Vi har ett fragmentiserat partisystem, en lägre spärr kommer att förvärra den situationen. Samtidigt önskar paradoxalt nog fler väljare än tidigare se en slags mittenregering – en s k blocköverskridande regering – samtidigt som partierna tycks göra allt för att undvika just en sådan lösning. I dag måste väljarna göra en komplicera bedömning i flera steg men har i praktiken endast en röst att placera. Med partier som tappat förankringen i breda väljarlager äger partierna för mycket av spelsystemet och väljarna för lite. Vi behöver ett valsystem som tar hänsyn till det uttänjda partisystemet men ändå ger möjlighet för samlande regeringsallianser.
Så skrev jag i min krönika i Borås tidning som publicerades den 15 juli (i papperstidningen den 16 juli) där jag refererade ett seminarium som Mittunivsersitetet genomfört vid politikerveckan i Almedalen i år (2018). Medverkade gjorde representanter för Kd, Peter Kullman, för M, Per Nilsson och för Fi kom Gudrun Schyman samt från arrangören Mittuniversitetet medverkade docent Niklas Bolin. Fil dr Sofie Blombäck, även hon Mittuniversitet, ledde samtalet.
Inte så många andra än statsvetare och representanter för små partier talar om valsystem idag, tyvärr. Som statsvetare vet vi att just valsystem, tillsammans med nomineringsprocesser internt i partier, är helt avgörande processer för hur makt fördelas i vårt demokratiska system. Jag skulle gärna se en ny samlad översyn av vårt valsystem, inte av mandatfördelningar* och valkretsindelning utan av själva sättet att välja våra representanter till såväl nationella som lokala församlingar. Vågar en ny riksdag med så många små partigrupper som själva har så mycket att förlora (eller vinna?) på förändringar ta sådana beslut om en utredning av det slaget och som får litet muskler?
*Där den senaste förändringen från 2015 innebär istället en ännu mer ökad proportionalitet vilket alltså ökar följsamheten mot ett alltmer fragmentiserat partisystem utan att ta hänsyn till behovet av regeringsfähighet.
VÄNSTRA STRANDEN 