Hundra år efter farmors födelse blev jag professor i statsvetenskap, och det som den första kvinnan vid Göteborgs universitet i detta ämne. Ingen ifrågasatte längre kvinnors rätt till statliga anställningar eller deras rösträtt. Rösträtten för kvinnor var dock ingenting som skänktes oss som en gåva. Rösträttskampen var lång och svår i vårt land, och sammanflätad med kampen för demokrati och politiska rättigheter för alla medborgare oavsett kön, inkomst eller familj.
Så skrev jag i en krönika i Borås tidning söndagen den 4 november. Vi firar rösträttens hundraåriga historia, den 17 december är den verkliga födelsedagen men som så många andra rättigheter så vanns den efter många års politisk kamp.
Idag när många talar om jämstälddhet och det inte är alltför sällan man kan få höra att ”nu har väl feminismen gått för långt” så kan det vara bra att påminna om att så har många tyckt redan för många decennier sedan. Rättigheter får man inte, de griper man efter genom arbete och kamp. Och det är alltid ett motstånd mot förändring som försöker stoppa såväl kvinnlig rösträtt som friheten att utöva sin religion.
Glöm inte att om ingenting hade förändrats, om alla nej-sägare fått som de ville, då hade vårt samhälle inte fått glädje av all den begåvning, kraft och kreativitet som ryms i ett jämlikt samhälle. Och vi är nog inte färdiga än.
VÄNSTRA STRANDEN 