Två inrikespolitiska skeenden har väckt mitt intresse under den senaste dryga veckan – 1. moderaternas partiledarkval och 2. nazisternas demonstrationsrättigheter
1. Jag har förstått att Ulf Kristersson tänker sig att regera med Alliansen oavsett villkoren i den s k Decemberöverenskommelsen. Enligt sin facebooksida är han beredd att försöka bilda regering med Alliansen oavsett om grupperingen är mindre i mandat räknat än de röd-gröna. Jag kan nog tycka att det är ett välkommet och tydigt besked (även om alla nu tycks övertygade om att allt som moderaterna säger i ämnet är otydligt).
Om Alliansen kan hålla ihop om detta och ha ett gemensamt program för regeringsmakten kommer man att pröva lyckan i Riksdagen efter ett val och ta konsekvensen av det. Om SD väljer att stödja ett sådant regeringsprogram så är det bra för Alliansen men innebär inga förhandlingar med mellan SD och Aliansen. Om SD inte stödjer så lär väl en Allians som är mindre än de röd-gröna misslyckas med att få igenom sin egen politik. Minoritetsparlamentarismen behöver utvecklas bortom dagens dödläge – om det sker via villkor som de i Decemberöverenskommelsen eller i de termer som Kristersson anger är underordnat det faktum att svensk parlamentarisk politik måste komma ut ur SD:s strupgrepp. Jag personligen tror mer på blocköverskridande parlamentariska överenskommelser för att skapa långsiktighet (tror Kristerssons linje kan skapa ängslighet och kortsiktighet i politiken) men förstår också hur Kristersson tänker.
2. En diskussion om nazister skall förbjudas poppar upp då och då. I svensk politik har förbud mot politiska organisationer varit extremt ovanliga. Efter andra världskriget permanentades visserligen det s k uniformsförbudet vars syfte var att exkludera rörelser av militia-karaktär (infördes 1933 och riktades mot fascism och kommunism i olika tappningar, avskaffat 2002). Lena Andersson skriver idag i polemik med sina meningsmotståndare om omöjligheten för en liberal stat att förbjuda nazistiska åsikter/ideologi. Men, med all respekt för Anderssons argumentation, så uppfattar inte jag de seriösa motargumenten som en vilja att förbjuda åsikten/ideologin (även om det låter så ibland). Istället är det rörelsefriheten – och därmed mobilisering som utgör hot mot demokratiska friheter – för grupper som förespråkar våld som politiskt medel som är på agendan, vilket är precis samma sak som uniformsförbudet ville komma åt.
När jag var liten sa alltid min pappa att demokratins problem var att den tillåter rörelser som vill utplåna den. För mig fångar detta dilemma fortfarande essensen i demokratins styrka och svaghet. Det finns ingen filosofisk lösning på detta dilemma (då hade det inte varit något dilemma) utan vi måste i vardaglig praxis hantera detta dilemma i förvissning om att den liberala demokratin har ett sådan inneboende värde att en överväldigande majoritet av mänskligheten föredrar en sådan ordning framför alla andra förhandenvarande alternativ.
Demonstrationsrättigheten är central för demokratin, men mot rörelser som har förespråkat eller som idag förespråkar våld som ett politiskt medel har också demokratin all rätt att skydda sig själv och sina medborgare. Demonstrationsrättigheterna för vissa får inte bli en frisedel för den som vill hota andra medborgare med utrotning. Tid, plats och former för nazisters demonstrationer måste vägas mot de hot och det våld som dessa manifestationer uppmanar till mot andra samhällsmedborgare.
Och slutligen, viktigast, dilemmat ovan kan bara hållas hanterbart om alla vi andra fortsätter att högt och tydligt vidmakthålla den liberala demokratins grunder i mänskliga rättigheter, individens frihet och fredlig intressekamp.
VÄNSTRA STRANDEN 