Hittills har jag lyssnat på fyra partiledartal – Ulf Kristersson, Jonas Sjöstedt, Jan Björklund och Annie Lööf – vilket innebär halvtid i Almedalen. De tre borgerliga partiledarna har alla tagit upp hoten mot demokratin, även Sjöstedt tog upp den men på ett litet annat sätt. För de tre alliansledarna stod hoten mot den liberala demokratins institutioner i centrum, för Sjöstedt var det Sverigedemokraternas rasistiska politik som var i centrum. Men i just det här avseendet är den skillnaden inte viktig, för min poäng är att det genomgående stråket av allvar är starkare än vad jag har upplevt någon gång under mina hittills mer än tio Almedalsveckor.
Över partigränserna ligger idag ett allvarligt och lite ödesmättat ackord som tonar igenom politikens alla melodier. Hotas demokratin på allvar? Förstår medborgarna verkligen hur den representativa demokratin fungerar? Inser alla att demokrati är något mer än majoritetsvälde? Veckans diskussioner är lite nedtonade, lite ängsliga kunde någon tycka, det finns ett avvaktande tilltal i både de politiska och akademiska disskussionerna. Det goda är att nyanserna syns. Det mindre goda är att alla tycks vänta på något eller någon.
När Nordiska motståndsrörelsen får demonstrationstillstånd utanför RFSLs lokaler, när de kan avbryta Annie Lööfs tal (precis som de störde Anna Kinberg Batras tal förra året) och Sveriges Television just nu anser det rimligt att på allvar faktagranska frågan huruvida de tyska nazisterna under andra världskriget verkligen använda ZyklonB till massmord så finns det kanske fog för oron för att demokratins grundvalar är underminerade. Jag känner själv en kylig vind utefter benen även om värmen i luften här på Gotland har stigit väsentligt sedan i söndags.
Nu är det halvtid. Sverige har gått till kvartsfinal. Jag återkommer när vi gått till semifinal….
VÄNSTRA STRANDEN 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.