idag än tidigare. Oavsett att man i tidigare generationer läst ”till något” som lärare, läkare eller präst så har det faktum att man besitter kunskap har alltid varit en statusmarkör, en maktresurs och givit möjlighet till personlig utveckling. Men i vårt individualiserade kommunikativa samhälle är kunskapen framför allt en grund för sociala relationer, för utbyte av information, identitetsskapande men också närmast ett krav för att hålla jämna steg i konkurrensen. När nästan halv årskull genomgår högskoleutbildning blir konkurrensnyttan för den enskilde inte lika stor som när bara en tiondel läste på högskola. Därmed blir utbildningarnas status, kunskapens innehåll, räckvidd och rätten att få del av den, en allt viktigare fråga för studenterna. En utveckling som tvingar högskolor, fakulteter och institutioner att lägga allt mer kraft, tid och pengar på utformning, marknadsföring och samverkan. Den grupp studenter vi möter idag bör i så fall vara mer krävande, men samtidigt mindre benägna att gå omvägar och egna vägar till målet. Studenterna torde vara mer inriktade på resultatet, vid utbildningens renommé och möjligheten att använda sin examen som en del i det sociala livet än för tidigare generationer. I en tid där kritiskt förhållningssätt, reflektion och vetenskapliggörande ersatt auktoritet, expertis och systematik som grund för kunskapsbildningen får vi samtidigt stora grupper studenter som kanske är mer resultatinriktade, statusmedvetna och mer av konsumenter än producenter av kunskap. En verklig paradox! Och något av en utmaning för akademisk utbildning.

Svaret på den andra frågan, huruvida den akademiska utbildningen bättre än idag kan möta dessa nya behov, blir ju förstås kluvet. Å ena sidan blir det reflexiva tänkesättet att tydligare även inom utbildningsområden som tidigare präglades av kunskapsöverföring, tradition och praxiskännedom, men å andra sidan blir utbildningsområden som härbärgerat just det kritiska och reflexiva mer yrkesorienterade och mer arbetslivsinriktade. Behoven skiftar alltså. Här tror jag att den akademiska utbildningen överlag, i allt från vårdutbildningar till teoretisk filosofi, borde ställa sig frågan på vilket sätt vi vill bidra till studenternas kunskapssyn och till samhällets behov av ett livslångt lärande. Jag tycker inte att akademins utveckling riktigt speglar de skiftande behoven, en långt driven likriktning inom utbildningarna gör det svårt eller nästan omöjligt att på de olika områdena möta behoven. I en traditionellt praxisnära utbildning bör kanske de abstrakta och kunskapskritiska frågorna lyftas fram, men hur skall det gå till om det sänker genomströmningen, sänker nivån på examensarbetena eller ställer krav på samarbete med andra fakulteter? I en traditionellt mer abstrakt filosofisk utbildning bör kanske de arbetslivsorienterade frågorna lyftas in, men hur skall det gå till om det skrämmer bort studenterna, krånglar till administrationens struktur eller gör det nödvändigt att använda dubbelt så många timmar?

Vår utbildningsminister har vid olika tillfällen talat om att alla unga människor inte kan eller vill ”bli akademiker”. Det är mycket möjligt. Men skall vårt samhälle kunna möta framtida krav på just innovation, flexibilitet, reflektion och vetenskapliggörande så måste alla unga människor rustas för en kunskapssyn och ett kunskapsproducerande som är modellerat just på de akademiska dygderna. Akademin står för något utöver kunskapsproduktion eller utbildning, akademin står för argumentation och samtal, för öppna värdekonflikter, ömsesidig respekt och vederhäftiga metoder, för ifrågasättande, kritik och kontextualisering och för tolerans, mångfald och ofullkomlighet. Utan de komponenterna kommer inte akademisk utbildning att bidra vare sig till studenternas personliga utveckling eller till samhällets utveckling, mot bakgrund av de förändringar som jag målat upp tidigare.

På vilket sätt bidrar då en sådan akademisk utbildning till demokratins utveckling, både här i Sverige och i andra delar av världen? De akademiska dygderna, till skillnad från utbildning, betonar osäkerheten, felbarheten, behovet av undersökning, analys och argument innan man intar en ståndpunkt men också självreflektion, självkritik och öppenhet för andra svar och lösningar än det egna. Man nog inte säga att dessa dygder ligger i tiden… Men, de är viktiga delar i ett demokratiskt samhälle. Den som tror att demokrati är majoritetens tyranni har fel, demokrati bygger på en ständigt pågående process av prövning, omprövning, argumentation, mobilisering och artikulering av olika lösningar på vad som upplevs vara problem. Inte heller problemen är givna utan själva problembeskrivningen i en demokrati är en del av den politiska processen. Med en kunskapssyn som bygger på rätt och fel, sant och falskt, svart och vitt, på auktoriteter och experter blir demokratin tvärtom till slut ett system som medborgarna inte blir delaktiga i.

De senaste två årens folkliga protester i diktaturer, skendemokratier och demokratier visar på ett mycket tydligt sätt hur den kommunikationella revolutionen förändrat villkoren för demokratin, både i Sverige och i andra länder. Utan ett utbildningssystem som bejakar individualisering, självreflektion, kritik och eget engagemang tappar samhället sin kreativa spets, sin förnyelseförmåga och sin självreflektion. En akademisk utbildning är en möjlighet för ett samhälle att upprätthålla och generera kunskap och erfarenhet mot vilken nya lösningar och problem kan prövas. Ett samhälle som prioriterar kunskapsdriven utveckling främjar möjligheterna att brygga över och lösa kriser och strukturomvandlingar i både ekonomi och politik, och akademin tillhandahåller en respektingivande fond av erfarenhet och kunnande kring både hur skattesystem bör byggas upp för att gynna vissa mål och hur man rimligen bör tolka de ekonomiska problem som dessa skattesystem skall råda bot på.

Utbildning är så mycket mer än att lära sig hur man gör, verkligt akademisk utbildning utvecklar alltid samhället i mer demokratisk riktning i så motto att öppenhet, ifrågasättande och tolerans är nödvändiga ingredienser i akademin. Det är därför av vikt att vi i det Sverige som är världens mest individualiserade land och där de nya skiljelinjerna syns tidigare än i andra länder också har ett utbildningssystem som står väl rustat i kunskapssamhället. Från min utsiktspunkt ser det dock inte riktigt ut som om en majoritet beslutsfattare och arbetsgivare fattat galoppen ännu, låt oss hoppas och tro att vi når en vändpunkt innan vändpunkten når oss.

 

Mer om de nya skiljelinjerna och individualiseringens konsekvenser kan man läsa i min och Ulf Bjerelds boktrilogi ”I vattumannens tid? En bok om 1968 års uppror och dess betydelse idag” (2005), ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” (2008) samt ”Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid” (2011). Alla på Hjalmarson & Högberg, Stockholm.