Full tid i Almedalen – demokratifestival med bitter eftersmak

Nej, det blev ingen medalj för fotbollsherrarna i VM, landslagets strålande resa tog slut i Samara, vid floden Volgas strand. Jag är, som så många andra, imponerad av ett lag som konstant presterat ett litet snäpp utöver vad man egentligen, rent faktiskt, borde förmå. Tack!

***

Och nu är även politikerveckan på Gotland slut, idag höll Isabella Lövin veckans sista tal. Sedan ett par år är scenen omgiven av ett trästängsel innanför vilket poliser av olika sorter håller vakt, och där endast partifolk och press rör sig. Idag störde ingen mötet och jag såg inte röken av Nordiska Motståndsrörelsens semi-uniformerade garde på gatorna. För det går inte att komma ifrån att trots alla roliga och upplivande möten och seminarier så är det demokratins oförmåga att hantera vad Niklas Orrenius beskrev som folkmordsideologi som präglat min vistelse här.

Många har redan sagt kloka saker om allt som hänt men jag har på allvar börjat undra om operativa chefer inom polis och public service-medier har den kompetens som krävs för att hantera de hot mot demokratin som nazism, fascism och politiskt våld innebär? När seriös och uppriktig kritik mot brist på skydd mot minoriteter bemöts med påståenden om att nazism är en fråga om att personer ”tycker annorlunda” eller när en grupp som förespråkar att vissa människor i vårt land skall utrotas på grund av sitt påstådda ”rastillhörighet” anses ha ha rätt att ge ”sin version” efter att ha misshandlat just en sådan människa – då provoceras åtminstone min rättskänsla kraftfullt. Inte kan väl jag vara ensam om att ha hört vittnesbörden från andra världskriget från dem som var med? Inte är det bara jag som sett koncentrationslägren eller stått vid muren, taggtråden och bommarna i Europa? Har vi alla glömt Papadopoulus, Salazar och Franco? Mina första föreläsningar i statsvetenskap 1988 (möjligen var det 1989) handlade om övergången från diktatur till demokrati i Sydeuropa – jag kan komma och hålla dem igen om det behövs!

De fyra sista partiledaretalen hölls av Stefan Löfven, Ebba Busch Thor, Jimmie Åkesson och som nämnts Isabella Lövin. Löfven höll ett av sina bättre politiska tal och vävde in sin personliga berättelse på ett sätt som jag inte hört tidigare.  Isabella Lövin var den mest optimistiska, trots att hon målade planetens framtid i dystra färger, medan Ebba Busch Thor höll ett tal med svag ideologisk förankring men desto starkare grepp om sin roll i Alliansen. Jimmie Åkesson var segerviss, allt talar för att hans parti kommer att vara vinnare oavsett hur valet går, och han raljerade och pekade finger åt än den ena och än den andra under sitt tal, till allmänt jubel.

***

Veckan avslutades, som vanligt får jag väl säga, med ett besök i Visby Botaniska trädgård. Denna oas som inbjuder både till långsamt vandrade under de väldiga träden (t o m en Platan) och till kontemplerande på en bänk. I år var det många intryck att smälta. Och så tänker jag med Fröding: ”Men strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor,och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.”

(Rosor från Botaniska i Visby)